• Kategorier

  • Arkiv från 5 maj 2005

  • Kalender

  • free counters
  • wordpress visitor counter
  • RSS Merit Wager

    • Utan rubrik lördag, 6 juni, 2020
        Sedan den 5 maj 2005 har jag ideellt granskat, redovisat, översatt, kommenterat och publicerat ofta unikt material, särskilt miggornas rapportering. Om ni uppskattar texterna, informationen, rapporterna, kommentarerna, stöd gärna via Subscribe med 1 krona om dagen = 30 kronor i månaden, eller med valfritt belopp via Donate, Swish eller Bankgiro.  Alla bidr […]

Seven Spirit Bay del 5

Börja med att läsa Seven Spirit Bay del 1, 2, 3 och 4. Se nedan!

Box jelly fish
Sådana här varningsskyltar fanns överallt

Tiden i Seven Spirit Bay var fantastisk! Vi stannade fem dygn, men det kändes som fem veckor. Vi sov, läste, vandrade (se tidigare inlägg), plaskade i poolen – i havet kunde vi inte bada trots att det såg så lockande och inbjudande och kristallklart ut. Där trivdes nämligen bl.a. den hypergiftiga box jelly fish som kan ha upp till 15 tentakler och bli upp emot 3 meter lång och vars stick eller bett ofta får en dödlig utgång. Så vi vågade inte ens doppa tårna i havet.

Lyxjakten och ”vår” skipper
Vi kunde inte vara i havet, men vi kunde vara havet. Med en kunnig ”skipper” vid rodret seglade vi omkring på lyxjakten Touché och njöt av solen och vinden och känslan av att vara så långt borta från vardagen som det bara någonsin går.

På eftermiddagarna badade vi i poolen som låg intill receptionsbyggnaden. Det var härligt uppfriskande och det enda man behövde titta efter i det klara vattnet var att inte någon liten slingrig vän råkat förirra sig dit. Och så åt vi god mat både till lunch och till middag. Det var ju höjdpunkter på dagen när man satte sig i restaurangen utan väggar i den ljumma kvällen och kunde sitta hur länge som helst vid matbordet eftersom ingenting annat fanns som lockade: varken bio, tv, radio, nattklubb eller annat ”hålligång”.

Tua i poolen

Det värsta var alltid att, när det var mörkt och den lilla stigen bara var upplyst av små marknära lyktor, ta sig tillbaka till hyddorna. Ibland frös vi bara fast mitt på stigen och förmåde varken gå framåt eller bakåt för att vi var tvärsäkra på att Banteng Bob (se tidigare inlägg) lurade runt kröken eller en krokodil plötsligt skulle spritta fram från undervegetatinen runt stigen. Eller någon av de – som vi fått för oss – ilskna iguanorna Ivar eller Iris skulle få för sig att de ville hugga oss i hälarna och att de sedan skulle äta upp oss på nolltid, ungefär som urtidsdjuren i Jurassic park. Vi kunde stå där, darrande och livrädda och elda upp varandra med våra rädslor så att vi nästan höll på att svimma. Till slut brukade vi ändå lyckas lugna ner oss, men en gång stod vi som fastfrusna och var så skraja att vi fick ropa på personalen i receptionen. Pinsamt, men just då fanns inget annat att göra. Och jag tror att de var vana…

Hyddan med öppna jalusiväggar

När vi sedan, efter fem dygn vid världens ände, satte oss i det lilla flygplanet (som jag inte flög denna gång för då hade Tua öppnat och hoppat ut), så var det med blandade känslor. Och än mer blandade var känslorna när vi steg av på Darwins flygplats där det var hett, smutsigt och ”civiliserat”.  Men det var skönt att sova i ett hotellrum där man visste att inga vilda och giftiga djur kunde komma in. Fast jag saknade suset och bruset från naturen, som jag vant mig vid att höra genom de öppna jalusiväggarna i min hydda i Seven Spirit Bay!

Resan till ”världens ände”, till den lilla klungan av hyddor därute i den orörda vildmarken, blev i alla fall ett oförglömligt minne, ett minne för livet. Jag önskar verkligen att många fler stressade och högvarvade västerlänningar kunde få uppleva närheten till naturen så som vi fick under några otroliga dygn i Seven Spirit Bay!

Allt detta kom jag att tänka på när jag satt på Tevere vid Nytorget sommarsöndagen den 6 augusti och bläddrade i ett engelskt magasin som hade en liten notis om ett litet tree top hotel i Cornwall…

Snart – eller längre fram när och om andan faller på – kommer kanske fler reseberättelser. Då kanske jag berättar om den enbente rickshawmannen i Singapore som trampade runt i mörkret med Tua och mig hopklämda på ett säte tänkt för en person, och aldrig hittade till vårt hotell. Eller om att dansa rub-a-dab på Jamaica. Eller om mötet med Ragnar Påhlman i Sydney. Eller om en resa till Åbo – nej, förresten, just den resan berättar jag nog inte om på bloggen…

För den som blivit intresserad av Seven Spirit Bay kan jag nämna (vilket jag gjort också i tidigare inlägg)  att, så vitt jag vet, är det i Sverige endast Select Travel som skräddarsyr resor dit.

Läs mer om Seven Spirit Bay här.

Seven Spirit Bay del 4

Läs Seven Spirit Bay del 1, 2 och 3 först, se nedan!

En kväll, sent, hände något riktigt obehagligt.  Tua ringde mig från sin hydda som låg en bit ifrån min och nästan grät och jag hörde skräcken som höll på att övergå till panik i hennes röst: ”Får jag komma till dig, får jag sova i din hydda. Jag kan inte vara här. Det är något som försöker ta sig in här.”

Hu så hemskt! Jag minns det inte så tydligt, men min minnesbild är att jag, trots att jag också blev skräckslagen, ilade över till hennes hydda och så rafsade vi ihop hennes saker och rusade bort till mig och låste dörren om oss. Och sedan ringde Tua till receptionen och berättade att hon trodde att det var en jätteiguana som försökt knapra sig in genom nätet och jalusierna, eller om den försökte komma in via taket, det visste Tua inte så noga. Hon visste bara att ett hemskt djur som liknade en dinosaurus, fast mindre, med stor sannolikhet snart kommer att befinna sig inne i en hydda där hon för bara en liten stund sedan låg i sängen och läste.

Hyddorna var stora och luftiga och hade två jättesängar så det gick ingen nöd på oss när vi delade hydda några nätter. Tvärtom kändes det lite tryggare – och bättre – att vara rädda tillsammans.

Här gick vi på walkabouts

Man kunde ju tro att vi skulle sitta panikslagna och inte våga oss ut efter iguana-incidenten och för att vi visste att hela omgivningen var full av farligheter. Men icke! Nej, vi gick med ut på walkabouts i den knastertorra vildmarken där ormarna rasslade både på marken och i träden och krokodilfällorna (jättelika stålburar) låg utspridda lite här och där och de hemska bestarna faktiskt kunde komma rusande i hög fart när som helst och kasta sig över oss. Varje gång det prasslade till i de torra löven på marken hoppade vi till – och det prasslade och rasslade oavbrutet så när vi sedan kom tillbaka till den relativa ”tryggheten” (=vår hydda) så hade vi ont i hela kroppen av alla muskelanspänningar och ryckningar. Vilket gjorde att vi blev överfnittriga och lätt hysteriska. Och tyckte att de där stora grodorna och paddorna som skuttade omkring i vår utomhusdusch nästan inte var något alls att hetsa upp sig över med tanke på att vi nyss nästan blivit uppätna av krokodiler.

Det var förresten oerhört skönt att stå utomhus i en enkel dusch med ljummet vatten strilande över kroppen som man tvålat in med en lyxig tvål från Crabtree & Evelyn. Så mitt ute i krokodil- och iguanaland, drygt 45 minuters flygresa från all riktig civilisation (!?) stod vi och använde tvålar och schampoo och härliga kroppsoljor från detta engelska kvalitetsmärke. Otroligt!

Läs mer om Seven Spirit Bay här. Fortsättning på min lilla reseberättelse följer…

Seven Spirit Bay del 3

Läs Seven Spirit Bay del 1 och 2 först, se nedan!

”Banteng Bob” (av arten Bos javanicus)
Mer om Banteng-boskapen på Coburg Peninsula här

De åttkantiga hyddorna i Seven Spirit Bay var fräscht inredda och kändes lyxiga, se förra inlägget Seven Spirit Bay del 2. Det var en sann njutning att sträcka ut sig på de enorma sängarna, blunda och höra naturens ljud och ibland se en eller annan iguana vifta förbi och tycka sig se en snabbfotad krokodil (riktigt säker var man inte) och höra det tunga trampet av Banteng Bob och hans kompisar när de letade efter något att mumsa på. Det fick mig att tänka på Tove Janssons Vem ska trösta knyttet? och strofen: ”Därute går hemulerna med stora tunga steg”… Fast skillnaden var den att hemulerna ju inte var livsfarliga, precis.

Utsikt från hyddan

Utanför var det total vildmark, hyddorna var bokstavligt talat placerade rätt ute i ingenstans och det fanns ingenstans att ta vägen och man kunde inte kila på bio på kvällen eller ”ner på stan” och en trevlig restaurang om man till äventyrs hade känt för det. Vi var helt enkelt fast därute, tills det lilla planet kom tillbaka för att hämta oss några dagar senare…


Läs mer om Seven Spirit Bay här. Fortsättning på min lilla reseberättelse följer…

Seven Spirit Bay del 2

Läs Seven Spirit Bay del 1 först, se nedan!

Seven Spirit Bay, som jag började berätta om i mitt förra inlägg, är inget charterresmål. Jag tror att Select Travel är den enda resebyrån i Sverige som skräddarsyr resor till detta unika ställe som är helt ekologiskt (inget får lämnas kvar i naturen, allt skräp och avfall fraktas därifrån) och som ligger oerhört långt borta från Sverige och onåbart på annat sätt än via en 45 minuter lång flygtur från civilisationen, d.v.s. staden Darwin i norra Australien.

Air strip

Vi kom alltså fram efter en fin flygning, där jag satt vid spakarna halva vägen, och landade på den lilla dammiga air stripen mitt ute i bushen. En öppen jeep tog oss längs en smal och dammig stig till Seven Spirit Bay Wilderness Lodge där personalen som sagt i förra inlägget, mötte oss och gav oss en lista över vad vi skulle akta oss för. Det kändes rätt skrämmande att vara så långt borta från den s.k. civilisationen – vi var helt enkelt fångade på ett litet utrymme i den farliga vildmarken som befolkades av kräldjur och krokodiler (de är väl också kräldjur?) och giftiga box jelly fiskar som gjorde att man inte kunde simma i det azurblå, absolut kristallklara havet som såg så inbjudande ut.

Interiörer från hyddan


Vi fick var sin hydda med öppna jalusi- och nätväggar och med dusch utomhus där stora (men snälla, tror jag) paddor kvackade omkring. Hyddorna var åttkantiga, stora och luftiga. Dagtid kändes det tryggt där, för då kunde man ju se vad som rörde sig därute, även om det nog kändes lite läskigt när Banteng Bob (som vi döpte en av tjurarna till, som vi lärde känna) rasslade förbi alldeles intill jalusiväggarna och iguanorna lufsade omkring därute. Lite läskigt var det, som sagt, när man skulle ge sig ut och gå till huvudbyggnaden där maten serverades… Och hela tiden fick man hålla ögonen på den lilla stigen så att man inte trampade på en orm. Och samtidigt spana uppåt mot trädgrenarna där gröna supergiftiga ormar höll till och bara kunde släppa taget och ramla rakt på en. Hu, det var faktiskt riktigt läskigt!

Läs mer om Seven Spirit Bay här. Fortsättning på min lilla reseberättelse följer…

Seven Spirit Bay del 1

Min hemmapark, Nytorget, den 6 augusti 2006

Söndagen den 6 augusti 2006. Jag satt på Tevere vid min hemmapark Nytorget och drack morgonkaffe i solen. Läste, tänkte, njöt. Bläddrade lite i ett engelskt ”glossy magazine” och såg en bild av en trädkoja i Cornwall, högt uppe i en jättestor ek, som man kunde boka en natt eller två i om man gillade trädklättring. Det fick mig på något konstigt sätt att minnas en underbar resa som jag gjorde tillsammans med en god vän i slutet av 90-talet. Kanske för att vi då också bodde i (rätt lyxiga, men ändå) hyddor mitt ute i den vildaste vildmarken – inte i träd men i en helt obebodd del av Australien: The Coburg Peninsula (Coburg halvön).

Coburg map

Det var en händelserik, annorlunda och spännande resa; en sådan resa många av oss inte gör mer än en gång i livet, om ens det. Själv har jag haft turen och förmånen att få resa väldigt mycket över hela världen och besöka massor av länder och platser. Också sådana dit det inte går några charterresor, som bl.a. Colombia (Bogotá), Pakistan (Karachi) och Saudiarabien (Jeddah och Riyadh) för att bara nämna några. Och till Seven Spirit Bay, på the Coburg Peninsula i Australien är det så pass dyrt och krångligt att ta sig att det inte precis hör till de vanliga semestermålen. Inte  för oss här uppe i Norden i alla fall.

Piloterna

Jag glömmer aldrig hur jag ensam (med piloten bredvid, förstås) fick flyga det lilla fyrsitsiga planet från Darwin över delar av det enorma Arnhem Land och Kakadu National Park för att vi skulle komma till Seven Spirit Bay! Min reskamrat Tua, som satt bakom mig och först inte märkte att det var jag som flög planet, skrek till och hotade att hoppa av om jag inte genast släppte ”styret”. Nedanför oss låg de enorma vild- och våtmarkerna som kryllade av giftiga ormar och arga krokodiler och iguanor och box jelly fish och allt man kan tänka sig av samlad farlighet och giftighet.

”Flygplatsen” mitt ute i ingenstans

Efter att vi landat på den pyttelilla airstripen in the middle of nowhere och skumpat en bit i en öppen jeep i dammet för att komma fram till Seven Spirit Lodge, hälsades vi välkomna av personal i receptionen. De gav oss en lista över alla farliga djur vi skulle akta oss för: det var sju olika sorters giftiga ormar, det var krokodiler som kunde komma rusande, det var Banteng boskap som kunde vara ilsken och så iguanorna, förstås. Dessutom: i havet fick vi inte bada för där lurade, förutom krokodilerna som fanns både på land och i vattnet, också den jättegiftiga box jelly fishen…

”Welcome to the wilderness!”

Läs mer om Seven Spirit Bay här. Fortsättning på min lilla reseberättelse följer…