Saudiska kvinnor startar välgörenhetsorganisation under Röda Halvmånen

Efter att de undertecknat en skrivelse som fördömer USAs och Storbritanniens stöd för Israels storskaliga krig mot Libanon, valde saudiska kvinnor att inte begränsa sin aktivism till enbart ord. Gruppen kvinnor beslöt sig därför att bli den första kvinnliga kontingent inom Saudiska Röda Halvmånen efter att dess president,  Saleh Al-Turki, accepterat deras förslag.

^{Fawziya Abu Khaled
Foto: Ebtihal Mubarak}

"Runt om i hela världen har den civiliserade världen organisationer som skapat databaser över frivilliga som de kan ta hjälp av i krissituationer", sade Fawziya Abu Khaled, poet och professor i sociologi vid King Saud University.

Gruppen består av ca 20 kvinnor hittills. De bygger nu upp en databas över potentiella donatorer och frivilliga och planerar att starta insamlingskampanjer och hålla välgörenhetstillställningar.

Fawziya Abu Khaled säger att den helkvinnliga frivilligkåren inte enbart siktar på att hjälpa Libanons folk utan att också på att sprida medvetenhet om behovet av filantropisk verksamhet i Saudiarabien.

Att starta den här verksamheten har visat sig vara en stor utmaning. Först behövde kvinnorna bli officiellt erkända i kungadömet Saudiarabien, för att de skulle kunna ta emot donationer.

^{Hatoon Al-Fassi
Foto: Frontline}

I början av augusti tog prinsessan Sarah bint Talal, Fawziya Abu Khaled, Hatoon Al-Fassi, Hissa Al-Sheikh, Hind Al-Sheikh, Wafaa Al-Munif, Fatma Al-Khereiji, Modi Al-Qunaibet, Maha Al-Qunaibet, Suaad Al-Manie och Aziza Al-Manie de första kontakterna med tjänstemännen på Arab Gulf Program for United Nations Development Organizations (AGFUND) för att efterhöra möjligheterna för dem att få arbeta under AGFUNDs paraply som en egen insamlingsenhet.

Kvinnorna informerades om att AGFUND inte tar emot donationer utan bekostas på annat sätt. Tjänstemännen där gav kvinnorna rådet att kontakta Saudiska Röda Halvmånen, som snabbt accpeterade idéen om att inrätta en helkvinnlig frivilligenhet. Kvinnorna gavs ett kontonummer som de kan använda för inkommande gåvor.

Med stöd från en legitim och accepterad välgörenhetsorganisation satte kvinnorna igång med sitt första projekt: att samla in pengar till de oskyldiga civila offren för Irsaels krig i Libanon. De kontaktade libanesiska frivilligorganisationer och medlemmar i den saudiska affärsvärlden för att be om dinationer till hjälp åt krigets offer.

"Vi har också många andra idéer, som välgörenhetsbasarer och att arrangera litterära och artistiska evenemang där vinsten går till Libanon",  sade Fawziya Abu Khaled. Hon sade också att kvinnornas skrivelse som fördömer de israeliska attackerna har skickats runt till västerländska ambassader i Riyadh. Skrivelsen sändes tillsammans med ett mycket kraftfullt formulerat brev undertecknat av prinsessan Sarah bint Talal för alla kvinnors räkning.

Fawziya Abu Khaled sade att det enda gensvaret var brev som "rättfärdigade" Israels massiva militära ingrepp mot civilbefolkningen i Libanon som svar på att Hezbollah tillfångatagit två soldater den 12 juli.

Den nya kvinnoenheten söker nu fler frivilliga kvinnor i alla åldrar i Riyadh, som vill donera material eller pengar och som vill hjälpa till att planera och genomföra olika aktiviteter.

^{Ebtihal Mubarak,
Översättning Merit Wager} © 

Lästips!

För att läsa delarna 1-15 i den pågående serien Landet Megalomanien – se under "Kategorier" och sedan under  Megalomanien i högerspalten!

Delarna 1-4 i serien om Den perfekta värdinnan finns också i högerspalten, under just den rubriken. Det kommer fler avsnitt i den här miniserien om hur det var för bl.a. min mormor att vara "den perfekta värdinnan" i de finare salongerna (!) i Finland för 65-70 år sedan. Samma etikettsregler gällde också i Sverige, förstås, och böckerna jag citerar ur är Husmoderns presentböcker från 1936 och 1937. Inte bara innehållet utan också språket i böckerna fascinerar!

Den som tycker att det är intressant att läsa om livet i främst Saudiarabien men också andra länder i Mellanöstern kan titta under kategorin Saudiarabien, Mellanöstern m.m.). Materialet där är både sådant jag läst i arabiska medier men också specialskrivet material som jag fått direkt av skribenter i Saudiarabien, Palestina m.fl. länder.

Och så finns givetvis rubriken: Finland, finlandssvenskt, finskt.

Och under Tvångsomhändertagande av barn finns några skakande berättelser…

Och – sist men absolut inte minst! – läs reseberättelsen från Seven Spirit Bay, som ligger nästan vid världens ände…

Och ännu fler ämneskategorier finns i högerspalten under "Kategorier"!

Apropå Riksrevisionens kritik av Ams

Kollegiet för sysselsättande av de arbetslösa är en rapport som tankesmedjan Timbro har publicerat. Den framhåller bl.a. att Riksrevisionen är systematiskt mycket kritisk i sina rapporter om arbetsmarknadspolitiken.

Rapporten är skriven av Ulrik Franke. Han har gått igenom Riksrevisionens rapporter om olika arbetsmarknadspolitiska program. Författaren och journalisten Anders Isaksson har skrivit en betraktelse över dem och sammanfattat sina intryck så här:

Lagda bredvid varandra bildar rapporterna ett mönster där byråkratisk slapphet, usel kontroll, svaga analyser, dåligt förberedda beslut och slöseri med skattemedel tycks genomsyra både regeringskansliet och de centrala myndigheterna.

Rapporten kan laddas ner här. Två av mina bloggningar om Ams och Riksrevisionen kan läsas här (9 augusti) och här (11 augusti).

Det språkliga förfallet i Sverige

Det språkliga förfallet i Sverige är stort.

Sverige är ett land som inte ens har ett eget officiellt språk och där en språkprofessor brukar sitta i ett program i P1 och – oftast – tycka att man kan säga precis som man vill, det är inte så noga, allt accepteras.

Sverige är ett land där Public Service-televisionen åtminstone för någon månad sedan inte riktigt verkade förstå vidden av den kvalitetsförsämring som, ofrånkomligt, hade drabbat den om den fullföljt sina ursprungliga planer att lägga ut merparten av undertextning och översättning på en extern firma vars (givetvis) enda syfte var att dra in pengar till sina ägare. En viss ändring i planerna (till det bättre) verkar dock ha skett efter starka reaktioner internt och externt. Man kan bara hoppas att det räcker för att de ska rädda denna del av verksamheten från totalt språkligt förfall. Hur kontrollen av muntliga kunskaper i svenska går till när man rekryterar reportrar inom SVT och SR vet jag inte, men det går numera knappast en dag utan flera märkliga felsägningar och felbetoningar som gör att tittaren/lyssnaren missar poängen i vad som förs fram. Ett enda exempel: i ett av de stora nyhetsprogrammen i SVT talade nyhetsuppläsaren om "målsäjarbiträde", d.v.s. hon uttalade "g:et" i ordet "målsägarbiträde" som ett "j". Det betyder att hon inte förstår vad hon talar om och då blir det givetvis också svårt för allmänheten att göra det.

I de stora dagstidningarna – alla utan undantag! – förekommer varje dag otaliga språkfel som inte sällan kräver en del tankemöda för att man ska förstå vad som menas. För att inte tala om ständiga syftningsfel, oförmåga att skilja på "var" och "vart"; "de" och "dem"; "syns" och "ses"; "ta vara på" och "ta tillvara" etc, etc, etc i det oändliga.

Men i Sverige finns det ingen som värnar om språket (inte ens språkprofessorerna!) och i någon sorts bakvänd "alla ska med"-demokrati försöker man få folket att tycka att det inte spelar någon roll hur språket hanteras. Det är en attityd som är förödande och som knappast finner sin like i något annat land. Så, även här, som på så många andra områden, är Sverige unikt på ett negativt och skadligt sätt. Ingen verkar inse vad det innebär att felaktigheter får slå rot, gro och växa; att "Rinkebysvenskan" nästintill hyllas av vissa och tillåts breda ut sig i stället för att den stoppas och alla lär sig korrekt svenska. Förödande är också att mediernas språkhantering hela tiden blir allt slappare, sämre och mer felaktig. För vad det innebär i förlängningen, i en mycket snar famtid, är att Sverige blir ett land med inte bara olika dialekter utan också olika "svenskor" och vi har inte längre något gemensamt språk och språkliga normer att hålla oss till.

I Aftonbladet dag skriver Anne Gjelstrup en debattartikel under rubriken Journalister förslappar vår svenska. Ett talande stycke ur hennes artikel:

"Generellt sett kan man säga: ju yngre journalister – desto sämre svenska. Varje dag ser man i pressen hur illa det är ställt. Man kan inte stava, man kan inte grammatik och man använder ord felaktigt, eftersom man helt enkelt inte förstår vad ordet betyder."

Hon påpekar också, vilket många av oss märkt, att det syns när en ung journalist börjat på en tidning, för:

"Det första som händer är att ordet ”lugn” börjar stavas fantasifullt igen, och sedan rullar det på i det vanliga illitterata spåret, tills någon korrekturläsare griper in.

Och undrar:

"…hur det blir när den gamla stammen av korrekturläsare dör ut. Då kan man förmodligen lika gärna skrota ”Svenska Akademiens ordlista över svenska språket”, eftersom ingen kommer att kunna läsa den."

Folkhemmet är borta, språket har snart helt förfallit och förflackats – vad finns då kvar? Ett land med nio miljoner invånare som är:  bidragsefterfrågande, mer sjukskrivna än i andra länder, "någon annan får fixa det"-krävande och som inte ens har nyckeln till mänskligt, socialt umgänge eller till historien och litteraturen. Och för vilka språkinlärning (av andra språk i världen än svenska) blir synnerligen svår. Ett land där spåket är så oviktigt att man tycker att det är "rasistiskt" eller åtminstone "diskriminerande" att tycka att medborgarna ska behärska landets språk. Ett land där de intelligens- och inlärningsmässigt samt ekonomiskt "begåvade" kommer att utkristallisera sig än mer som en elit eftersom de kommer att lära sig både svenska och andra språk. Medan "massan" allt mindre kan opponera sig eller delta i samhällsaktiviteter för att de inte har något (gemensamt) språk. Redan nu är det verklighet att det finns gott om svenskar (s.k. etniska svenskar) som inte klarar av att skriva brev till myndigheter eller läsa ens enklare lagtexter. Tillbaka till forna tiders skrivare, således – det är bara det att det att när folket fördummas och inte behärskar sitt språk till fullo så blir det återigen de fattiga som får betala och de rika och "begåvade" som klarar sig och kan sko sig.

Två av mina (många) tidigare bloggningar om svenska språket finns  här (6 december 2005) och  här (17 juli 2006).

Åtta miljoner åttahundranittiotretusenåttahundratrettiosju kronor

Kostnaden har stigit lite sedan jag skrev senast. Alltså utredningen Om makt, integration och strukturell diskriminering som regeringen via justitiedepartementet har bett professor Masoud Kamali (eller borde jag kanske skriva ”professor” på samma sätt som Masoud Kamali skriver ”journalist” om Dilsa Demirbag-Sten) göra. Kritiken mot den här utredningen har varit närmast kompakt efter de delrapporter som hittills presenterats. Man har också förundrats över utredarens stötande uttalanden om att han i Sverige blivit bemött på ett sätt som är värre än tortyren i Iran.

Stötande är sannerligen också att regeringen pytsat ut sådana enorma summor för den här ”vi och dom”-utredningen! T.o.m. juli 2006 har den nämligen kostat oss alla som betalar skatt 8.893.837 kronor! På nio tättskrivna A4-sidor kan man läsa hur dessa nästan nio miljoner har fördelats och använts. Det är skrämmande läsning, särskilt med tanke på att detta bara är en av regeringens hundratals mer eller mindre oviktiga utredningar som utförs av utomstående – trots att det lär finnas ca 4.500 anställda inom regeringskansliet.

Här finns också uppgifter om

• utbetald lön (januari 2006 85.772 kronor, april, maj och juli i år 111.500 kronor. Hela perioden, juni 2004-juli 2006 totalt 1.801.777 kronor)
• övertidstillägg
• semestertillägg
• arvoden till enskilda uppdragstagare (maj 2005 254.105 kronor, oktober samma år 343.364 kronor, juli 2006 137.400 kronor. Hela perioden juni 2004-juli 2006 totalt 3.100.457 kronor)
• löneskatter
• övertidstillägg
• förrättningstillägg, inrikes
• arbetsgivaravgifter
• premier för statens avtalsförsäkringar
• särskild löneskatt på Kåpan
• särskild löneskatt på IÅPEN
• avgifter till Kåpan
• avgifter till IÅPEN
• premier, statens avtalsförsäkringar
• adm.avgifter till Trygghetsstiftelsen
• interna kurser
• personalrepresentation (intern)
• enklare förtäring vid arbetsmöten
• gåvor till personalen (!?)
• avvikande kontering i lönesystemet (maj 2005 23.375 kronor, januari 2006 28.813 kronor)
• övriga personalkostnader
• övriga lokaler
• inrikes resor inkl transfer (oktober 2004-juni 2006 99.048 kronor)
• hotell och logi i Sverige (november 2004-januari 2006 26.932 kronor)
• lokala resor på verksamhetsorten
• skattefri bilersättning
• utrikes resor inkl transfer
• skattefria traktamenten
• representationsmåltider (december 2004 3-740 kronor, april 2006 2.164 kronor)
• blommor och andra gåvor
• böcker, artikelkopior
• papper och pappersvaror
• köp av riksdagstryck (mars 2006 68.913 kronor)
• övrigt förbrukningsmateriel
• mobiltelefoner
• övriga varor (december 2004-juni 2006 5.013 kronor)
• telefonabonnemang och –samtalsavgifter etc (oktober 2004-mars 2006 16.429 kronor)
• mobiltelefonavgifter (oktober 2004-juli 2006 30.567 kronor)
• grafisk formgivning
• tryckningskostnader (september 2004-juni 2006 227.125 kronor)
• tolk- och översättningstjänster (mars-juni 2006 52.147 kronor)
• övriga konsulter (oktober 2004-juni 2006 1.179.577 kronor)
• kostnader för anordnande av konferenser (oktober 2004-oktober 2005 16.039 kronor)
• hotell- och restaurangtjänster (maj 2005-december 2005 9.430 kronor)
• övriga tjänster (december 2004-juli 2006 12.081 kronor)

Summa skattekronor (enligt justitiedepartementet 8.893.837 kronor för följande rapporter:
• SOU 2005:41 Bortom Vi och Dom – Teoretiska reflektioner om makt, integration och strukturell diskriminering
• SOU 2005:69 Sverige inifrån – Röster om etnisk diskriminering
• SOU 2005:112 Demokrati på svenska? Om strukturell diskriminering och politiskt deltagande

Undrar just vad svenska skattebetalare och väljare tycker om att en enda utredning – som mynnat ut i tre rapporter – har kostat dem nästan nio miljoner kronor? Och vad tycker de om att det finns hundratals andra liknande utredningar som också har kostat miljoner och åter miljoner kronor?

^{OBS!  Vid citat: ANGE KÄLLAN!}