Facit efter en delvis ledig dag den 31 juli 2006

Jag gav mig själv ledigt halva dagen idag. Först hittade jag ett par vita jeans på rea för 150 kronor. Sedan drack jag kaffe och åt världens godaste kardemummabulle på NK. Tittade in på Marimekko, och diverse skoaffärer. Rätt snart tröttnade jag på att vara ledig och ville tillbaka kontoret , tillbaka till jobbet.

Men:

vid busshållplatsen på Norrmalmstorg kom plötsligt en kvinna fram och frågade om jag är jag – hon kände igen mig från bloggen (fotot uppe i högra hörnet)! Det var Jenny Nordberg, en jätteduktig tjej som tidigare jobbat på Ekot och sedan på New York Times där hon bl.a. kan ta åt sig en stor del av äran för Pulitzer-priset för inrikesrapportering 2005. Vi har aldrig träffats men har gemensamma bekanta. Vi fick en kort men intensiv och givande pratstund – vad roligt det är med människor som vågar gå fram och ta kontakt!

Så kom bussen och då fick jag syn på KarlOlov Larsson i färd med att stiga på den. Jag hoppade snabbt in efter honom (fast det inte var min buss), jag ville gärna prata med honom. KarlOlov var vår mentor och ledare i Filmakademien förra året och det är mycket tack vare honom som jag kom att göra min dokumentärfilm om Vickys Livs (se bl.a. här och här), som nu visats 5-6 gånger på TV8! På Skeppsbron gick KarlOlov av och jag bytte buss. Vi skulle höras igen, han har nya intressanta projekt på gång…

På Renstiernas gata gick jag in i min "hov- och livbutik" Cajsa Warg för att köpa en sallad. Där hade jag turen att snubbla över min underbara gamla vän Elna Koschke, som jag inte sett på mycket länge. Efter en varm kram pratade vi om ditt och datt och Elna delade med sig av sina härliga recept som bara hon kan hitta på. Idag skulle hon bjuda vänner på grillad frukt – mango, papaya, persikor m.m. – med smält gorgonzola. Och så skulle hon göra rödlöksmarmelad. Jag blir alltid så glad när jag träffar Elna, som jag bott alldeles nära och känt så länge jag kan minnas.

^{Janne
Foto: Merit Wager}

Sedan gick jag till Vickys Livs för att se om Janne var där. Det har varit svårt att gå dit sedan Affe dog, men idag ville jag gå och se hur det ser ut nu när familjen står i begrepp att sälja butiken. Janne stod bakom disken klädd i sin dödsskalleskjorta och räknade ihop kvitton. Det gäller att få in pengar från alla som haft kredit nu, när försäljningen står för dörren. Vi gick till Skåningen och tog varsin kopp kaffe och pratade en stund. Jag har känt Janne i 17 år, han har liksom alltid funnits och han är en härlig människa som jag vill ha i mitt liv så länge som möjligt. Helst alltid…

Jag tog en omväg hem och tittade in i några butiker. På Åsögatan gick jag ner i Beyond Retros källare och kom upp därifrån med en orangeblommig blus (ja, jag vet: det låter konstigt) för 20 kronor och en märklig städrocksliknande skapelse i ett tunt, orangegulgrönt mönstrat tyg för 50 kronor. När jag ska använda plaggen vet jag inte, men de är verkligen "beyond retro" och nog ska jag hitta användning för dem. Någon gång.

^{Reklamkort från Beyond Retro}

Och allt detta hände under en halv ledig dag! Det är nog nyttigt att ta lite ledigt någon gång emellanåt och bara gå dit näsan pekar!

^{Beyond Retros reklamkort, fram- och baksida}

Röda Korset får pengar av Integrationsverket som får pengar av regeringen som tar dem av skattebetalarna

Röda Korset startar byrå mot orättvisa, berättas på Integrationsverkets hemsida och i Luleå Kuriren.

Om man "känner sig orättvist behandlad" (alltså inte "är" utan "känner sig…) p.g.a. etnisk tillhörighet, religion eller sexuell läggning så kan man nu "få hjälp och stöd" hos Röda Korset i Luleå. För där har Norrbottens första anti-diskrimineringsbyrå öppnat.

Projektet finansieras av Integrationsverket, får man veta. Behovet är stort, får man veta. Många "känner sig" orättvist behandlade och snart – efter "inledningsfasen" – ska de alltså "få hjälp", får man veta. Exakt hur denna hjälp ska se ut verkar inte helt klart, men pengar till projektet har man ändå fått. Av Integrationsverket som i sin tur fått pengar att pytsa ut från regeringen. Som i sin tur tar pengarna ur kistan med folkets skattepengar.

Röda Korset håller på att sätta ihop en referensgrupp som ska åka runt till skolor, arbetsplatser och olika organisationer med information. Det här är frågor som rör alla, säger en Röda Korset-representant. Gäsp. What else is new?

Hur länge ska regeringen, Integrationsverket, antidiskrimineringsbyråer, regeringsutredare och andra aktörer (nu även Röda Korset) hålla på med detta "vi och dom-ande"? Fast så konstigt är det kanske inte; det är ju lönsamt och det tycks finnas gott om pengar till allehanda projekt. Trots att det ju är alla dessa aktörer som till varje pris och med alla medel (inklusive skattedito) befäster och trummar in hur synd det är om "dom" och hur "vi" måste starta projekt och vara ute och informera genom att vräka ur sig alla tänkbara och välbekanta floskler… Som:

"Kvinnor och män värderas olika, människor med annan etnisk härkomst blir orättvist behandlade. Diskriminering i olika former drabbar inte bara den utsatte, utan hela regionen (i detta fall Norrbotten). Vår ambition är att Norrbotten ska vara en fördomsfri region, där alla behandlas lika. Oavsett kön, religion eller etniskt ursprung."

Ord, ord, ord. När det i verkligheten bara är handling och tidens gång som kan förändra. Inte en massa "vi och dom"-projekt och -utredningar som, som sagt, snarare befäster skillnader än uppmuntrar och tillåter folk att leva sina liv och integreras (eller inte integreras) på sina egna villkor. Under så lång tid det tar och på ett naturligt sätt. Lagar mot diskriminering har vi redan och den som inte bara känner sig utan de facto är orättvist, felaktigt eller diskriminerande behandlad har rätt att driva sin sak i domstol eftersom lagen ju gäller alla.

Integrationsverket behövs inte och inte alla dessa ord-baserade "vi och dom"-projekt heller. Fråga någon enda gång "dom" vad "dom" tycker om alla svenne-projekt! Fast det är klart, "dom" vet förmodligen inte ens att sådana pågår och skulle de känna till det så vet de säkert inte sitt eget bästa… Och tänk om "dom" säger att "dom" inte är intresserade av att "vi-och-domas" hela tiden!? Vad ska alla de projektsysselsatta, skattefinansierade "vi" då syssla med?

Finland: Klar majoritet bland finländarna för religionsundervisning

80 procent av finländarna vill behålla religionsundervisningen i skolan – endast 16 procent vill avskaffa den. 55 procent av de tillfrågade vill också behålla det nuvarande systemet, där kyrkan får en del av av den församlingsskatt som företag erlägger. 26 procent anser att det här systemet borde skrotas.

Kyrkan får årligen in cirka 100 miljoner euro i församlingsskatt.

^Källa:

Om skolavslutningar i kyrkor

^{Maria Magdalena kyrka på Söder i Stockholm}

Trevligt att också landets statsminister håller med om att skolavslutningar gärna kan hållas i kyrkan. Det sade han, när han på söndagen den 30 juli utfrågades av Thor-Björn Bastås i mötestältet i Köpingsvik på Öland.

Skolavslutningar i kyrkan är – och har alltid varit – tradition. En tradition som alltid kunnat omfattas av alla, oavsett religion eller icke-religion. Man behöver inte vara kristet troende för att tycka att det är högtidligt och fint att fira skolavslutning i en så vacker byggnad som en kyrka nästan alltid är, det kan alla njuta av och var och en kan uppleva det på sitt eget sätt. Och, som sagt: det är glädjande att statsministern också både tycker det och säger det!

Ytterligare en (onödig) myndighet som kostar skattepengar – del 2

Läs först del 1 strax under detta inlägg!

Ett av de uppdrag som den nya myndigheten VERVA presenterar på sin sajt gavs redan den 3 juli 2003 till Statskontoret –  2,5 år innan VERVA ens existerade. Det var alltså Statskontoret som fick i uppdrag av statsrådet Ulrica Messing att "arbeta för en ökad användning av offentlig elektronisk handel" (som om inte marknaden och verkligheten kunde sköta det utan regerings- och myndighetsinblandning…). Nu har samma uppdrag tydligen gått till VERVA ! Det är t.o.m. det gamla uppdraget, daterat den 3 juli 2003 och adresserat till Statskontoret, som bara skickats över till VERVA i januari 2006…

Regeringen beslutade då, i juli 2003, att Statskontoret skulle få disponera 850 000 kronor under de sex månader som var kvar av 2003, och därefter 2 miljoner kronor per år för 2004, 2005 och 2006.

Undringar:
– Vad har hänt med det här uppdraget?
– Varför fick inte Statskontoret avsluta det, det hade ju fått uppdraget – och fått pengar för det – redan i juli 2003?
– Har Statskontoret använt alla pengarna för det här uppdraget?
– Finns det i så fall något att visa upp som motiverar att Statskontoret fått 4 miljoner 850.000 kronor för tiden juli 2003-december 2005? Alltså: har några resultat av Statskontorets arbete för en ökad användning av offentlig elektronisk handel redovisats?
– Övergick de 2 miljonerna kronor som Statskontoret beviljats för sitt arbete för år 2006 till VERVA från den 1 januari 2006 eller fick båda myndigheterna 2 miljoner kronor var?

Det här ska jag fråga berörda (ordet "ansvariga" känns malplacerat att använda) parter om, och sedan lägga ut information här på bloggen. Någon gång måste ju folk börja undra om det verkligen är till en massa pseudoverksamheter som de vill att deras skattepengar ska gå…

^{OBS! Vid citat ska källan anges!}

Ytterligare en (onödig) myndighet som kostar skattepengar – del 1

Visste ni att det fins en ny myndighet – oumbärlig, måste regeringen som tillskapat den förstås tycka – som heter VERVA? Nähä, inte det! Nej, det är kanske inte meningen att allmänheten ska känna till den heller, för då kanske allmänheten börjar undra vad en sådan myndighet egentligen finns till för och om den verkligen är så nödvändig att allmänheten vill bidra med sina skatter till att upprätthålla den. Okej, men nu har regeringen smugit på oss den här myndigheten, så det är lika bra att vi försöker ta reda på något om den.

VERVA = verket för förvaltningsutveckling

Vad betyder det? Blir någon klokare av att få veta att:

Verva är den samlande aktören för utvecklingen av statsförvaltningen.Verva är en av regeringens stabsmyndigheter. Verket arbetar både för en utveckling av, och ett samarbete i den offentliga förvaltningen.

Dessutom sägs att det här är "en av regeringens stabsmyndigheter" (det räcker tydligen inte med de 4.500 anställda som redan finns i regeringskansliet…) och att "verket arbetar både för en utveckling av, och ett samarbete i den offentliga förvaltningen".

Om någon orkar läsa mer om den här myndighetens ansvarsområden – och försöka förstå vad det handlar om – så får den ta på sig läsglasögon och läsa följande finstilta:

^{– Verva ska vara en expert inom området förvaltningsutveckling genom att följa forskning och analysera utvecklingen i Sverige och utomlands.
– Verva ska driva på och stödja arbetet med förvaltningsutvecklingen. Bland annat genom att utveckla modeller, metoder och riktlinjer för verksamhetsutveckling och övergripande styrning, samt arbeta med IT-strategiska frågor.
– Verva ansvarar också för portalerna sverige.se och lagrummet.se
– Verva ska samordna upphandling och användning av produkter och tjänster inom IT för hela den offentliga sektorn.
– Verva ska ge generella utbildningar för hela statsförvaltningen, inom bland annat ledarskap, förvaltningskunskap och etik.
– Verva ska också kunna ta fram anpassade utbildningar till myndigheterna, och ta reda på vilka behov av strategisk kompetensförsörjning som finns i statsförvaltningen.
-Verva ska arbeta för en utvecklad samverkan inom staten, mellan stat och kommun samt mellan stat och näringsliv.}

Om det rörde sig om excentriska miljardärer som ville leka myndighet med egna pengar ungefär som finländaren Alvar Gullichsen som använde sin privata förmögenhet när han skapade det fiktiva ansjovisföretaget Bonk, så vore det en sak. Men nu är det ju folkets pengar som går åt till en generaldirektörslön åt en person som tidigare jobbat på ett av regeringsdepartementen (why am I not surprised?) och löner till sammanlagt 80 anställda och kostnader för lokaler, logo och allt annat som ska till när man skapar en myndighet.

Förresten: låter inte Statskontorets uppdragsbeskrivning ganska lik VERVAS (utom det där med 300 års erfarenhet, förstås):

Statskontoret är en central förvaltningsmyndighet med över 300 års erfarenhet av uppföljning, granskning och analys. I vårt arbete bistår vi regeringen med utredningar och beslutsunderlag för modernisering och utveckling av offentlig sektor.

Hur många anställda som finns på Statskontoret har jag inte lyckats utäsa från deras webbsajt…

^{Forts följer…}

^{OBS! Vid citat ska källan anges!}

Den perfekta värdinnan anno 1936, del 3

Läs först del 1 och del 2 i den här miniserien med återblickar på societetslivet för 70 år sedan. Den finns under rubriken

Alltså, vidare ur Husmoderns presentbok från år 1936, Den perfekta värdinnan. Det är grevinnan Astri Douglas, f. Henschen, som skriver:

Värdinnan skall avsmaka allt
Har värdinnan ej en kokerska som hon känner och absolut litar på – och jag skull f.ö. vilja tillråda det även då – så bör hon så vitt möjligt är, avsmaka allt. Den mest överlägsna värdinna kan annars komma i olidliga situationer, som ingen självbehärskning på jorden kan rädda henne fullt helskinnad ur. Jag vill berätta ett exempel.

På ett stort ställe vid en mycket elegant middag hände det, att en fågelrätt bars in, där den utsöktaste kokkonst med alla dess trick ej förmått bortvilla den ögonblickliga och kväljnade luktsensationen, att den just inkomna rätten med klar fördel hade bort serveras någon gång i föregående vecka. Värdinnan, som var inbegripen i en livlig konversation, reagerade omedelbart, reste huvudet och kommenderade högt, klart och till synes fullkomligt lugnt: ”Ta ut fågeln och servera nästa rätt så fort som möjligt!” Och så fortsatte hon konversationen. Och hennes gäster med henne.

Det var en beundransvärd prestation, men den värdinnan gjorde nog vad hon kunde för att undvika en upprepning av en så ytterligt pinsam situation.

Hur man går till bords och hur man beter sig under middagen, beskriver grevinnan Astri Douglas så här:

Värden går först
Nå, nu går emellertid värden först ut, förande den förnämsta damen. Värdinnan med den förnämsta herren dröjer till sist. Vid uppbrottet från bordet är ordningen omvänd. Vid herrmiddagar går värdinnan först med sin kavaljer. Med kungliga gäster gäller andra regler. Platserna, som redan antytts med en skiss på placeringskortet, äro utmärkta med namnkort, ofta lagda på ett av vinglasen. Ännu en parentes, (En god värdinna har också tagit reda på, om någon av gästerna ej dricker vin och ombestyrt, att han eller hon serveras annan dryck).

Artigt, fast så gott som bortlagt, är det, att ingen sätter sig, förrän värdinnan hunnit sin plats, eller att ingen, åtminstone ingen herre, börjar äta före värdinnan.

Ja, nu börjar värdinnans speciella lektion i lugn och självbehärskning. Bliv ej disträ i er konversation, håll ögonen på dörren till serveringsrummet och reagera ej för minsta misstag i serveringen. Detta hindrar ej på minsta sätt att ni bör hålla ögonen öppna, och ni bör ha instruerat uppassningen att ge noga akt på, ifall ni önskar meddela er med någon av dem. Kan ni – och det är ett vågspel, som ytterligt få går i land med, så tag omärkligt ledningen av konversationen, i er hand. Led den in på ett ämne ni vet att några i sällskapet behärska och som har allmänt intresse, och ni själv och bordssällskapet får kanske uppleva något lika utsökt som sällsynt och oförglömligt: en allmän bordskonversation mellan harmoniskt stämda, kunniga och intressanta personer. Men om detta ej lyckas er eller ej ens är tänkbart, så stör åtminstone ingen annans konversation; om edra gäster prata och ha trevligt, så var munter och tystlåten för er själv. Av alla närvarande är det minst viktigt att värdinnan blir road och uppvaktad. En värdinna bör dricka med sina kavaljerer, men behöver ej dricka med någon annan. Dock går det mycket väl för sig, att hon skålar både med herrarna och damerna. De däremot böra ej skåla med henne.

I nästa del i den här miniserien med återblickar på societetslivet för 70 år får vi veta något om hur det skulle gå till när en herre bjöd ut en dam.

^{Vid citat vänligen ange källan.}

Ring inte P1!

Den 25 juli skrev jag här om hur vissa programledare gör att det enda programmet i Sveriges Radio – Ring P1 – som vanligt folk kan ringa in till blir obehagligt att lyssna på. Den 26 juli följde jag upp det (här) och berättade om programledaren som på ett synnerligen plumpt sätt ställde intima och privata frågor till en judisk man.

Fredagen den 28 juli ringde en upprörd kvinna programmet och klagade på programledarens plumphet vilket denne, sin vana trogen, slätade över. Han fick sista ordet eftersom kvinnan redan lagt på. Och idag, den 30 juli, skriver Peter Wolodarski på DN:s ledarsida om samma händelse.

Lyssnar ansvariga på Sveriges Radio överhuvudtaget någonsin på det här programmet som alltför ofta innebär ett nedlåtande, arrogant och otrevligt bemötande av dem som ringer in? Det kan de inte göra för då skulle främst denne – men också en och annan av de andra programledarna – vara utbytt efter åtminstone andra övertrampet. Och övertrampen har varit så många att de inte ens går att räkna längre!

Att den som ansvarar för Ring P1 inte bryr sig om vad programledarna vräker ur sig och hur ohyfsat de beter sig mot licensbetalare som ringer in är illa nog. Men lika illa – eller kanske t.o.m. värre – är allmänhetens flathet. Varför ringer de in när de vet att risken att de blir arrogant och otrevligt bemötta är mycket stor?

Sluta ringa Ring P1 tills samtalspartnern i Radiohuset är en person med allmänbildning och social kompetens!

Deklarationen om de medborgerliga skyldigheterna

För fyra år sedan gav Den Nya Välfärden ut en bok som hette titeln ”Skärp dig, Svensson”. Underrubriken löd: med Deklarationen om de medborgerliga skyldigheterna. Den boken ramlade ut häromdagen när jag städade mina bokhyllor (samtidigt som de två böckerna från 1936 och 1937 med titeln Den perfekta värdinnan, se kategorin med samma namn i högerspalten).

Jag började bläddra i boken, och mindes att jag själv hade intervjuats i den och gett exempel på hur man kan välja att se på sig själv och sin situation och om sitt eget ansvar för hur man beter sig och hur man blir bemött. Men det viktigaste i boken var det jag mindes bäst: kapitlet om De åtta medborgerliga skyldigheterna! Jag citerar:

”En fri, självförverkligande människa är samtidigt en social varelse. För varje enskild människa är andra människor den viktigaste omvärldsfaktorn. Var och en av oss är en del av vår nästas miljö och har ett ansvar för att bete oss så att vi själva blir en så god utvecklingsmiljö för vår nästa som möjligt. Varje människa som i frihet ska förverkliga sina möjligheter har därför intresse av att de övriga axlar vissa skyldigheter. Dessa kallar vi de medborgerliga skyldigheterna.

De medborgerliga skyldigheternas objekt är vår gemenskap, vårt samhälle. Syftet med de medborgerliga skyldigheterna är att värna om denna gemenskap. Även om de åtgärder som följer av de medborgerliga skyldigheternas utövande riktas mot en enskild människa så får det konsekvenser inte bara för den människan, utan också för kollektivet.”

Och här är de åtta medborgerliga skyldigheterna som bokens författare formulerat, indelade under fem huvudrubriker:

Du ska ta vara på dig själv
– du ska utveckla dina möjligheter
– du ska bära din egen börda

Du ska ta vara på din nästa
– du ska behandla andra som jämlikar
– du ska göra goda gärningar
– du ska i ord och handling påminna andra om deras medborgerliga skyldigheter

Du ska respektera gemensamma beslut
– du ska följa lagen och även i övrigt uppfylla dina förpliktelser mot staten

Du ska bygga tillit
– du ska vara pålitlig

Du får inte glömma toleransen, förlåtelsen och nåden
– du ska ha överseende med in egen och din nästas ofullkomlighet

Boken borde vara intressant läsning för människor (ursprungliga svenskar lika väl som nyare dito), i ett land som Sverige där det mesta av sådant som i andra länder är självklarheter för folk att ta tag i och ta ansvar för själva, har tagits över av den diffusa ”staten”. ”Staten” som borde vara alla vi invånare i ett land som kallas ”demokrati”, men som här kommit att bli synonymt med dem som innehar regeringsmakten och som styr enväldigt trots att endast ca 37 % av de röstberättigade  som gick till valurnorna – alltså inte 37 % av svenska folket! – röstade på dem i förra valet.

Jag tittade in på Den Nya Välfärdens hemsida och såg att boken fortfarande finns att beställa. Den finns också att ladda ner som pd-fil. Det kan man göra genom att gå in här och klicka sig fram i vänsterspalten under ”Utredningar och skrifter”, därefter ”Övriga böcker och skrifter från Den Nya Välfärden” och sedan på ”Skärp dig, Svensson!”

^{OBS! Vid citat: ange källan!}

Ingen diskriminering – lika för alla svenska medborgare

Läs först Björn Johnssons berättelse Flykten från Iran 1979 om hur han och hans familj flydde från inbördeskrigets Iran (där fadern i familjen jobbade). De var inte "iran-svenskar" utan "svensk-svenskar" och fick ingen hjälp alls av UD och Sverige.

Att läsa om människors gnäll och klagande över att det var så jobbigt med båtresan och att det inte fanns finare båtar, mat och annat (som om svenska UD också borde haft möjlighet att fixa catering…) när svenska myndigheter med skattemedel fraktat hit dem från oroligheter och konflikter i Libanon, är direkt stötande. Men samtidigt måste man komma ihåg att detta är vad Sverige från allra första stund lärt dem som kommit hit: att bli beroende av bidrag och hjälp och att tro/tycka att de alltid har rätt att ställa stora krav på samhälleligt omhändertagande och att samhället (=andra) ska fixa allt.

Björn Johnsson slutar sin artikel så här – och det går inte att göra annat än att hålla med honom:

Det blev inbördeskrig i Iran, vi flydde och hade tur som överlevde. En del konvojer blev nermejade, vår klarade sig och vi överlevde. Jag är glad att jag lever, punkt slut. Finns inget att klaga på när man överlever sådant.

Visserligen tycker jag att det är bra att Sverige nuförtiden hjälper sina medborgare, men klaga inte på den hjälp man får i sådana lägen.

Det gäller nu för de libanon-svenskar som först fått asyl här och så småningom också svenskt medborgarskap, men som valt att flytta tllbaka till Libanon och bott där i ett tiotal år, att inse att som svensk medborgare har man inte samma rätt till totalomhändertagande av staten som man hade som asylsökande. När de nu kommer till Sverige igen så har de ingen som helst rätt att kräva att staten/kommunen/någon annan ska ordna bostad och försörjning åt dem, så som de hade som asylsökande. Att en del nu tror att socialtjänsten kan – och är skyldig – att ordna bostäder åt dem (många vill dessutom bo i bostadsbristens Stockholm med omjnejd) är huvudlöst. Något sådant kan inte sverige-svenskar kräva och det kan inte vara så att man ska göra diskriminerande skillnad på svenska medborgare födda i Sverige och svenska medborgare födda i något annat land som har förvärvat medborgarskapet efter att de beviljats asyl här!

Den enda skyldighet socialtjänsterna har är att hjälpa svenska medborgare i kris med tillfälliga bostäder. Och knappast i områden där det råder stor bostadsbrist… Därefter är det upp till var och en att själv ordna permanent boende. De människor som nu kommit hit från Libanon och är svenska medborgare får information om bostadsbristen i Stockholmsområdet och måste, precis på samma villkor som alla andra – både svenskar och utlänningar som bor i Sverige – själva leta bostad och vara beredda att flytta dit där de både kan hitta arbete och någonstans att bo.

Höga krav för att bli medborgare i Finland

På Utlänningsverkets (Ulkomaalaisvirasto=UVI) sajt kan den som vill söka finskt medborgarskap kontrollera om han/hon uppfyller kraven. På den här sidan finns början på ett flersidigt frågeformulär som ger svar på frågan.

Här är några av de grundfrågor som ställs:

• Min mor eller min far är infödd finsk medborgare.
• Jag är en över 18 år gammal nordbo och jag har bott sammanlagt minst sex (6) år i Finland och jag har inte dömts till frihetsstraff.

Vidare frågas, under rubriken Personens grunduppgifter (förutom födelsedatum och civilstånd):

Din underhållsskyldighet
Ej underhållsskyldigheter
Jag har skött mina underhållsskyldigheter
Jag har inte skött mina underhållsskyldigheter

Dina offentligrättsliga betalningsskyldigheter såsom skatter och böter
Jag har skött mina offentligrättsliga betalningsskyldigheter
Jag har inte skött mina offentligrättsliga betalningsskyldigheter

Jag kan utreda mina utkomstkällor för den tid jag vistats i Finland.
Jag är ofrivilligt statslös.
Min make är finsk medborgare.
Hur många år har du bott tillsammans med din make?

Och under rubriken Språkkunskaper sägs:

För att du skall förvärva finskt medborgarskap på ansökan skall du ha tillräckliga muntliga och skriftliga språkkunskaper. Du kan visa dina språkkunskaper bl.a. genom att avlägga en allmän språkexamen, statens språkexamen eller en tillräcklig lärokurs antingen i finska eller svenska.

och sedan får man svara på bl.a. följande påståendefrågor:

• Jag har avlagt en allmän språkexamen på minst färdighetsnivå tre (3) år 2002 eller därefter.
• Jag har avlagt en allmän språkexamen på minst färdighetsnivå fyra (4) före år 2002.
• Jag har avlagt statens språkexamen med minst nöjaktigt vitsord.
• Jag har avlagt studentexamen på finska eller svenska med godkänt vitsord i finska eller svenska som modersmål eller som andra språk.

Man ska dessutom kunna visa att man

• inte har gjort sig skyldig till någon straffbar handling eller meddelats besöksförbud
• tillförlitligt kan redogöra för sin försörjning

I Sverige hörs ramaskin när någon vågar tala om krav på språkkunskaper eller att man inte ska finnas i brottsregistret om man vill bli svensk medborgare. Kraven för att få medborgarskap är helt annorlunda i Finland jämfört med i Sverige. I Finland ses det som självklart att den som vill bli medborgare också måste ha kunskaper i landets språk och att man betalat underhåll om man dömts att göra det samt att man inte ha rbegått något brott.

Tur att regeringsutredaren Masoud Kamali inte valde att flytta till Finland (se de två bloggningarna här under). Där hade hans teorier och åsikter inte fått mycket gehör och han hade inte fått några utredningsuppdrag av regeringen liknande dem han fått av den svenska regeringen för – hittills – nära 9 miljoner kronor…

En av nomineringarna till Blatte De Luxe

En av nomineringarna till Blatte De Luxe vid presentation av varumärket Blatte de Luxe och klädkollektion görs, som man ska, genom en gala – The Blatte de Luxe Awards Gala, på riktigt – under rubriken "entreprenörer", lyder:

Den brasilianska kvinnan – som städar svart på israeliska ambassaden, alla blattar som arbetar svart, sliter ut sig utan att ha några som helst rättigheter och skydd.

Priset är en individuellt omgjord jacka till var och en av de 10 utvalda för deras prestationer inom olika områden.

Kanske blir den svartstädande braslianskan på den israeliska ambassaden en av vinnarna och får en sådan här svart jacka!

Läs mer här.

Åttamiljoneråttahundranittiotvåtusenåttahundrafemton kronor!!!

Först: läs bloggningen nedan: Granskning av granskaren.

Sedan: Här kommer besked om hur mycket denna ena enda utredning (bland hundratals som regeringen beställer i tid och otid) har hittills, till den 28 juli 2006, kostat 8.892.815 kronor – nästan 9 miljoner kronor!!! – och då är det inte slutsumman, det tillkommer ännu lite utredande som kostar skattebetalarna pengar. Totalsumman kommer jag att redovisa på bloggen i augusti när regeringens handplockade utredare äntligen är klar med sin utredning om "strukturell diskriminering, integration och makt."

Dessa nästan 9 miljoner kronor som Masoud Kamali har fått för att göra den här utredningen, hade nog kunnat användas på ett bättre sätt. Kanske rentav till konkreta åtgärder som hade förbättrat livet för många andra än bara den/dem som arvoderas för att skriva rapporter som inte alltför många läser…

Hoppas att någon medieredaktion som har större resurser än jag har, tar till sig mitt tips som jag gav i föregående inlägg och granskar vad alla dessa utredningar har kostat oss skattebetalare, säg under de senaste tio åren och vad de har lett fram till (om något)!

^{OBS! Vid citat: ange källan!}

Granskning av granskaren

Professor Masoud Kamali har, som s.k. oberoende granskare, på regeringens uppdrag gjort en utredning om "strukturell diskriminering, integration och makt." Regeringens uppdrag till honom lyder:

"Utredningen har i uppdrag att identifiera och analysera mekanismer bakom strukturell diskriminering på grund av etnisk tillhörighet, samt dess konsekvenser för makt och inflytande i det svenska samhället. I uppdraget ligger också att föreslå åtgärder för att motverka strukturell diskriminering."

Den 13 juli presenterade han sin tolfte (!?) rapport Den segregerande integrationen – om social sammanhållning och dess hinder (SOU 2006:73). Mer om  detta kan läsas och ses i en webbutsändning här.

Timbro har i sin tur låtit granska Kamali och resultaten är inte nådiga. Deras rapport Som man frågar får man svar kan läsas här.

Själv har jag alltid haft väldigt svårt för den omfattande, i mitt tycke, pseudoverksamhet som pågår kring "integration" (jag har i åratal förespråkat en nedläggning av Integrationsverket eftersom de 100-tals miljoner det kostar säkert kan användas på bättre sätt), "strukturell diskriminering" (det finns organisationer som vuxit som svampar ur jorden på detta område och som också får statliga bidrag och knappast gör någon större nytta, bland dem Centrum mot Rasism men kostar skattepengar) och för alla utredningar som ofta verkar komma till för att regeringen ska få sina egna teser "vetenskapligt bekräftade" av pålitliga utredare. Så fort något hamnar på medieagendan, tillsätter regeringen – för våra skattepengar! – allehanda utredningar som ska harva på i några år och under den tiden kan regeringen låta bli att uttala sig eftersom den hela tiden kan hänvisa till att "det pågår en utredning". Och "kringpersoner" som regeringen funnit pålitliga och lojala försörjs genom sådana här utredningsuppdrag som mycket väl – och mycket hellre – kunde utföras av mer fristående personer på något av de nära 300 statliga verk som vi redan finansierar!

Jag har nu ställt frågan till demokrati- , storstads- , integrations- oh jämställdhetsminister Jens Orbacks departement om hur mycket hela den här mångåriga utredningen under ledning av Masoud Kamali har kostat. Svaret kommer att läggas ut här på bloggen så snart det kommer.

Jag hoppas att någon redaktion som har större kapacitet personalmässigt och ekonomiskt än vad jag har, tar på sig att granska vad alla dessa utredningar har kostat oss skattebetalare, säg under de senaste tio åren och vad de har lett fram till (om något)!

^{OBS! Vid citat: ange källan!}

Finland och Sverige högt på lista över “lyckliga länder”

Enligt en undersökning gjord av Adrian White, analytisk socialpsykolog vid University of Leicester, är danskarna det lyckligaste folket i världen! Finländarna kommer på sjätte plats och svenskarna på sjunde. Så här ser Tio i topp-listan ut över världens lyckligaste länder:

1. Danmark
2. Schweiz
3. Österrike
4. Island
5. Bahamas
6. Finland
7. Sverige
8. Bhutan
9. Brunei
10. Canada

Enligt samma undersökning kom USA på 23 plas, Tyskland på 35 och England på 41 plats. Allra olyckligast var folken i Demokratiska Republiken Kongo, Zimbabwe och Burundi. Länder där det pågår krig och konflikter , som t.ex. Irak, var inte med i undersökningen.

Dock: i en annan brittisk studie – Happy Planets Index – gjord av tankesmedjan New Economics Foundation, placerade sig USA inte förrän på 150 plats i "lycklighet", medan Tyskland hamnade på 81 och England på 108 plats.

Läs Adrian Whites undersökning här. Economic Foundations studie finns här.

Nylands Brigad hedrade kaptenlöjtnant Mäkinen

Vid tvåtiden den 27 juli halades flaggan på halvstång vid Nylands Brigad. Det gjordes för att hedra kaptenlöjtnant Jarno Mäkinen, som befaras ha omkommit i Libanon.

Mäkinen avslutade sina officersstudier och befordrades till premiärlöjtnant 2001. I början av juni i år blev han kaptenlöjtnant. Han var 29 år och bosatt i S:t Karins. Han hade arbetat bland annat som utbildare och som enhetschef för första kustkompaniet vid Nylands Brigad.

"Han var kunnig, respekterad och en omtyckt officer, säger brigadkommendör", kommodor Henrik Nysten. "Det är sällan alla dessa egenskaper kombineras i en och samma person. Folk brukar ha sina starka sidor, men i honom var de här förenade på ett enastående sätt. Han var en officer ut i fingerspetsarna."

Mäkinen åkte till Libanon som militärobservatör i Untso-operationen i november i fjol.

Pensionerade överste löjtnant Sture Fagerström har besökt Libanon många gånger å tjänstens vägnar. Han utbildade militärobservatörer i Niinisalo i ungefär femton års tid. Han har också arbetat som militärobservatör i Golanhöjderna i mitten av 70-talet.

"OP Khiam är en byggnad med ett rum på taket. Rummet har fönster som vetter åt alla håll och där sitter observatörerna och övervakar området med kikare eller blotta ögat."

Fagerström berättar att arbetet mest går ut på att observera vad som hände vid gränsen eller stilleståndslinjen. Men observatörerna patrullerar också de områden de inte ser från basen samt undersöker eventuella händelser.

"Jag har varit där och jag tror inte att det är ett misstag. Det finns UN–skyltar överallt. Det står UN på taket, väggarna och på flaggan på radiomasten, som belyses nattetid. Israelerna hade beskjutit basen under sex timmar och observatörerna hade kontaktat dem tio gånger för att berätta att det var dem de sköt på. Frågan är snarare varför."

^Källa:

Libaneser som inte är svenska medborgare

Hur kommer Migrationsverket (MIG) att hantera de libaneser som kommit hit undan stridigheterna i sitt hemland men som inte är svenska medborgare? Personer som tidigare haft uppehållstillstånd här, men sedan valt att lämna Sverige och flytta hem igen. Uppehållstillstånd förnyas ju inte automatiskt och ger inte en automatisk rätt att komma tillbaka till Sverige om man valt att frivilligt återvända till sitt forna hemland och varit borta några år. Troligen är den här kategorin inte så stor, men eftersom det på SVT text står: "De flesta är svenska medborgare…" så måste man förstås utgå från att inte alla är det.

Jag har själv varit med om att människor (icke-svenska medborgare, tidigare asylsökande) som haft permanent uppehållstillstånd här, men som av olika anledningar varit borta från Sverige i 2-3 år, har blivit fråntagna sina tillstånd och avvisats till sina hemländer.

Det här är en ny situation för MIG. Men verket har ändå haft några veckor på sig att fundera så det bör finnas beredskap för den här situationen. Varje fall måste givetvis prövas individuellt, någon absolut tidsgräns för hur länge man "får" ha varit borta från Sverige och ändå ges rätten att få uppehållstillstånd igen, finns inte. Men särskilt lång tid kan man inte ha varit borta, åtminstone inte om man tittar på tidigare fall där permanenta uppehållstillstånd dragits in.

Att icke-medborgarnas uppehållstillstånd fortfarande gäller är alltså inte en självklarhet. Förmodligen kommer MIG att ge dem tillfälliga tillstånd som förnyas så länge stridigheterna fortfarande pågår. Hoppas att det också inkluderar rätten att arbeta och att man sedan, när det är dags att fatta slutgiltigt beslut (när stridigheterna är över), personernas sammantagna leverne och situation tas i beaktande.

^{Vid citat: ange källan!}

Lasse Kihlstedt – three years later…

^{Lasse Kihlstedt
Foto: privat}

Lasse Kihlstedts lidandes historia är fruktansvärd läsning. Osannolik. Men gör det, läs hans berättelse och – längst ner – de första artiklarna om honom, som jag skrev i Expressen för precis tre år sedan!

Han hörde av sig till mig första gången i juli 2003. Under ganska lång tid höll Lasse och jag kontakt. Jag träffade honom några gånger och såg hur han mådde allt sämre. Så försvann han. Men hörde av sig då och då via mejl. Jag jobbade inte kvar på Expressen och hade ingen "plattform" där jag kunde berätta om hans vidare öde, men som sagt: vi höll kontakt även om det blev mer sporadiskt efter ett tag. Nu vet jag varför!

Lasses lidandes historia är ofattbar i ett s.k. rättssamhälle som Sverige! Han berättar:

"Jag har nu avtjänat ett 30 månader långt fängelsestraff för grovt häleri där straff utmätts utan lagstöd. Domen mot mig är konstaterad felaktig av samlad juridisk expertis. På en tentamensfråga från juristlinjen får man 5 poäng om man svarar rätt på frågan att jag inte begått något brott! Justitieminister Tomas Bodström samt ordföranden i riksdagens justitieutskott Johan Persson har båda intervjuats i TV angående mitt ärende och har uttalat vid upprepade tillfällen att resningsreglerna inte är humana nog när en dom ”bara” är felaktig samt att dessa både bör och skall ses över. Justitieministern hänvisade t.o.m. till en pågående utredning. Det har ju inte hjälpt mig ett dugg.

Från att ha haft ett ordnat liv med arbete, bostad, familj m.m. till vad jag har nu så är mitt liv helt förstört. Jag hade inte ens en felparkering på mitt samvete, dock en fortkörning. Jag hade vårdnaden om mina tre barn, en fästmö som hade två barn och ordnad ekonomi. I en pressad situation begick jag ett misstag som dock har förlängt lidandet. Det var när jag vägrade infinna mig på anstalt. Enkom i desperation över att samhället inte tog sitt ansvar gentemot mig och min familj. En grundläggande moralisk princip för mig är att man inte skall sitta i fängelse när man inte har begått något brott. Även en naiv förhoppning att det inte får gå till så här och absolut inte i Sverige och att det någonstans finns någon myndighetsperson med moral och ansvar.

Under samhällets övergrepp på min person har jag överlevt våldtäktsförsök, knivhot, knivslagsmål, slagsmål, varit inlåst med människor som är helt mentalsjuka och som absolut inte har i ett fängelse att göra, otäcka typer som vanligt folk skulle kissa på sig för att möta på öppen gata mitt på ljusa dagen, människor som sitter och injicerar heroin och allsköns droger. Ett ställe där man inte kan ta tevatten bara för att de tvättar sina pumpar och kanyler i vatten kokarna, där man måste dela allt: toaletter, dusch, mat m.m. med narkomaner som har hela alfabetet av sjukdomar. Och en personal inom kriminalvården som behandlar dem som sitter intagna på ett sånt sätt att det krävs en hel utredning för att beskriva vilka förnedringar man får utstå och det verkar som om anställningskriterierna för 99 % av all personal är att de ska må bra av att förnedra och se till att de intagna mår så dåligt som möjligt."

Hur kan detta få ske? Hur kan folk som har makt och möjlighet att ingripa ha varit så flata (och lata?) att de inte brytt sig om eller orkat ta tag i detta och hindra att en medborgare mals ner och behandlas så här? Någon borde ha orkat gå till botten med alltihop, det fanns viktiga jurridiskt kunniga personer, bland dem docenten i straffrätt Annika Norée, som ansåg att Lasse var felaktigt dömd. Lasse fortsätter sin berättelse:

"Ett litet axplock: Man kan bli utsliten ur cellen mitt i natten, strippad och de ska kolla mellan skinkorna och under könsorganet. Man kan bli instängd på isoleringen och få cellen upp och nervänd. Vakterna står i sängkläderna med smutsiga skor. De kan även bara låsa upp och kliva in i cellen mitt i natten och ställa sig bredvid sängen och titta på en utan att säga ett ord. Det borgar för att man sover gott och känner sig trygg…

Jag blev också sjuk under min anstaltsvistelse och var hos sjuksyster och anstaltsläkaren. Jag hade magsmärtor och gick ner 30 kg utan att vara överviktig. De sa att det var psykiskt. Efter månader av lidande upptäckte jag att jag hade fått mask i magen. Jag blev smittad av dåligt tillagad mat på anstalten. Jag fick då åka till sjukhus med tre vakter. I handbojor släpades jag in vid kassan och genom ett väntrum fullt av folk som tittade på mig som om jag var en styckmördare.

Läkaren blev också förskräck och undrade vad som var på gång. Jag fick försäkra honom om att de farligaste i rummet var nog maskarna. Jag är glad att jag inte fick någon dödlig sjukdom på anstalten för då hade jag nog dött. Det var faktiskt en av killarna som dog i hjärtinfarkt på Brinkeberg när jag satt där. Han fick inte komma iväg till sjukhus utan dog i sin cell."

Lasses barn har blivit lidande och hans framtidsplaner grusade:

"Mina barn har växt ifrån mig och jag känner dom inte längre, Jag har ingen bostad, dock ett arbete som löper lönebidragstiden ut. Skojar om att jag går på ”puckobidrag”. Jag är numera arbetshandikappad och utstött. Man är inte så attraktiv på arbetsmarknaden efter ett fängelsestraff.  Känner mig trött och sliten också.

Min fästmö, som jag skulle ha gift mig med, orkade inte ända fram. Hon bröt förlovningen tre och en halv vecka innan muck.  Det känns som jag inte har något överhuvudtaget att mucka till. Jag har inte varit hemma sedan veckan efter midsommar 2003."

Om sin nutid och sin framtid säger Lasse:

"Mitt liv är helt förstört bara för att några domare hade en dålig dag på jobbet och ”bara” gjorde ”fel”. Mitt arbete på RagnSells blev jag av med direkt då polisen grep mig den 18 januari 2000. De kunde inte ha en stöld -och hälerimisstänkt som hade nycklar och passerkort till varenda fabrik i Tidaholm, militära anläggningar i Skövde samt nycklar till varenda hyresfastighet i Hjo. Fortsatte dock arbeta lite i mina föräldrars företag. Alltsedan hovrättens dom år 2000 har jag varit oförmögen att arbeta p g a av den psykiska press jag utsatts för. Människor som inte bor på en liten ort förstår inte vilken utfrysning som sker. Det är alltjämt två läger, ett som anser att man &
auml;r skyldig och det andra tvärtom. Det spelar ingen roll hur schysst man har uppträtt tidigare. Min fastighet som jag köpt, renoverat själv, kämpat och amorterat på har gått om intet. Jag hade nästan inga skulder kvar på den, jag fick belåna och till sist göra mig av med den, då det inte gick längre. Gullstiga gård, som varit mitt livsverk och där barnen skulle växa upp och få ärva. Jag har sommarjobbat sedan jag var 12 år och slitit och stretat sedan dess och allt har gått förlorat. Min heder och ära är också förlorad. Och det enda som fungerade är nu också förlorat: mitt livs kärlek orkade inte längre. Nu står jag helt ensam och utblottad.

Det finns inga pengar i världen som kan reparera de skador som jag och min familj fått av den felaktiga myndighetsutövning som skett."

SKA DET VERKLIGEN KUNNA GÅ TILL PÅ DET HÄR SÄTTET I SVERIGE? Och då menar jag allt som drabbat Lasse! Den frågan ska jag skicka till justitieminister Thomas Bodström – med minimalt hopp om svar. Och svaret – eller icke-svaret – ska jag redovisa här på bloggen.

Sommaren 2003 jobbade jag som ledarskribent på Expressen. Jag skrev massor av artiklar om många viktiga (och en del mindre viktiga) ämnen och människor. En människas öde, som jag belyste i tre artiklar, har jag inte kunnat glömma. Artiklarna, som jag alltså skrev för ganska precis tre år sedan, finns här. Läs dem!

1. Benåda Lars Kihlstedt! ^{Publicerad 10 juli 2003}

2. Flykting i eget land ^{Publicerad 20 juli 2003}

3. Kihlstedt till HD! ^{Publicerad 28 september 2003}

SVTs Uppdrag granskning gjorde senare ett inslag om Lasse. Vilket datum det var framgår inte av SVTs sajt, men läs mer om det här.

^{Vid citat: ange källan.}

Reaktion på inlägget om Tiger Woods

^{Emma Petersson}

Lite längre ner har jag bloggat under rubriken "Welcome to Sweden Tiger Woods!". Emma Petersson läste texten och skickade följande mejl till mig, som jag återger med hennes tillstånd:

Skön story om Tiger Woods… Welcome to Sweden – just det. det påminner om min kompis Petra som gifte sig i USA med en svart man. När de väntade barn ville hon föda i Finland där hon kommer ifrån så de flyttade ett tag till den lilla staden Kristinestad och där blev han mottagen med öppna armar.

Alla tyckte han var cool och exotisk och han startade upp en basketskola för barnen i byn och fick en massa vänner. När barnet var några månader gammalt flyttade de till Stockholm eftersom Petra bott här tidigare och trodde att hennes man skulle kunna få jobb, men icke sa Nicke, det var stört omöjligt! Här blev han helt anonym och skulle tvingas gå på SFI innan han möjligen kunde söka sig något.

En dag ringde hans gamla arbetsgivare från San Fransisco och frågade om han ville ha jobb. – Can you start on Wednesday? Ja tack, svarade han och sedan flyttade de tillbaka till USA veckan efter.  Nu har han ju i alla fall  testat Sverige…

Mer om Ring P1

I ett tidigare inlägg (här) skrev jag under rubriken Obehagligt och pinsamt om hur en del värdar för programmet Ring P1 är arroganta och otrevliga och inte särskilt lämpade för sitt uppdrag. Att höra programledaren kalla män som ringer in och talar om något som de upplever som viktigt och seriöst för "gubben" – "hej då, gubben" – och avbryta mitt i meningar och avsluta hela samtal abrupt och ta upp irrelevanta saker är obehagligt. Det är svårt att förstå att SR tillåter ett sådant tilltal och bemötande av dem de släpper fram i ett direktsänt program!

Vad hade t.ex. den närgångna och privata frågan till den judiske mannen om hans eventuella omskärelse (och hans barns!!?) att göra med det som han ringde in om? Han ringde ju in för att tala om att han och hans familj känner sig hotade och att det behövs vakter utanför synagogan i Göteborg! Att alla judiska och muslimska män är omskurna det måste väl ändå en någotsånär allmänbildad programledare känna till, det behöver man inte ställa irrelevanta frågor om! Det här är bara ett exempel på hänsynslöshet och opassande beteende och den hhär typen av plumpheter och övertramp går 13 på dussinet i den här lekstugan för programledare som definitivt borde hitta något annat att syssla med än att kommunicera med människor.

Det är bra att "vanligt folk" får komma till tals i hela (ironiskt) 40 minuter om dagen, fem dagar i veckan. Men då borde kraven på programvärdarna, samtalsledarna, vara högre och de som ringer in borde visas respekt och bemötas på ett bättre sätt än vad som nu är fallet.

Att man kan knäppa av radion om man inte gillar det man hör, det är självklart. Men smörjan försvinner ju inte för det…