• Kategorier

  • Arkiv från 5 maj 2005

  • Kalender

  • free counters
  • wordpress visitor counter
  • RSS Merit Wager

    • Utan rubrik lördag, 6 juni, 2020
        Sedan den 5 maj 2005 har jag ideellt granskat, redovisat, översatt, kommenterat och publicerat ofta unikt material, särskilt miggornas rapportering. Om ni uppskattar texterna, informationen, rapporterna, kommentarerna, stöd gärna via Subscribe med 1 krona om dagen = 30 kronor i månaden, eller med valfritt belopp via Donate, Swish eller Bankgiro.  Alla bidr […]

Vickys Livs: Nu är det slut!

Lördagen den 19 augusti blev den sista dagen under Olssonsk regim för Vickys Livs. Janne höll öppet hus och bjöd på bål och folk strömmade ut och in och pratade om det som varit. Om vad bröderna Olsson, Janne och Affe, betytt för oss i kvarteren runt omkring. Och många var ledsna över att det blivit som det blivit och oroliga över vad som ska komma i stället. Janne lugnade folk med att en trygghet blir kvar när det kommer nya ägare: Storjanne, han som varit en klippa under hela den olssonska eran på Vickys.

Men Janne ville inte ha ett alltför sorgligt gravöl – eller ”gravbål”, som det blev eftersom han bjöd på bål och inte öl – så han gjorde vad han kunde för att lätta upp stämningen. Till alla dem som var oroliga för vad det nu ska bli av Vickys hade han lugnande ord: ”Det blir nog bra, det blir säkert lika bra som det varit hittills. Kanske t.o.m. bättre”. Och så sa han att han ju inte försvinner helt för han ska ju fixa i ordning Sofia-kiosken nere vid Vitabergsparken, nära Sofia skola. ”Det blir jättefint där, ni får komma dit sedan”, sa han och skrattade.

Så om två, tre veckor så får vi flockas därnere vid kiosken och peata bort en stund och handla något så det lönar sig för Janne att hålla öppet hela dagarna. När skolan börjar springer ju eleverna från den jättelika Sofia-skolan där och handlar godis också, så det blir nog full fart för Janne.

Många av stammisarna kom förbi Vickys och tog ett glas bål som Janne mixtrat ihop och plockade lite från plockebordet. Pratade som sagt om det som varit och berättade gamla minnen. Handlade det sista som fanns att köpa med 50 % rabatt. Suckade lite över världens gång och att allt förändras – fast när Frida och jag pratade om det så kom Björn och sa att han alltid brukar tänka att vi ju har det bättre än de i Bagdad, så vi ska inte gnälla. Och det ligger kanske något i det, åtminstone tröstar det honom att tänka så.

Här följer ett litet bildgalleri från Vickys Livs allra sista dag under olssonsk regim Det var toppen så länge det varade och vänskapen med Janne finns kvar på samma sätt som den gjort i 17 år hittills.

Från vänster:
1. ”Utförsäjning” eller ”utförsäljning – who cares?  2. Janne utanför Vickys kl 14.15  3. Storjanne i samspråk med en Vickys-vän.  4. Björn som gjorde Bajen-flodhästen (se tidigare Vickys-bloggningar under Vickys Livs i vänsterspalten).  5. MäklarRoger med fru  6. Jannes bål.  7. Båltilltugg.  8. Frida Super med Arne.  9. Och så Super-Frida igen, med ett glas bål  10. Skomakargrannen. Foto: Merit Wager

Lördag förmiddag den 19 augusti 2006 i mina kvarter

Arne 18 aug 2006Arne
Foto: Merit Wager

Jag äter sommarfrukost på Tevere vid Nytorget, som så många gånger förr under den här sommaren – och tiotals tidigare somrar. Jag sitter med min kaffe och mina tidningar ute i värmen och tänker att det är härligt att inte sommaren är slut än. Det är lugnt och fridfullt, klockan är bara 9 och då sover Söderfolket ännu. Arne kommer förbi, han går sina vanliga vägar från morgon till kväll. Lite magrare, lite gråare än förra sommaren. Och munspelet har han inte med sig. Det har han inte haft på flera månader, säger mannen som jobbar på Tevere. Men Arne ställer glatt upp på en bild, han blev lite av en linslus när jag gjorde filmen om Vickys Livs förra sommaren, så han poserar hur vant som helst. "Han är kändis nu", säger Tevere-mannen och försvinner in i lokalen. Visst, det är toppen att Arne blev lite av en kändis efter filmen för då känner ännu fler igen honom och vet vem han är och kan hålla ett öga på honom, ge honom ett glas vatten eller en kopp kaffe och en macka och hjälpa honom om han behöver det.

Plötsligt slits lugnet sönder av en skärande alarmsignal åtföljd av ett mycket högljutt meddelande:

BRAND HAR UTBRUTIT I BYGGNADEN, VAR VÄNLIGA LÄMNA BYGGNADEN GENAST!

Och samma sak på engelska. Larmet och utropen kommer minst tjugo gånger, mycket högt så att ingen på flera kvarters avstånd kan undgå att höra dem. Två poliser har hämtat kaffe inne på Tevere och står och dricker det på gatan när larmet ljuder. De fortsätter lugnt att dricka sitt kaffe och prata med varandra. Rösten ropar ut att det brinner, om och om igen. Poliserna tar det hur lugnt som helst, dricker upp kaffet och går sedan med långsamma steg mot sin polisbil med rösten ropar ut att det brinner.

Jag tänker: "JA! NU kör de dit!", men icke! Nej, de kör i maklig takt Skånegatan fram och stannar – STANNAR! – i hörnet av Nytorgsgatan, kliver av och pratar med en lång, blond kvinna. Hela tiden ropar rösten att det brinner i byggnaden. Poliserna gör sig ingen brådska, så småningom sätter de sig i bilen igen och kör – inte nu heller mot byggnaden där det brinner utan Skånegatan rakt fram, mot Götgatan.

Efter ca 10 minuter kom i alla fall tre brandbilar tjutande med hög fart, med stor sannolikhet från vår egen Katarina brandstation på Tjärhovsgatan, känd bl.a. för att Nile City 105,6 spelades in där. Vår brandstation är f.ö. Stockholms äldsta, 130 år i samma byggnad.

Inte vet jag om det är så att de två poliserna ansåg att de inte behöve (!?) rycka in om det inte stod i deras arbetsbeskrivning för dagen. Eller om det fanns något annat skäl till att de inte brydde sig ett smack om brandlarmet. Jag, som satt vid Nytorget och hörde de uppfordrande ropen och det skärande larmljudet, tyckte i alla fall att det var märkligt att polismännen inte rörde en fena i riktning mot branden. "Så typiskt svenskt", tänkte jag för mig själv och lade även detta till samlingen av exempel på avsaknad av personligt ansvar och ansvar överhuvudtaget.

Varför dränker sig en åldring i världens bästa land med världens bästa offentliga sektor?

Expressen berättar idag, lördag, den ohyggliga berättelsen om Stina Nyqvist, 90 år gammal, som tog sitt liv genom att dränka sig i en sjö för att hon inte orkade kämpa för ett värdigt liv längre. Hur kan sådant hända i världens bästa Folkhem med patron Persson som storpappa till alla – även till Stina Nyqvist? Jo, bl.a. för att anställda inom offentlig sektor: sjukvård, äldreomsorg, socialförvaltningar, myndigheter och verk etc sakta men säkert genom decennierna "befriats" helt från allt vad personligt ansvar heter! OBS! Därmed inte sagt att alla låtit sig helt avskalas, det finns goda exempel på ombryende och empatiska människor som gör betydligt mer än vad deras arbetsbeskrivningar anger och som tänker att "som jag själv vill bli behandlad, så ska jag också behandla andra." Men de är för få och det är alla de andra, de som hängt med i avansvarsifieringen, de som inte tänker själva, de som är fega och som inte vågar fatta beslut och som bara helt enkelt inte bryr sig – det är de som bidrar till den humanitära nedtrappningen som snart nått botten.

I princip kan ingen någonsin avskedas (titta på Migrationsverket! Titta på Polisen!), ingen kan bestraffas nästan vad han/hon än gör annat med en reprimand eller, på sin höjd, omplacering. Så det finns inga spärrar, inget att förlora för dem som missbehandlar andra människor i kraft av sitt ämbete (läs mina artiklar under "Tvångsomhändertagade av barn" i högerspalten), slår sönder deras familjer, tar ifrån dem livslusten och behandlar dem respektlöst. Efteråt, när felaktigheter och övertramp uppmärksammas i media eller anmäls till någon papperslös tiger typ JO, då uttalar sig sturska enhetschefer så, som omsorgschefen i Nybro i  Stina Nyqvists fall, Hans-Gunnar Hovbäck:

"Det är ju ett tragiskt ärende".

Ja, men visst är det det, Hans-Gunnar! Det är ju tragiskt att ni inte kunde se på Stina Nyqvist som om hon varit er egen mamma eller åtminstone en gammal människa med rätt att behandlas och bemötas med respekt. Det är det som är det tragiskaste i den här och tusentals liknande historier.

Vallöften, vallöften, vallöften

Göran Persson (Bilden är friköpta och får enligt regeringens presstjänst användas fritt)Göran Persson
Foto: Pawel Flato (Bilden är friköpt och får enligt regeringens presstjänst användas fritt)

Alla medier kommenterar socialdemokraternas vallöften så som de utformats i deras manifest som Hans Socialdemokratiska Höghet Göran Persson presenterade i går. I t.ex. Svenska Dagbladet kan man läsa om dem här och i Dagens Nyheter här.

Jag orkar inte kommentera allt blurr vare sig från den ena eller den andra sidan, det finns som sagt hundratals andra som gör det i alla tänkbara och otänkbara medier och sammanhang. Det enda jag ändå vill säga något om är s-löftet:

Vi vill lagstifta så att heltid blir en rättighet och deltid en möjlighet. Den nya lagen ska träda i kraft den 1 juli 2007 och ska få full effekt 2010.

Men har de tappat huvudena helt? Vad tänker de med? Gluteus maximus, eller? På riktigt, seriously: vad menar socialdemokraterna med detta? Är det rena rama lurendrejeriet – alltså att man säger så här med kraft och vet att "pöbeln" tror på det om man låter beslutsam och att den inte tänker längre än näsan räcker – eller är det "på riktigt"?

Nog måste väl även s fatta att det trots allt är företagarna, de som driver verksamheter och ger människor jobb, som måste ha kontrollen över sina företag? Som vet om företaget kan bära kostnader för heltider eller inte. Som vet att om de tvingas anställa alla som jobbar hos dem på heltid så går företaget i konkurs. Och som inser att då har ingen något jobb, vare sig heltid eller ens minsta kvartstid. Eller är s "hidden agenda" att alla små, medelstora och stora privata företag ska förstatligas? Ska vi kanske ha kolchoser och femårplaner också? Säg det då rent ut före den 17 september, så att folk vet!

Israel grep palestinsk minister

PalestinaflaggaEnligt YLE har israeliska trupper lördag morgon den 19 augusti gripit den palestinska regeringens vice premiärminister Naser al-Shaer. Det skedde i Ramallah på Västbanken, säger hans fru och palestinska politiker. En talesman för den israeliska armén säger att man gripit al-Shaer på grund av att han tillhör terroristorganisationen Hamas.

Sedan palestinierna kidnappade en israelisk soldat i slutet av juni har Israel tillfångatagit över 30 ministrar och parlamentsledamöter som hör till det styrande Hamaspartiet. Flera av dem har sedermera frigetts.

Alltså: man kan absolut inte försvara palestiniernas tillfångatagande av den israeliske soldaten, men det är står inte i någon som helst rimlig proportion till detta,  att Israel svarar med krig där massor av barn och kvinnor dödas, där helt oskyldiga människor fördrivs från sina hem och byar och städer förstörs. Och det är om möjligt ännu mer groteskt att en stat griper parlamentsledamöter och ministrar i en regering, låt vara att Palestina inte är en stat i rättslig mening. Men i allt väsentligt fungerar ju The Palestinian Authority som en regering i ett land som finns men samtidigt inte finns.

Är människor alldeles galna? Hur kan man – från båda håll – hålla på som man gör och slakta och gripa och fängsla och slå sönder och hata och förinta varandra? Den överväldigande övermakten ligger hos Israel – som, jag vet, "har rätt att försvara sig" – som slår till mot palestinierna som är så långt ifrån dem när det gäller makt och möjligheter att det är som att jämföra en elefant med en lus. Ja, jag vet att Israel är omringade av "fientliga stater", men jag tror inte att de kommer att anfalla Israel om Israel slutar använda siii förtryck av palestinierna. Ibland kan man undra om Israel aldrig kommer att sluta med sitt övervåld, inte förrän det förintat palestinierna?

Opera på arabiska?!

Inte vet jag, men nog låter det här lite som "operasång på arabiska – trots att åtminstone jag aldrig har hört talas om opera på arabiska…