Saudiarabien: Hur behandlar vi våra gästarbetare?

"Hur behandlar vi våra  gästarbetare?" Den frågan ställer dr Khaled Batarfi, som jag tidigare citerat här på bloggen, i nedanstående text som han skickat till mig (och som varit publicerad i Arab News). Problemen och sättet att se på invandrare är en helt andra än här i Sverige – skillnaderna är oerhört stora. En skillnad som är väsentlig är att i Saudiarabien handlar det inte alls om människor som kommer dit som flyktingar utan om folk som enbart kommer för att gästarbeta och som är medvetna om att de aldrig kan få permanent rätt att stanna eller medborgarskap i landet.

^{Dr Khaled Batarfi
Foto: Reem M. Alfaisal}

Med detta i minnet kan det vara intressant att ta del av den liberalt tänkande, utlandsutbildade dr Batarfis tankar kring hur hans land, Saudiarabien, behandlar sina gästarbetare som landet faktiskt är beroende av. Han börjar citerar ur ett brev som han har fått från en gästarbetare:

"Jag pratade med en saudisk vän och berättade för honom att jag som gästarbetare sedan länge kan vittna om hur tufft det är för utlänningar att arbeta och leva i hans land. Jag skulle kunna tala om det i timmar, ja hela dagen och hela natten om hur många arbetsgivare behandlar sina anställda som de är "sponsorer" (förmyndare) för och hur systemet är mycket orättvist mot oss.

Ta mig, till exempel. Jag skrev kontrakt med ett företag om en viss lön och vissa förmåner. Efter att företaget blev min sponsor ändrades plötsligt kontraktet,  jag ålades fler uppgifter och min förmåner minskades. Jag kunde ha gått till Arbetskraftsbyrån, men då hade jag behövt ha dyra advokater. Och dessutom hade jag blivit tvungen att stanna hemma under obestämd tid utan någon inkomst alls. Jag hade också fått oroa mig för hämnd från min sponsor, som kunde ha anklagat mig för vad som helst från lathet till stöld. Han har all makt, allla kontakter och redskap, jag har ingenting. Så jag beslöt att acceptera de nya villkoren och fortsätta.

Liksom jag är det tusentals människor som får sina löner för sent; ibland flera månader för sent. Andra skickas hem utan komepnsation eller lämnas på gatan för att försöka hitta nya jobb och tvingas sedan betala en del av sina löner till sin gamla sponsor för att han sponsrade dem… Och säg inte att de borde klaga! För om de gör det så kan deras arbetsgivare anmäla dem till myndigheterna som avvikare. Och så snart man åker fast skickas man hem efter att ha hållits inlåst på det ökända ‘deportationscentret’.

Sammanfattningsvis vill jag säga: För att glädja Allah måste saudierna ompröva sitt sätt att behandla sina gästarbetare."

Så långt brevet från en frustrerad gästarbetare i Saudiarabien. Efter att ha läst det skrev dr Khaled Batarfi följande:

"Jag skämdes och kunde inte säga något till vårt försvar. Även om – hoppas jag – majoriteten av saudiska arbetsgivare är schyssta och korrekta så är det allför många som inte är det. Vi har hört alltför många historier om misshandel och trakasserier mot sjuksköterskor, hembiträden och annan hjälp i hemmen. Men vi har inte sett några konkreta lagförslag som skulle förhindra sådana missförhållanden. Jag förstår att regeringen inte kan knacka på i varje hus och hem och veta om vartenda fall där utländsk arbetskraft behandlas illa och skydda varenda en av dem. Myndigheter kan inte lägga sig i dispyter om inte någondera parten begär det. Men frivilligorganisationer som sysslar med frågor om mänskliga rättigheter kan aktivt söka upp och finna dessa fall. Som företrädare för offren borde  de stämma dem som missbrukar sin ställning mot sina anställda och begära skadestånd. Heta linjer till berörda myndigheter borde införas och göras kända för varje gästarbetare vid ankomsten. Oannonserade besök på arbetsplatser och intervjuer med anställda borde genomföras. Arbetstagarkommittéer, som nyligen tillåtits på privata företag borde aktveras och ges mer makt och auktoritet att se till medlemmarnas bästa, som varje anständig fackförening skulle göra.

Dessutom måste vi bli hårda mot dem som missbrukar sin ställning. Bestraffningen måste vara anpassad till brottet. Långa fängesestraff och riktigt stora böter borde tillämpas vid allvarliga fall av misshandel och felbehandling, lika när det gäller både män och kvinnor.

Våra medier borde ta upp och beskriva dessa fall omfattande och ingående och publicera vad som händer i rätten och vilka straff som utdöms. De skyldiga ska veta vad som väntar dem om de missköter sig, det ska vara kristallklart att vi har nolltolerans mot den här typen av brott.

Stora förändringar vad gäller lagen om sponsorskap borde ha genomförts för länge sedan. Arbetsministeriet måste få bättre och större kapacitet att ta itu med abetsplatsdispyter. En arbetare kan inte vänta för evigt på ett domslut och hoppas att det blir till hans fördel, utan inkomst! Många drivs till förtvivlan eftersom det tar så lång tid, ibland flera år, att få rättvisa.

Organisationer för mänskliga rättigheter borde fokusera mer på de här problemen. Vi borde upppmuntra dem och andra organisationer att hjälpa och ge service åt gästarbetare med problem, inklusive skyddade boenden och sociala, medicinska och psykologiska konsultationer samt juridisk hjälp.

Allt detta är mycket viktigt. Om vi gör det, kan vi befästa vår position som The Kingdom of Humanity, som moralisk auktoritet och ledande inspiratör för den muslimska världen."

Jag fortsätter att ha kontakt med Khaled Batarfi och att då och då vidarebefordra till dem som läser min blogg hur samhället ser ut i ett land som skiljer sig från Sverige på de allra festa områden.

^{Mer om Saudiarabien, Mellanöstern, m.m. finns att läsa i kategorin med samma namn i högerspalten.}

Riksrevisionen: Brister i det statliga stödet till nyanlända invandrare

Den 22 juni kom Riksrevisionens granskning av regeringens, Arbetsmarknadsstyrelsens, Integrationsverkets och Migrationsverkets stöd till kommunernas introduktion för nyanlända invandrare. Granskningen visar att stödet till nyanlända invandrare är förenat med brister som riskerar att försena invandrarnas etablering i samhället.

Riksrevisionens rekommendationer:

Regeringen bör 
− förtydliga uppdrag till myndigheter så att ansvarsfördelning, villkor för samverkan och målgrupper för myndigheters insatser klargörs, 
− se över nuvarande reglering av ersättning till kommuner för flyktingmottagande och därmed klargöra statens respektive kommunens åligganden.

Migrationsverket bör
− utveckla metoder och rutiner för att utveckla och följa upp den del  av organiserad sysselsättning som har koppling till integrationsförberedande insatser och bosättning, 
− skapa förutsättningar för enhetlig tillämpning avseende verkets medverkan och åtaganden inom ramen för överenskommelser med kommuner och myndigheter.

Integrationsverket bör
− utifrån gällande ersättningsförordning kontrollera kommuners rätt till statlig ersättning samt upprätta innehållsmässiga krav på introduktionsplaner,
 − tillse att verkets kunskapsspridning och stöd motsvarar kommunernas  behov och efterfrågan,
− fortsätta utvecklingsarbetet med ett uppföljningssystem i syfte att få kunskap om sambandet mellan introduktionsinsatser och effekter.

AMS bör
− fortsätta utveckla metoder för att prioritera nyanlända i verksamheten, 
− skapa förutsättningar för enhetlig tillämpning avseende verkets medverkan och åtaganden inom ramen för överenskommelser och säkerställa att arbetsförmedlingar erbjuder likvärdiga förutsättningar i form av service till kommuner och nyanlända.

Allt detta är vi många som har framhållit i åratal men ingen har lyssnat, inget har hänt. Kritiken  och slutsatserna i Riksrevisionens ambitiösa granskning – som kan läsas här – kommer inte heller någon att lyssna på och inget kommer att hända nu heller. Tyvärr. Många människor får alltså inte de chanser och möjligheter som de enligt lagar och regler borde ha. Skattepengar försvinner i byråkrati och till avlönande av en massa människor som – ja, som gör vad då?

Hur många gånger berättigad kritik än förs fram och oavsett vem/vilka som gör det så händer ingenting, mer än kanske några krusningar på ytan, för syns skull. Ingen bryr sig… Inte ens skattebetalarna vilkas pengar det misshushållas med dag ut och dag in, år ut och år in.

^{Fakta från Riksrevisionen:  Med nyanländ invandrare avses i granskningen individ som fått uppehållstillstånd på grund av flykting-, anhörigskäl eller humanitära skäl. Av de 60.000 personer som beviljades uppehållstillstånd i Sverige år 2005, utgjorde flyktingar och deras anhöriga drygt 8.600 personer. Av dessa ordnar kommunen introduktion för dem som kommunen kan få ersättning för enligt 1990 år ersättningsförordning. Under år 2006 förväntas antalet nyanlända invandrare stiga till närmare  30.000, till följd av tillfälligt ändrade regler för asylprövning.}

Om den svenska åsiktsrädslan

På DN Debatt, under rubriken En svensk tiger för mycket trots yttrandefrihet, skriver den 23 juni Göran Lambertz, justitiekansler, Erik Blix, journalist och satiriker, Jan Edling, analytiker Vinnova och f d LO-utredare, Tina Thörner, damvärldsmästare och rallykartläsare, Hugo Lagercrantz, professor, tidigare verksamhetschef vid Astrid Lindgrens Barnsjukhus och Susanna Popova, journalist en tänkvärd artikel.

De skriver om den svenska "kulturen" som innebär att många hellre är tysta än yttrar sig om de anar att deras åsikter inte är helt politiskt korrekta, inte är de "rätta". De skriver om hur återhållsamhet uppfattas som en åtråvärd förmåga att utöva kontroll, medan den som är frispråkig får kämpa mer för sin trovärdighet. Så sant som det är sagt!

Varför är det så trångt och så lågt i tak i den svenska debatten, i samhället överhuvudtaget? Varför hyllas konsensus som om det vore det viktigaste i hela världen, trots att varenda kotte inser att konsensus knappast är vad som för utvecklingen framåt (även om konsensus givetvis kan vara bra i vissa sammanhang, ibland)?

Jag hoppas att undertecknarna av artikeln fortsätter att orka och våga föra fram sina åsikter så som man ska kunna göra i ett land som inte bara kallar sig utan också är en demokrati. Deras röster behövs.

Läs hela artikeln här.

Varför utsätter de sig för detta?

I Aftonbladet på midsommarafton finns en artikel med rubriken Svensk fängslad i Syrien. Det handlar om en man, palestinier från Syrien med dubbelt medborgarskap, som sedan lång tid är bosatt i Sverige och som greps av syrisk säkerhetspolis när han kom till Damaskus den 16 juni. (Jag har tidigare kommenterat en annan, liknande berättelse här).

Mannen är alltså inte svensk och inte ens enbart svensk medborgare utan hemmahörande från början i just Syrien och fortfarande syrisk medborgare. Människor från hårdföra diktaurer som sökt och fått asyl i Sverige, behåller ofta sina ursprungliga medborgarskap jämsides med nyförvärvade svenska vilket är tämligen obegripligt. De har ju faktiskt flytt från dessa länder och sökt – och beviljats – asyl i Sverige. Asyl får man bl.a. för att man är förföljd i sitt hemland och inte kan leva där. Ändå är det ständigt många f.d. flyktingar som dels väljer att behålla det gamla hemlandets medborgarskap; dels reser tillbaka till dessa länder som de fått asyl i Sverige för att inte kan vistas i p.g.a. förföljelse.

Antingen är man förföljd och i behov av skydd och då kan man inte resa tillbaka, allra minst med det gamla medborgarskapet kvar. Eller också har man inte de skyddsbehov här som man angett och då ska man inte beviljas asyl. Man kan liksom inte både ha kakan och äta upp den, samtidigt. Jag talar nu inte specifikt om den man som kom hit för hela 27 år sedan, även om jag finner det en aning märkligt att han inte hade avsagt sig det syriska medborgarskapet innan han reste tillbaka dit.

Ansvaret vilar faktiskt på de personer som reser tillbaka. De är mycket väl medvetna om att i de forna hemländerna betyder inte det svenska medborgarskapet särskilt mycket eftersom de de facto också är medborgare i "det gamla landet". Att sedan, när man tagit riskerna, kräva att svenska UD (och det är inte få som gör så här!) ska kunna påverka vad som händer dem i det land där de är medborgare och dit de frivilligt återvänt, är minst sagt märkligt.

Jag hoppas innerligt att den man som det nu gäller ska släppas av säkerhetspolisen i Syrien och att han ska kunna återvända till Sverige! Efter det bör han berätta för alla sina landsmän och även andra med liknande bakgrund att det inte går att ha dubbelt medborgarskap och tro att det svenska medborgarskapet skyddar om man råkar illa ut i det forna hemlandet.

^{P.S. Ekot i Sveriges Radio har en liten notis om fallet men har inte förstått att det är av vikt i detta fall att ange att mannen faktiskt är medborgare i det land där han gripits, Syrien, och att syriska lagar och regler därför till fullo gäller honom. De kallar honom bara för "en svensk journalist" och ger alltså inte hela bilden varför notisen blir direkt missvisande.}

Finland: ingen debatt om kvotering av invandrare

^{Astrid Thors
Foto: Eduskunta/riksdagen}

Jag har själv inte hört eller sett någon som helst debatt lik den i Sverige om att det måste/borde finnas  si eller så många procent invandrare i riksdagen. Eller kvinnor. Överhuvudtaget verkar man en naturligare syn på folk i Finland: den som är duglig och kompetent kan komma hur långt som helst och någon kvotering ägnar sig finländarna inte åt. Det är väl ingen normal människa som ens skulle vilja bli inkvoterad…

Jag nöjde mig dock inte med att jag själv uppfattat att "invandrare i riksdagen"-frågan är en icke-fråga i Finland, jag bad en finländsk riksdagsledamot berätta om sina erfarenheter av den här (icke-)frågan. Astrid Thors är riksdagsledamot för Svenska folkpartiet sedan 2004 och före det har hon gjort så mycket att hennes cv är lång som ett nödår. Bland annat har Astrid Thors suttit i Europaparlamentet åren 1996-2004. På hennes blogg kan man läsa mer om hennes bakgrund och vilka frågor hon driver etc. Och här (i Hufvudstadsbladet) kan man läsa ett intervjuporträtt av henne som gjordes inför ordförandevalet i Sfp för knappt två veckor sedan.

Så här säger Astrid Thors till mig:

Vi har faktiskt ingen debatt om att kvotera in invandrare. Det av många orsaker (jag har faktiskt inte nu hunnit följa debatten i Sverige):

1. vi har ju så mycket färre invånare

2. valsystemet betyder ju att vi inte har partilistor, utan väljarna avgör helt ordningsföljden – som man brukar säga på engelska: "totally preferential vote".

Jag bedömer nog det som ganska främmande att det skulle införas kvoter i vårt system, just för att resultatet kan åstadkommas på annat sätt. Vi har inte i riksdagen någon som inte skulle vara född i Finland (jag försöker så här mentalt och utan tillgång till statistik komma på om någon inte är född här. Ev skulle det vara Lyly Rajala (s), som kan vara född i Sverige – han liksom Mikko Alatalo har verkat/bott där. Men i kommunfullmäktigeförsamlingar finns flere invandrare, såväl somalier, kurder som palestinier är representerade där och är sådana som jag känner. Men riksdagsvalet nästa vår, det kan vara det första då vi får en invandrare i Finlands riksdag.

Mina mera statsvetande vänner säger dessutom att just det valsystem vi har ger de största möjligheterna för kvinnor/ svagare grupper att ändå få politiskt inflytande. Perioden 1994-1999 var det en av mina gruppkolleger i Europaparlamentet som för kvinnoutskottet gjorde en utredning om valsystem och kvinnor, och då kom hon till samma slutsats: proportionellt valsystem med öppna listor ger kvinnor största chansen. (däremot kanske brittiska politiker mera diskuterar dessa frågor).

Mera hett hos oss är nu att vi har valkretsar som är så små att bara 6 riksdagsledamöter väljs och då blir ju den regionala rösttröskeln hög, utan att vi har utjämningsmandat…

Så här är det i Finland. Kanske borde svenskarna även på detta område titta österut – där låter man saker och ting ha sin gång på ett naturligare sätt än här där det ska krystas in den ena efter den andra "minoritetsrepresentanten" i alla möjiga sammanhang. Och allt ska debatteras ooch analyseras sönder ooch samman pch alltid är det någon/nåhgra som ska "jagas" och stå till svars för att det "bara finns sex procent med invandrarbakgrund på listorna" eller "bara var tredje kandidat till riksdagen är kvinna"! Kompetens, kompetens, kompetens – det tycker jag är det allra viktigaste. Men det tycks inte vara det så när det gäller Sveriges riksdag – kanske för att kompetens med det urusla skolsystemet i landet börjar bli en bristvara här?

^{OBS! Vid citat: ange källan!}