Nytte Ekman, stridbart flyktingombud i Finland

I en artikel i Turun Sanomat (finns tyvärr inte kvar på nätet) berättas om en eldsjäl på flyktingområdet i Finland: Nytte Ekman. Jag har själv haft sporadisk kontakt med henne några gånger genom åren. En gång var då hon hjälpte oss och åkte ut till Helsingfors flygplats för att möta en från Sverige på ett grymt och okänsligt sätt avvisad, cancersjuk man från Vitryssland, som vi försökt hjälpa i Sverige. Tack vare henne fick han den bästa tänkbara hjälpen så fort han satte sin fot på finsk mark, och efter att hon agerat i hans ärende – och lång tids väntan – fick han så småningom uppehållstillstånd i Finland.

Att Nytte Ekman är en otroligt kompetent och stark kvinna med hjärtat på rätta stället, det visste jag redan. Nu läser jag lite mer om henne i Turun Sanomat, som sagt, och får då veta att hon är sjuksköterska och trebarnsmamma och att hon har (citat från artikeln):

…vaccinerat barn med rostiga injektionsnålar i Afrika, smugglat flyktingar till Finland och agerat som ombud för många flyktingar i rätten.

Vidare berättas hur hon under 15 år har hjälpt tusentals nödställda människor både i Finland och i andra länder. Hon berättar själv i artikeln om sitt volontärarbete i Zimbabwe:

Jag arbetade ett år på en sorts rådgivningsmottagning för barn. det var tufft. Det fanns ingen antibiotika och sprutor gavs med rostiga nålar. Och till råga på allt så tvingades jag utföra läkarens jobb när han drabbades av utbrändhet och försvann.

Under sin karriär har Nytte Ekman också hunnit hjälpa flyktingar att komma till Finland.

Ibland som mellanhand, bland själv vid ratten. Jag planerar inte i förväg att nästa månad tar jag in 150 människor i Finland. Men om situationen uppstår och man är mitt i den så måste man ju hjälpa.

Så tänkte och agerade svensken Raoul Wallenberg också och han blev nationalhjälte!

Nytte Ekman ljuger inte för mymdigheterna. ”Jag bara utelämnar vissa saker”, säger hon. Hon har stora kunskaper på området och vågar också säga vad hon tycker och tänker om dem som invandrar och om flyktingpolitiken. T.ex. om ”integration”, ett ord som hon säger sig avsky. Där måste jag inflika att jag själv känner exakt likadant. Hon säger:

Det handlar om ett medmänskligt och människorättsligt bemötande. Att man inte lämnar en arbetslös människa utan språkkunskaper i sticket. En kort språkkurs hjälper verkligen ingen att integreras i vårt samhälle.

Nytte Ekman tycker också att man kan minska antalet kvotflyktingar till kanske 500 och i stället på bästa sätt hjälpa dem som faktiskt kommer hit. Faddrar kunde lära ut vardagliga saker och berätta hur man lever hos oss. Hon har själv hjälpt många f.d. flyktingar att få arbete.

Men även om Nytte Ekman är de nödställdas vän så hjälper hon inte alla som vill ha hennes hjälp:

I år har jag sagt nej till ett hundratal människor. Deras hjälpbegäran har jag sett som grundlös eller också har de redan fått hjälp från annat håll.

Artikeln i Turun Sanomat är mycket lång och mycket intressant. Jag har inte tid att översätta den i sin helhet men jag har velat lyfta fram åtminstone en del av Nytte Ekmans långvariga och viktiga arbete för flyktingar och invandrare i Finland. Eldsjälar som hon, Margareta och Rafael Edström, Sari Nordlund m.fl. i Finland och Anita Dorazio, Lisbeth Holmblad, Bengt Sjöberg, Håkan Sandvik m.fl. i Sverige är värda all respekt för vad de gör för sina medmänniskor. Om jag själv tvingades fly till ett vilt främmande land med främmande seder och bruk, främmande språk och främmande mat – då skulle jag vilja mötas av en Nytte, en Margareta, en Anita eller en Håkan!

© Översättning Merit Wager. denna blogg.

Finländska undringar kring FN:s nya människorättsråd

Citat ur ledarartikel i Hufvudstadsbladet den 17 juni 2006:

Människorättsrådet består av 47 medlemsländer, av vilka Finland är ett. Sällskapet är lite suspekt mätt med en humanitär måttstock. Medlemmarna utsågs i maj, och nu hade stater som Zimbabwe, Sudan och Iran inte en chans. Däremot öppnades dörren för flera andra länder som inte hör till de mest nogräknade.

Västvärlden utgör en liten minoritet i rådet, representerad av Finland, Kanada, Tyskland, Nederländerna och några till. Afrika och Asien är tunga världsdelar med 26 medlemmar tillsammans. Latinamerika har 8.

I det nyvalda FN-rådet för mänskliga rättigheter finns Kina, som utfärdar fler dödsstraff än hela den övriga världen sammanlagt. Och Ryssland, där president Vladimir Putin gör livet surt för ryska människorättsaktivister med kontakter till utlandet.

Medlem är också Saudiarabien som alltjämt berövar kvinnan många rättigheter som är självklara i större delen av världen. Och Tunisien som tystar kritiska journalister.

Vad i fridens namn har de i ett människorättsråd att göra? Ingenting, kan man tycka.

Läs hela ledaren här.

Finland: Folkrörelse för bärplockning i Lappland

En folkrörelse för att öka bärplockandet har bildats i Lappland. Rörelsen vill få upp de kilopris som betalas till bärplockare så att fler människor ska lockas att börja plocka bär.

Under ett gott år mognar cirka 500 miljoner kilo bär i de finska skogarna – men endast runt tio procent tas tillvara. Folkrörelsens mål är att ändra på detta.

^Källa:

SR:s bloggkrönika läggs ned

Efter 41 veckor lägger Bloggkrönikan i SR ned. Den läggs ned för att:

"Bloggar saknar ofta den relevans som krävs för en regelbundet återkommande krönika och de verkligt nyskapande tankarna tänks någon annanstans."

Märkligt! Och synd att det bland tiotusentals bloggare i Sverige inte finns tillräckligt många som slipper igenom SR:s nålsöga. Är det verkligen sant att det är så illa ställt att det inte bland alla dessa finns bloggar med "relevans" och där "nyskapande tankar tänks"? Ofattbart!

Läs mer här.

Ska man tycka synd om en gråtande våldtäktsman?!

”Och då kan jag berätta att han under väldigt stor plåga och under väldigt stor upprördhet bett samtliga de hörda målsägande hittintills om ursäkta över det han har ställt till med. Jag kan också tala om att han hade väldigt svårt att hålla tillbaka tårarna när han gjorde det”. 

Det berättar advokat Leif Silbersky om sin klient, den s.k. Hagamannen. Är det meningen att man ska tycka synd om den bestaliska våldtäktsmannen? För min del kan han gråta i fängelset resten av livet för vad han har gjort.

Lärde de sig inte svenska då heller?

Expressen publicerar den 17 juni Sven-Göran "Svennis" Erikssons slutbetyg från klass 6 i Torsby folkskola 1960. Att den svenska skolan är dålig på att lära ut det som i andra länder kallas modersmålet, det vet vi. Var tionde elev lär gå ut grundskolan utan att egentligen kunna läsa, skriva eller ens tala sitt eget språk korrekt. De blir "praktiska analfabeter". Men att det var så illa ställt redan 1960, att man inte ens hade ämnet "svenska" eller "modersmålet" på schemat och därmed inte heller fick något betyg i ämnet, det kände jag inte till. Men så var det tydligen, åtminstone i Torsby skola…

Har man inget eget ansvar?

På Expressens Sidan 4 den 16 juni finns en debattartikel som har rubriken Svenske Shakir får ingen hjälp. (Kan läsas här.)

Artikeln handlar indignerat om ”den försvunne svensken Shakir al-Dujaili” som sitter fängslad i Syrien och är en enda lång klagoskrift över hur han inte får hjälp av UD och svenska ambassaden och det eviga ”ge-dåligt-samvete-åt-svenskarna-snacket”:

Hade UD verkligen låtit bli att agera om en blond, blåögd, ”äkta svensk” fängslats oskyldigt i Syrien och berövats alla sina grundläggande rättigheter som till exempel en försvarsadvokat? Varför får inte alla svenska medborgare oavsett hudfärg, språk, religion och etnisk bakgrund samma hjälp och behandling av UD i utsatta situationer i utlandet? Är inte Dawit Isaak och Shakir al-Dujaili tillräckligt svenska? Har vi två Sverige i ett och samma land: ett som agerar för de ljusa medborgarna och ett för de mörka medborgarna?

Man blir oerhört trött på de många påståendena om att ”icke-blåögda” behandlas si eller så eller inte får samma uppmärksamhet etc som blåögda. Det kan stämma till viss del och i vissa sammanhang, men knappast hos UD; d.v.s. den svenska s-regeringen, som till så stor del värvar sina medlemmar och röstare från ”icke-blåögt” håll.

Vad skribenten inte framhåller tillräckligt tydligt, eller vad som lite grann skyms av hans påhopp på svenska myndigheter, är att mannen han skriver om har dubbelt medborgarskap: svenskt och irakiskt. Skribenten ifrågasätter inte en enda gång i texten vad Irak har gjort för sin i Syrien fängslade medborgare. (Felaktigt fängslad? Det framgår inte av texten varför personen sitter i fängelse…). Dessutom sägs i artikeltexten att:

Den 31 mars 2005 åkte den svensk-irakiske medborgaren Shakir al-Dujaili till Syrien för att ta sig till det krigsdrabbade Irak (där han arbetade som rådgivare för Bagdadparlamentet).

Har alltså denne man med irakiskt och svenskt medborgarskap, inget eget ansvar för att han beger sig till ”det krigsdrabbade Irak” dit Sverige inte ens avvisar asylsökande från landet? Är det Sveriges – de blåögdas – fel att en man med irakiskt medborgarskap reser till ett krigsdrabbat område som alla vet är mycket farligt, särskilt som han inte absolut måste det? Artikelskribenten, liksom den man han skriver om, vet också mycket väl att ett svenskt medborgarskap inte smäller särskilt högt i de delar av världen vi nu talar om, om personen ifråga har dubbelt medborgarskap. Då är det hans ursprungliga nationalitet och medborgarskap som räknas, han ses där som irakisk medborgare. Är också det UD:s fel?

Människor måste ta eget ansvar och inte ta alltför stora risker, särskilt som man som Shakir al-Dujaili har en gravid hustru i det land där han fått asyl! Och beträffande hur länge UD ska ”gömma sig bakom de tomma orden tyst diplomati” (underförstått: som de bara gör för att det handlar om en icke-blåögd svensk) så studsar också det tillbaka på skribenten: UD:s långsamma agerande och s.k. tysta diplomati har vi sett prov på också i många fall där människor med enbart svenskt medborgarskap och blå ögon varit inblandade. Rätt ska vara rätt.

© denna blogg.