• Kategorier

  • Arkiv från 5 maj 2005

  • Kalender

  • free counters
  • wordpress visitor counter
  • RSS Merit Wager

    • Utan rubrik lördag, 6 juni, 2020
        Sedan den 5 maj 2005 har jag ideellt granskat, redovisat, översatt, kommenterat och publicerat ofta unikt material, särskilt miggornas rapportering. Om ni uppskattar texterna, informationen, rapporterna, kommentarerna, stöd gärna via Subscribe med 1 krona om dagen = 30 kronor i månaden, eller med valfritt belopp via Donate, Swish eller Bankgiro.  Alla bidr […]

Om Finska gardet

Finska gardetI knappt hundra år var Finska gardet en elittrupp, grundad 1812 för att visa storfurstendömet Finlands lojalitet mot moderlandet Ryssland. Gardet kunde kriga, exercera och paradera och var en källa till stolthet för både kejsaren och befolkningen.

Viktor Ekman, bördig från Vasa, var 19 år då han en av de första dagarna i januari 1869 steg in på Finska gardets kansli i kasernen vid Kaserntorget i Helsingfors. Hungrig var han förmodligen också. Svält rådde vid den här tiden i Finland vilket var en anledning till att Viktor Ekman sökte sig till gardet. Där fick han både mat och tak över huvudet.

Så börjar en artikel i Hufvudstadsbladet. Artikeln berättar om ovannämnde Viktor Ekmans sonsonsson, Torsten Ekman, som skrivit boken Finska gardet 1812–1905 (Schildts). Artikeln väckte mitt intresseför att också införskaffa boken.

Boken kan köpas hos Schildts för 45 € där den presenteras så här:

Finska gardet var 1812 – 1905 Finlands elittrupp. Bataljonen grundades under Napoleons stora fälttåg mot Ryssland som ett tecken på Finlands lojalitet. Finska gardet stod i en särskild relation till det kejserliga huset med manövrar varje sommar i Krasnoje Selo.

Vi får följa gardet i fält och på manöver, i vakttjänst och kaserner, i fest och till vardags. Samtidigt avtecknar sig ett viktigt stycke av Finlands militära och politiska historia och även kulturhistoria i ett större europeiskt perspektiv.

Torsten Ekman har tidigare arbetat som journalist. Hans farfarsfar Viktor Ekman tjänade som fältväbel under tre ryska kejsare i Finska gardet innan det upplöstes av Nikolaj II år 1905.

Källor:
SchildtsHBL logo

Nu utbryter panik

De ombordvarande på fartyget i Beiruts hamn har fått veta att Israel inte tillåter att det lämnar hamnen. Inte av folk på plats utan av folk hemma i Sverige som hört det på Rapport och ringt ner och berättat. Så nu håller panik på att utbryta.

Det är inte Sveriges, inte UDs fel att fartyget sitter fast. Kanske är det inte heller UDs fel att det inte finns mat ombord – det kan inte vara lätt att ringa en cateringfirma mitt i det kaos som råder. Men UDs personal och andra svenska myndighetsaktörer måste hela tiden, kontinuerligt och ständigt, göra allt de kan för att hålla alla väntande, rädda och oroliga människor uppdaterade om vad som händer. I den mån de själva känner till det. Det ska inte vara så att informationen ska komma från Sverige om UD och andra myndigheter har folk på plats.

Nuri har sms:at till Özkan och hälsat från oss båda och bett Özkan att ta på sig uppgiften att försöka lugna ner folk och säga åt dem att spara sina krafter. Nu är det som det är och inget blir bättre av att folk börjar agera panikartat.

Jaha, och nu finns UD inte ens med på evakueringsfartyget!

Citat från Nuri Kinos blogg. Hans vän Özcan Akguc ringer från fraktbåten (där det tydligen inte finns något att äta) som ska ta honom och ett antal andra svenska medborgare bort från kriget i Libanon:

Svenska UD finns inte ens representerat på båten. Den ligger kvar i Beiruts hamn. Varje gång en svensk frågar ansvariga om någonting svarar de: ”Det får ni ta med svenska UD”.

Joseline, hans fru tar över luren och säger att folk som har släktingar i närheten har kämpat sig igenom säkerhetskontrollerna för att ge dem mat.

”Det är helt sjukt att se någon stå och äta medan andra, gamlingar och barn hungrigt tittar på.”

Läs mer på Nuris blogg.

Enligt UDs presstjänst tillåter Israel inte båtarna som ska evakuera folk från Libanon att lämna hamnen.

Hög prioritet för Sverige i Beirut: håll asylsökande borta!

Nuri Kino ringer och berättar om ett samtal med en av hans vänner som befinner sig i Beirut. Det var det jag visste! Jag sa det från början att detta kommer att bli om inte det allra viktigaste så högprioriterat för svenskarna: att hålla potentiella asylsökande borta så att inte en enda stackare från det krigshärjade Libanon ska kunna slinka med på någon båt eller buss och ta sig till ett Schengenland. I en anda fjärran från Raoul Wallenbergs… Och att det skulle bli kaos med svenska tjänstemän på plats var inte heller svårt att räkna ut utan att man behöver vara någon Einstein (se bl.a. en tidigare bloggning lite längre ner under rubriken Benefit of the doubt).

Enligt den person som Nuri Kino talat med har flera av UD:s personal redan "gått in i väggen" (ett typiskt svenskt tillstånd). Folk slåss och t.o.m. skjuter på varandra för att komma med bussar och båtar och till detta helvete har UD skickat personal som inte klarar trycket och som tror att svenska regler och megafonupprop om att alla ska "hålla sig lugna" kan fungera!

Snart skickar väl fackföreningarna ner ombudsmän för att kontrollera att deras medlemmar har lagstadgade raster och inte jobbar övertid. Och för att säga till att man inte får slå eller skjuta på en svensk tjänsteman. För svenska fackföreningars rätt och skyldighet att kontrollera att alla regler följs gäller givetvis i hela världen, varhelst en svensk fackföreningsmedlem befinner sig. På Raoul Wallenbergs tid fanns inga sådana regler, då fanns civilkurage och förmåga till självständigt tänkande och agerande…

Tips: Läs UD-personal har gått in i väggen av att kolla att inga asylsökande kommer med på bussarna från Libanon, Svensk handlingsförlamning i Beirut inget nytt och UD har glömt maten på Nuri Kinos blogg!

Änka efter reporter från Al Jazeera stämmer Bush och Rumsfeld

Dima Tahboub, änka efter Tareq Ayyoub, stämmer Vita Huset och Pentagon på $30,000,000 för hennes makes död. Tareq Ayyoub, en 35-årig palestinier som bodde i Jordanien, hade rest till Bagdad för att rapportera om kriget för Al Jazeera. Fem dagar senare dödades han när amerikanska bomber träffade och slog sönder kontoret i Bagdad. Hans änka säger till media från sitt hem i Jordanien att hon inte kan kommentera stämningen.

Hamdi Rifai — Dima Tahboubs advokat — meddelade i en telefonintervju till Arab News att Al Jazeera före bombningarna 2003 hade haft personer på sitt kontor i Bagdad som i samråd med den amerikanska militären skulle försäkra sig om att det inte skulle ske några bombningar mot dem "i misstag"; särskilt med tanke på USAs bombningar "i misstag" i Kabul, Afghanistan, 2001. Han framhöll att man på Al Jazeera var medvetna om att det förekom "anti-Al Jazeera retorik från den amerikanska regeringen vid den tiden". Hamdi Rifai sa vidare att "fakta kommer att avslöjas som visar den amerikanska regeringens uppsåt att bomba Al Jazeera i Bagdad".

Rifai hänvisade också till "PM nummer 10", som han sa visade den amerikanska regeringens ansträngningar att undanhålla innehållet i denna pm och till den diskussion som förevarit där president Bush föreslog för Tony Blair att man skulle bomba Al Jazeeras kontor.

"Det är på basis av dessa fakta som vi inlämnar en stämningsansökan med hänvisning till Genèvekonventionen och dess bestämmelser om skydd för civila i områden där det pågår en väpnad konflikt."

I stämningen nämns specifikt president George W. Bush, i hans egenskap av överbefälhavare och Donald Rumsfeld i hans egenskap av försvarsminister. Regeringen Bush har sex månader på sig att svara. "Om de underlåter att svara går vi vidare med stämningn till federal domstolen i Washington D.C.", sa Rifai.

Den 8  april 2003, bombade amerikanska styrkor Al Jazeeras Bagdadkontor, och dödade Tareq Ayyoub. Några ögonblick senare, mindre än tre kilometer därifrån, förstörde enligt uppgift amerikanskt artilleri Abu Dhabi TVs kontor varvid ett  trettiotal journalister belv instängda bland bråten. En tankbåt från USA öppnade eld mot  Palestine Hotel, där nästan alla utländska journalister bodde. En ukrainsk kameraman, Taras Protsyuk, som jobbade för nyhetsbyrån Reuters, och José Couso som arbetade för det spanska tv-bolaget Teleinco, dödades.

Från Pentagon håller man stenhårt på att militära styrkor från USA "absolut inte" siktade på journalisterna. Vid den här tidpunkten förnekade en taleskvinna för de amerikanska beväpnade styrkorna att bombningen skulle ha varit medvetet avsedd för Al Jazeera. "Vi siktade inte på Al Jazeera. Vi siktar enbart på legitima militära mål", sa major Rumi Nielson-Green vid det amerikanska högkvarteret i Qatar.

Al-Jazeera anklagade amerikansk militär för att medvetet ha siktat på deras kontor och påminde om att deras kontor i Kabul hade träffats i november 2001 under den USA-ledda attacken mot Afghanistan.

I november 2005, i vad som kom att bli känt som "Downing Street -PM", rapporterade den brittiska tidningen Daily Mirror att president Bush också hade velat bomba Al Jazeeras högkvarter i Doha, Qatar. I denna PM rapporteras också, enligt uppgift, att Bush diskuterat bombningen med Storbritanniens premiärminister Tony Blair under ett möte år 2004. Obekräftade uppgifter säger att Blair övertalade honom att låta bli.

Mötet mellan Bush och Blair ägde rum medan ameikanska trupper var inbegripna i en brutal strid i Fallujah (väster om Bagdad). Om den striden och alla dess vidrigheter rapporterade Al Jazeera, men rapporterna "rensades" rejält i USA. Bush lär ha varit rasande för att  Al Jazeera rapporterade om antalet civila irakier som dödats i attacken.

Regeringen Bush beskrev tidningen Daily Mirrors rapporter som "sällsamma, besynnerliga" . Efter att ha vägrat att kommentera artiklarna under nära en vecka, kallade Blair tidningen Daily Mirrors rapportering för "en konspirationsteori".  Blair svarade sedan på en förfrågan från parlamentet om hurvida han hade någon information om Bush-regeringens planer att bomba Al Jazeera. Blairs skriftligga svar var ett enda ord: "Ingen". Den brittiska regeringen förbjöd sedan media att ta del av innehållet i PM:n. Den stämde också två före detta regeringstjänstemän för att de läckt hemligstämplad regeringsinformation.

Översättning: Merit Wager ©

Källor:
Al Jazeera logo
Arab News 

Om problem med evakueringen av finländare och om svenskars krav på “garantier”

YLEEvakueringen av finländare från det krisdrabbade Libanon har inte gått enligt planerna, enligt uppgifter på morgonen den 18 juli. Kvällen innan tvingades två finländska familjer, som redan fått gå ombord på ett franskt fartyg som skulle föra dem till Cypern, att gå av igen och stanna i Beirut.

Enligt Finlands ambassadör i Syrien, Pertti Harvola, avlägsnades alla andra länders medborgare från fartyget förutom USA:s och Frankrikes. Harvola känner inte till varför passagerarlistan gjordes om. Nu försöker man få med finländarna på ett norskt fartyg som väntar i Beirut. Fartyget torde avgå i dag.

De tjugotal finländare som i går transporterades till Syrien med buss väntade ännu på morgonen på sitt flyg vidare till Köpenhamn. De beräknas anlända i eftermiddag.

Till skillnad från svenskarna verkar finländarna förstå att det inte går att kräva "garantier" och att allt inte kan gå friktionsfritt i ett krigsliknande tillstånd som det som råder i Libanon just nu. Och att det finns andra som vill ut ur landet än just det egna landets medborgare.

SR logoI ett inslag i P1 Morgon ställde reportern återigen, som så många gånger under de senaste dygnen, frågan till en UD-representant om "garantier". Att UD-representanten orkade svara så lugnt och sansat på den korkade frågan var beundransvärt. Det är obegripligt hur man ens kan ställa en sådan fråga i det läge som råder. Det kan inte finnas någon på denna jord som just nu kan lämna några som helst "garantier" för att just svenskar ska klara sig ut ur Libanon utan en skråma. Det finns inga Socialstyrelser, Försäkringskassor, Räddningsverk eller andra svenska, statliga verk som kan garantera att just svenska medborgare utan några som helst risker ska kunna evakueras.

Benefit of the doubt

Regeringskansliet logoBenefit of the doubt. Det var den inställningen jag ville ha – och hade – när det gällde svenska UD och hanteringen av evakueringen  av svenska medborgare från Libanon (läs här under Ge UD en chans). Någon dag senare var jag lite mindre benägen att fortsätta att "ge UD en chans", det framgår här under rubriken Svenskar får lämna Libanon.

Och nu har det gått för långt, eller snarare: för långsamt. Tyvärr tror jag inte att det spelar någon som helst roll vilka katastrofer som inträffar där svenskar behöver hjälp från den stat som de är medborgare i och betalar världens högsta skatter i. För det handlar om något annat, något ganska specifikt svenskt.

Svenskarna är nämligen inte alls uppfostrade till att tänka och agera självständigt och individuellt, eller att agera snabbt och flexibelt. Så är det bara. Redan i skolan lär sig svenskarna att man ska ha samråd om allt, t.o.m. om färgen på handdukar på toaletten (eller toarullarna eller vad det kan vara). De luras att tro att de är med och bestämmer i elevråd, trots att det oftast bara handlar om en skendemokrati och saker och ting skulle kunna fixas mycket snabbare och bättre på annat sätt och tiden som eleverna sitter i dessa samråd kunde användas till undervisning/kunskapsinhämtning. Grupparbeten, som elever måste utföra i tid och otid vare sig de vill eller inte (ingen egen fri vilja tillåts här heller) gör också att folk blir totalt beroende av vad andra tycker och tänker i alla sammanhang. På arbetsplatserna ska en mängd frågor malas genom olika fackliga system och mbl-förhandlas och stötas och blötas så, att när frågan äntligen vattnats ur så att man kan nå konsensus så är den redan passé och man får börja om igen. Då är det inte lätt att plötsligt klara av att fatta egna, snabba och kanske livräddande beslut!

Alla regler och bestämmelser ska efterlevas, det är det viktigaste, också i tsunami- och krigstider! Och att man skaffar "garantier" om ditten och datten innan man agerar. Hängslen, livrem och säkerhetsnålar är receptet. Och att man ska ha konsensus med alla möjliga grupper och personer. Allt detta är viktigare än att rädda liv. För tänk om – hemska tanke! – man kanske själv skulle anklagas för att ha räddat liv på oreglementsenligt sätt, att man kanske skulle bli avskedad för att man tog egna initiativ utanför protokollen och bestämmelserna? Hu så hemskt, ett öde nästan värre än döden för många svenskar! (Och ändå är det ytterst få som någonsin avskedas från några myndigheter, oavsett hur de beter sig…)

Samma sak som vi ser hos de tafatta (=långsamma att komma i gång) anställda på UD och i andra sammanhang där man borde agera med all kraft för att hjälpa sina landsmän, ser vi också inom många byråkratiska jättemyndigheter. Folk sitter hellre och vänder papper, läser ängsligt i manualer och frågar chefer som frågar chefer som frågar ännu högre chefer om vad och hur de ska göra. Och under tiden lider människor av att varken få besked eller hjälp. Det gäller Försäkringskassan, Migrationsverket, arbetsförmedlingarna, en del sjukhus, Polisen, domstolsväsendet etc, etc, etc.

Jag är övertygad om att man på UD tror att man gör sitt yttersta. Jag är också helt övertygad om att enskilda människor där tappert försöker agera trots att hela strukturen är emot dem. Heder åt dem! Men de är undantag. Dessa få människor med verklig empati och verkligt civilkurage mals oftast ner i de här sammanhangen, tystnar och rättar in sig i ledet där parollen är: "Reglerna först, människorna sen!"

Politisk klåfingrighet inpå bara kroppen

Det har redan för länge sedan gått för långt med all politisk klåfingrighet, med politikers fullständiga detaljstyrning av människor liv och leverne. På alla plan, i alla sammanhang, från vaggan till graven. Och nu kommer folkpartiet, genom riksdagsledamoten Nyamko Sabuni, med ytterligare några tillägg: gynekologiska kontroller av flickor i högstadiet och 15-årsgräns för huvudduk!

Förslaget går alltså ut på att man ska Införa obligatoriska gynekologiska undersökningar i skolan för att avslöja könsstympning och att man ska införa en 15-årsgräns för huvudduk.

Varför ska folkpartiet bestämma när en flicka ska få ha huvudduk? det måste ju ändå vara en sak för främst henne själv, men också mellan flickan och hennes föräldrar, inte för folkparttiet. Och att tvinga flickor till gynekologiska kontroller är i sig ett övergrepp, en kränkning. Det skulle knappast Nyamko Sabuni själv acceptera och jag känner ingen som skulle vilja bli utsatt för sådana tvångshandlingar! Och vad menar Sabuni att man sedan ska göra med de kränkta, undersökta flickorna? En del (få, kan man hoppas) skulle visa sig vara könsstympade och då är det för sent att göra det ogjort. I stället för att "bara" ha kränkts en gång (när stympningen ägde rum) så har de då kränkts två gånger. Och de flickor (majoriteten) som skulle visa sig inte vara könsstympade skulle då ha kränkts av svenska staten i onödan.

Nej, det är ett uruselt förslag och jag tror knappast att föräldrar till högstadieflickor skulle gå med på sådana här tvångskontroller av deras döttrars underliv. Och knappast flickorna själva heller. Förresten: skulle alla flickor i alla högstadier tvingas till folkpartistiska underlivsundersökningar, även etniskt svenska, trots att det knappast finns några misstankar om att de kan ha könsstympats? Eller skulle urvalet gå efter hår- och hudfärg? Eller efter ursprungsland?

Läs artikeln i Expressen.