Kvinnor nekade att se teaterpjäs

En dramagrupp hade premiär på sin experimentella production med namnet Mercy Bullet i Jeddah häromdagen. Men den som är kvinna och är intresserade av teater kan bara drömma om att få se pjäsen.

Trots hoppfulla tecken på att myndigheterna i King Fahd Coastal City skulle tillåta the Saudi Society of Arts and Culture att framträda inför en publik bestående av män och kvinnor, gavs inget sådant tillstånd.

För några månader sedan fick dramagruppen tillåtelse att spela en barnteaterpjäs med namnet Serenity Land efter en överenskommelse med ett lokalt nöjescentrum. Men den pjäsen visades endast för familjer. Publiken bestod mestadels av kvinnor och barn.

Eftersom gruppen saknar någonstans att framträda – en egen scen – sätter den vanligtvis upp sina produktioner i aulan på King Abdul Aziz University, i den manliga delen.

Enligt Abdullah Bahttab, dramagruppens ledare, hade tjänstemän vid King Fahd Costal City bett om en skriftlig begäran om att kvinnor skulle få närvara och se pjäsen. Tidigare i veckan avslogs dock gruppens begäran utan förklaring.

Den nya pjäsen är skriven av skådespelaren Hael Akeel och regisseras av Othman Fallatah. Amatörskådespelarna Ahmad Al-Samman, Hael Akeel, Sajjad Hawsawi, Salem Bahamish och Abdullah Al-Solimani spelar i pjäsen.

Mercy Bullet visades i King Fahd Costal City kl 21.:30 den 18 och 19 juli. Kvinnor tillåts inte närvara.

<sup>Översättning: Merit Wager ©

Källa:</sup>

I Finland ska gamla få hjälp med digitalboxar

Ett omfattande nätverk ska startas för att hjälpa åldringar att installera och börj använda digitalboxar för tv, uppger Tauno Äijälä som leder Finlands digital-tv-projekt. Nätverket ska främst bestå av frivilliga från organisationer som ägnar sig åt äldreomsorg.

Omkring 100 000 åldringar väntas behöva hjälp för att byta till digital-tv – de analoga sändningarna släcks ner i slutet av augusti nästa år.

Vartannat hushåll i Finland kan för närvarande se digital-tv.

^Källa:

Det är skillnad på gubbar i Sverige och gubbar i Finland

Jag fick följande tänkvärda meddelande från en läsare av den här bloggen:

Finland säljer man jordgubbar med namn – Jonsok, Corona, Senga Polka. Och man vet vad man köper och hur dom bäst skall användas. Jonsok kokas till sylt, också Polka. Corona är sötast osv

På alla torg och i alla butiker står det skrivet vilken sorts gubbe du köper.

I Sverige är alla gubbar "bara" svenska – är man månne rädd för att bli anklagad för "gubbrasism"?

Lär av dem!

Nisha Beshara skriver i sin krönika i Aftonbladet den 19 juli om sina släktingar och vänner som befinner sig i Libanon. Hon berättar hur telefonerna går varma i släkten och när man läser hennes text inser man hur viktiga alla som hon är i den här katastrofsituationen. Hon och andra assyrier, libaneser, svenskar som sitter här hemma i tryggheten och tar det personliga ansvaret som de faktiskt har, att hålla sina nära och kära i det mycket oroliga landet långt borta uppdaterade så gott de kan. Så ska det vara, det är helt rätt!

UD ska göra vad på UD ankommer, vi andra ska göra vad vi kan. Det handlar om allas ansvar, inte bara personalens på UD. Och svenskarna har mycket att lära av t.ex. assyrierna när det kommer till familje- och släktsammanhållning och om att självklart ställa upp för varandra utan att i varje stund ropa på Farbror Staten!

Läs Nisha Besharas krönika här.

Något om att ta eget ansvar m.m.

Huvudledaren i Dagens Nyheter den 19 juli 2006 har rubriken Omåttliga anspråk på det offentliga och börjar så här:

En myndig medborgare är skyldig att informera sig och ta ansvar för sina val. Svenska staten kan inte fixa allt som blir fel, även om den ibland försöker – som i Libanon.

Och fortsätter:

Det går inte att kräva att svenska staten ska komma till undsättning när det går fel bara för att man har ett svenskt pass. Som myndig människa är man skyldig att göra riskbedömningar och skaffa försäkringar, och att alltid minnas att världen är föränderlig och inte alltid till det bättre.

Så till det stora, Libanon, dit drygt 5 000 svenskar valt att förlägga sin semester. Där går staten in stort, ordnar evakuering med bussar och båtar. Förklaringen är förstås antalet – före uttransporterna fanns det lika många svenskar i Libanon som i de två Västerbottenskommunerna Bjurholm och Sorsele tillsammans.

Staten och kommunerna har en skyldighet att behandla sina medborgare lika. Men det betyder inte att de som reser i Pakistan, Afghanistan, Nepal, Västbanken, Gaza, Haiti eller något av de andra områden som UD rekommendrar oss att avstå ifrån kan kräva att lyftas därifrån av staten om det smäller. Ansvaret är inte heller statens om det händer hemskheter på platser som UD inte varnat för. Båt- och luftbron från Beirut är liksom transporterna efter tsunamin i Thailand undantag, väl motiverade av antalet svenskar i området. De är undantag, inte regel.

Trots att staten satsat stort för att hjälpa svenskar ur Libanon är inte alla nöjda. I gårdagens DN klagar Adam El-Chaabi och Amira Mansor, som på egen hand tog sig hem från Libanon via Damaskus, på att UD inte inlett evakueringen tidigare. TV 4:s bloggare Jad Saliba skriver från den svenska uppsamlingsplatsen vid hotell Rotena i Beirut att "personalen är väldigt otrevlig och visar ingen medkänsla". Men han har en viss förståelse, det står trots allt 3 000 personer utanför, människor som vill få besked och komma först i kön för att lämna Libanon.

Är man svensk i Libanon kan man inte göra anspråk på blixtsnabb svensk kollektivtrafik därifrån. Är man hallänning i Valinge kan man inte kräva indivuduellt anpassad busstidtabell. Det finns tillfällen när man som medborgare ska vara glad över att trafiken alls finns.
 
Tänkvärda ord för de libaneser med svenskt medborgarskap som själva, av egen fri vilja, valt att resa tillbaka till det land som de vet är oroligt och som de faktiskt flytt ifrån. Men också för många andra som söker asyl här och så snart de fått det reser tillbaka till de länder de omöjligt kunde återvända till innan de beviljades uppehållstillstånd.

Det var inte så vanligt för fem, sex år sedan men har blivit allt vanligare de senaste åren, att så snart en asylsökande har fått sitt eftertraktade PUT (permanent uppehållstillstånd) så reser han/hon tillbaka till det land han/hon har flytt ifrån. Vilket alltså klart och entydigt visar att människor som inte har asylskäl felaktigt har beviljats PUT. Jag har själv upplevt detta – och även hört talas om det av av andra – på senare år, då jag arbetat som ombud för asylsökande och som talesman för en human flyktingpolitik. Jag har också själv otaliga gånger sagt nej till att företräda asylsökande som jag har förstått inte har skäl enligt utlänningslagen att få stanna här.

När det gäller dem som återvänder genast när de fått sina beslut om att de får stanna från myndigheterna, så borde kanske ett återkallande av det uppenbarligen inte nödvändiga uppehållstillståndet övervägas. Samtidigt är det mycket viktigt att också hålla i minnet att långt ifrån alla som beviljas asyl ens skulle drömma om att sätta sin fot i det land de flytt ifrån och att de definitivt har asylskäl på det sätt som utlänningslagen stipulerar.

Läs hela DN-ledaren här.

Konstigt, du ser inte saudisk ut!

Polisen i Saudiarabien grep två saudiska män i en bil efter att ha upptäckt att en passagerare iklädd shumagh (huvudbonad som bärs av män) inte var en saudisk man utani stället en kvinna från Indonesien.

De två männen greps och anklagades för att ha försökt smuggla in en kvinna i landet som de påstod skulle arbeta som hembiträde i en familj.

^Källa:

Israel går med på omfattande evakuering

Israel har gått med på en omfattande evakuering av utlänningar från Libanon på onsdagen. En företrädare för de väpnade styrkorna uppgav sent på tisdagskvällen att Israel har kommit överens med flera västländers regeringar om evakueringen.

"Tjugo fartyg tillåts avgå från Libanon på onsdagen, jämfört med sju i dag (tisdagen) och i måndags", uppgav den anonyme kommendören för AFP.

Australiens utrikesminister Alexander Downer hade tidigare kritiserat Israel för att landet har vägrat att låta evakuerade tryggt lämna Libanon.

Den israeliske kommendören sade att Israel var oroat över att Hizbollamedlemmar skulle kunna smita från Libanon ombord på evakueringsfartyg.

^Källa:

De första evakuerade finländarna anlände till Helsingfors

De första från Libanon evakuerade finländarna anlände hem till Finland med reguljärfllyg flyg från Danmark på tisdagskvällen, den 18 juli, strax efter klockan 20. Ombord på planet fanns 19 finländare som hade startat från Syriens huvudstad Damaskus på morgonen. De var var lättade över att vara tillbaka i Finland men trötta efter sin långa resa.

Kvar i Libanon är ett hundratal finländare som är fast bosatta i landet – vissa vill inte bli evakuerade p.g.a. familjeskäl.

Ett norskt fartyg med 25 finländare ombord har lämnat Beirut och är på väg till Cypern, uppger nyhetsbyrån Norsk Telegrambyrå – NTB. Finlands utrikesministerium har inte kunnat bekräfta uppgifterna.
^{(18 juli 20.47)}

Ambassadchef?

Undrar varför Aktuellt envisas med att kalla andre sekreteraren vid Sveriges ambassad i Jakarta för ”ambassadchef”? Antingen bör han kallas just ”andre sekreterare”, vilket är hans titel eller också charge d’affaires om han är ställföretädande för ambassadören Lennart Linnér, om denne inte finns på plats.

Att vara kvinna i Saudiarabien

Här följer ytterligare en berättelse om livet i en så annorlunda värld, ett så annorlunda samhälle att vi har svårt att förstå och tro att det kan vara så här någonstans på jorden år 2006. Det är återigen min kontakt i Saudiarabien, Dr Khaled Batarfi, som berättar:

Lila är dotter i en välkänd familj. Det är viktigt på äktenskapsmarknaden, men hon har också andra viktiga kvalifikationer. Hon är vacker, har långt, tjockt och glänsande hår och i skolan var hon alltid bland de allra bästa i sin klass. Hennes vänner och familj älskar henne för hennes varma natur, optimism och humor. Hon missar aldrig en bönetid eller en religiös plikt och lever ett modernt, sofistikerat liv. Kort och gott: hon är den ideala hustrun.

^{Dr Khaled Batarfi
Foto: Reem M. Alfaisal}

Hon fick sin första chockerande lektion i vad det är att vara kvinna tidigt. Familjen lovade att skicka henne till medicinsk utbildning om hon uppnådde betyget A+ i gymnasiet. Hon klarade det, men de ändrade sig. Det var hennes livs dröm och den slogs brutalt i spillror. I stället för att bli hjärtkirurg, som hon hade hoppats, är hon nu lärarinna på gymnasiet. Varför? För att det är ett jobb där hon inte behöver beblanda sig med män.

Senare fick hon fler chockerande lektioner. Män som ville uppvakta henne skickades iväg, den ene efter den andre. Anledningarna varierade men mest handlade det om deras sociala eller ekonomiska klass. Eftersom hon ärvt en förmögenhet efter sin far och har en hög lön, misstänkte hennes bröder att alla män som hade mindre förmögenhet än hon, var ute efter hennes pengar.

När så den ”rätte” friaren anlände hade de (bröderna) redan försnillat det mesta av hennes besparingar. Med löften om lönsamma investeringar och klokare hantering av pengarna, delade bröderna hennes förmögenhet också liksom deras mors och systrars. Om de inte lyckades genom övertalning använde de sig av social utpressning. En kvinna som vägrar lyda sina egna söner eller bröder kallas vid allehanda otrevliga namn och får ingen sinnesfrid.

Till slut enades de om en friare. Lila fick ingen möjlighet att ta reda på vad han var för en person, än mindre förälska sig i honom. Han visade sig inte ha några meriter annat än att han kom från en välkänd familj. Han har en ytlig, barnslig personlighet och låter sin mamma sköta alla hans ärenden och fatta alla hans beslut. Från den första dagen kunde Lila inte kommunicera med honom vare sig på intellektuell eller känslomässig nivå.

Ingen förstod varför hon krävde skilsmässa. Hennes familj, henne klan, domstolen och hela samhället var emot henne. Så länge han försörjer henne och inte misshandlar henne fysiskt fanns det inga acceptabla lagliga, logiska eller sociala grunder för skilsmässa. Hon hade tur för hennes man gav till slut upp, och hans mor gick med på det. De krävde ekonomisk kompensation för skilsmässan och fick det. Lila betalade med glädje tillbaka hemgiften, gåvor, smycken och alla kostnader för bröllopsfesten och andra tillställningar.

Efter skilsmässan straffades hon socialt dör sin rebelliskhet. Hennes manliga förmyndare vägrade fortfarande att acceptera nya friare av lägre klass. Och lämpliga män skulle inte gifta sig med en frånskild kvinna med en rebellisk natur. Och hon skulle inte acceptera en korkad, ytliga, gammal man bara för att han råkade vara från rätt klan.

Lila är nu 35 år gammal och hennes chanser och valmöjligheter är ytterst begränsade. De få friare som sker sig till henne är mestadels i femtio- sextioårsåldern och har fruar och barn. De är oftast för traditionella och konservativa för hennes smak. En del letar efter självförsörjande, lönearbetande kvinnor. Andrea vill fly från upptagna fruar och bråkiga ungar och tillbringa lite tid då och då med en yngre, smalare men ensam kvinna. Det är inte vad Lila vill.

Lila väntar fortfarande. Det finns otaliga som hon – många i betydligt värre situation än hon. Lila kan åtminstone arbeta och använda sin tid och energi till jobbet. Hon kan surfa på nätet och kommunicera med människor som mig (dr Khaled Batarfi). Andra tillåts inte ens lämna hemmet om det inte är absolut nödvändigt. Många, många kvinnor väljer att acceptera och stanna kvar i det helvete de lever i, hellre än att pröva på det ohyggliga livet som skild. Och så finns ju problemet med barnen. Mödrar måste stanna i sina äktenskap med otrevliga äkta män och fortsätta leva sina olyckliga liv så att deras barn inte ska tas ifrån dem.

Mycket måste omvärderas, förändras och förbättras. Islam gav kvinnorna deras rättigheter; traditionerna tog rättigheterna ifrån dem. Eftersom vi hävdar att vi är muslimer så borde vi leva efter islamiska regler och följa det nobla exempel som profeten Mohammad (frid vare med honom) visat oss.