Om uigurerna från Guantánamo som skickades till Albanien

Jag har tyvärr inte tid att översätta artikeln ur New York Times från engelska till svenska, men alla som behärskar engelska och är intresserade av att veta hur det går för dem kan läsa artikeln här. Jag har också skrivit om dem här på bloggen tidigare.

Jag har kontaktats av deras amerikanska ombud som bett om hjälp; en av männen har en syster som har uppehållstillstånd i Sverige och han (men även de andra) skulle gärna vilja komma till Sverige. Men, som vi vet sedan Mordechai Vanunu* försökte, så måste man vara i Sverige när man söker asyl. Asyl kan man inte söka från ett annat land, man måste vara på plats. Och dessa män är inte i Sverige, de är i Albanien…

^{*Läs om Mordechai Vanunu i Ny Teknik 7 april 2004, ett upprop från ett antal riksdagsledamöter  (1 februari 2005), Amnestys text om honom den 30 april 2005 samt Dokument Utifrån i SVT, den 8 juli 2005.}

^{OBS! Vid citat: ange källorna (min blogg och New York Times)}

Apropå inlägget nedan: Lärarna bakom succén för skolorna i Finland

^{Min skola i Grankulla, tillika den skola min mamma gick i.}

Läs först inlägget nedan: Min morfars betyg 1908-1909 och 1910-1911!

I en artikel i Dagens Nyheter den 22 augusti – Lärarna bakom succén för skolorna i Finland – bekräftas det jag skriver om min morfars, min mammas, mina egna och dagens barns betyg:

"Det finska betygssystemet består av siffror i sju steg: från 4 (underkänd) till 10, och så har det varit så länge någon kan minnas utan att ifrågasättas."

Den finländska läraren Gun Jakobsson känner mycket väl till det svenska skolsystemet och säger att det finns en sak som får finska lärare att himla med ögonen – att betyg inte ges förrän i åttonde klass i Sverige.

"Ingen finsk lärare tror sina öron. Det är ju en ren oartighet, man struntar i att ge eleven adekvat feedback!"

Stackars, stackars, stackars skolbarn i Sverige!

Min morfars betyg 1908-1909 och 1910-1911

I Finland har betygsskalan varit densamma i snart ett sekel. När min morfar gick i skolan från 1906, när min mamma gick i skolan och när jag gick i skolan (och än idag) har betygsskalan varit sjugradig: 4 är sämst, det är underkänt; 10 får man bara om man i princip klarar ämnet utan några fel alls och 8 och 9 är bra betyg.

Under min skoltid var det så att om man fick underkänt i något ämne så fick man plugga under sommarlovet och sedan tentera för att komma upp i nästa klass. Klarade man inte provet fick man gå om. Hade man tre underkända betyg fick man automatiskt gå om. En sak är säker: det är knappast troligt att finländska barn skulle kunna gå ut skolan utan att kunna läsa, skriva och räkna m.m.

Så här såg min morfars betyg ut i andra klass i en svenskspråkig skola i Helsingfors höstterminen 1908 och vårterminen 1909 samt hösteterminen 1910 och vårterminen 1911. Stackars svenska barn kan idag inte ens läsa betyget för de har inte fått lära sig att läsa ”skrivstil”! Finländska barn – och barn i de flesta andra i-länder – kan både läsa och skriva ”skrivstil”, vilket ger dem stora fördelar ute i världen, framför svenskarna. Att kunna läsa gamla skrifter och att kunna läsa brev från äldre människor och från folk i andra länder – det klarar inte svenskar under 35 (generellt). Också detta har s-skolan tagit ifrån dem, som så mycket annat.

Min morfars far har undertecknat att betyget ”företedts” för honom på höstterminen 1908 och att han ”havt del” av det på vårterminen 1909: J. Aug. Tawaststjerna, står det (han hette Johan August i förnamn). När det gäller betygen för läsåret 1910-1911 har hans far skrivit under för höstterminen och hans mor, Ingeborg, för vårterminen.

Varför känner sig så många vuxna i Sverige mobbade?

I tidningen Journalisten, publicerad den 22 augusti, kan man läsa en artikel under rubriken Hälften känner sig mobbade på UR. Det berättas att endast 20 procent av de anställda på URs (Utbildningsradion) vuxen- och radioredaktioner har förtroende för företagsledningen – 20 procent! 80 procent har således inget förtroende för ledningen, hur kan den då fortsätta att verka? Alltså oavsett om ledningen är kompetent (vilket man ju kan undra) eller om den inte är det, så visar ju det faktum att 80 procent inte tycker att den gör ett bra jobb att den inte är lämplig att leda verksamheten. I artikeln sägs också:

Ingen i journalistklubben har velat kommentera undersökningen. URs VD Christina Björk är också obenägen att diskutera den.

Det här är något som vi som inte har "svensk bakgrund" har så oerhört svårt att förstå: den otroligt stora konflikträdslan (vad är de rädda för?) som genomsyrar hela det svenska samhället och därmed också de flesta arbetsplatser. Och vi har också svårt att förstå att det finns så många vuxna som stämplar sig som "mobbade" i Sverige och som "mår dåligt". Fast vi förstår ju att det har samband med och är en konsekvens av att folk är så konflikträdda för i stället för att slå nävarna i bordet och släppa ur sig sin frustration så hålls en massa, ofta meningslösa, möten som inte leder någonvart och ilska och raseri vänds inåt. Folk verkar ofta hellre sjukskriva sig för att de "mår dåligt" än att ta strid för det de tycker de har rätt i eller mot det som är fel!

Nytt fall av tvångsomhändertagande av barn, Stockholm. Del 5

Tidigare inslag i just detta fall kan läsas här (17 juni 2006), här (3 juli 2006), här (4 juli 2006) och här (11 juli 2006).

Idag (den 22 augusti) ska Magda Ayoub (riksdagskandidat för kd) och jag träffa socialborgarrådet Margareta Olofsson för att berätta för henne hur familjen, främst barnen, i det här fallet har behandlats och hanterats av en stadsdelsförvaltning i Stockholm där nonchalans och defensivt beteende varit ledstjärnor framför ett genuint intresse att göra vad som bäst för barnen.

Jag har, under rubriken Tvångsomhändertagande av barn i högerspalten, skrivit om och kommenterat handläggningen av tre fall. Många har hört av sig och sagt att det jag beskriver är vardagsmat och att det ibland är ännu värre. "Hur kan det bli ännu värre än att andra människor tar ens barn ifrån en?", undrar jag i mitt stilla sinne.

Innan jag fick insikt om och insyn i den här typen av människohantering visste jag förstås inte särskilt mycket om den. Jag trodde, i min enfald och precis som de flesta andra som aldrig sett ett tvångsomhändertagande av barn på nära håll, att det bara var barn som for mycket illa och där det i princip förelåg fara för deras liv, som, tillfälligt eller på längre sikt, togs från sina hem och placerades i familjehem för kortare eller längre tid. Jag trodde, som de flesta andra, att de som har problem och behöver hjälp och stöd i sin föräldraroll, fick det i hemmet vilket  ter sig som både det vettigaste och bästa för många barn och det billigaste för staten. Men icke! Socialmänniskorna verkar inte tänka på vare sig det ena eller det andra.

Vi har krävt att få besked om vad tvångsplaceringen av de barn vi nu företräder kostar samhället. Socialmänniskorna på Kungsholmen ljuger oss rätt upp i ansiktet och påstår att de inte får lämna ut uppgifterna. Att få svar på frågor från dem är också omöjligt, det kommer brev som mest innehåller floskler och citat om hur lagen fungerar och sedan uppmanas föräldrarna att överklaga till domstol. Så i stället för att rätta till sina egna misstag och dumma beslut som skapat ett långt lidande för två små barn och två föräldrar samt åsamkat skattebetalarna stora kostnader, väljer de här människor att i kraft av sina positioner, uppmana de förfördelade att belasta samhället ännu mer genom överklaganden och rättegångar etc.

Efter besöket hos socialborgarrådet idag (22 augusti) beslutar vi om vi ska offentliggöra hela den här hanteringen och göra en JO-anmälan av hur det här ärendet har skötts. Under tiden, medan alla kvarnar mal, fortsätter barnen att fjärmas allt mer från sina föräldrar, sin mammas kultur och sitt andra modersmål som de, p.g.a. socialmänniskornas agerande, tappat. Och föräldrarna fortsätter att  lida för att de inte får ha sina barn hos sig.

Det finns ingen vettig människa, varken tjänsteman eller politiker, som sätter stopp för den här ovärdiga och kostsamma hanteringen av människor med skadeverkningar fär resten av livet för de inblandade. Det finns ingen som säger att "nu får det vara nog, de här barnen ska hem till sina föräldrar och vi ska ge familjen allt stöd de behöver i hemmet". Nej, tjänstemannaprestige går före både samhällsekonomi och det som i FNs barnkonvention heter "barnets bästa"!

Tjänstemännen har all makt. Politikerna är för tama och går rakt av på vad tjänstemännen säger i stället för att sätta sig ordentligt in i ärendena och utöva den makt de har, som ju faktiskt är större än tjänstemännens… Eller att "ta sitt ansvar" i ordets verkliga betydelse.

Fem tonåringar dömda till döden

En domstol i Madinah (Medina) har dömt fem tonåringar, skyldiga till gängvåldtäkt och mord på en tioårig pojke, till avrättning.

Händelserna har sänt chockvågor genom det lugna och fridfulla bostadsområdet när den heliga staden, vid tiden för brotten. Vad som var extra chockerande var att barnets kropp hittades utan huvud i Erwa-dalen.

Domen som innebär avrättning de skyldiga, avkunnades två år och tre månader efter det ohyggliga dådet.

År 2004 inledde polisen i Madinah en omfattande undersökning och skickade två team till dalen för att leta efter det saknade huvudet. Polisen arresterades ett antal individer, bland dem de fem tonåringarna som bodde i samma grannskap som den mördade pojken. Tonåringarna erkände snart sitt brott. Familjerna till två av de åtalade har lämnat in överklaganden som säger att deras söner inte deltog i våldtäkten och mordet, att de satt i bilen medan brottet ägde rum.

När de förhördes av polisen om varför de unga pojkarna högg huvudet av barnet, förklarade de att en av dem hade förespråkat halshuggning eftersom  den mördade pojkens ögon hade deras ansikten inpräntade i sina ögon.

Offrets huvud gjorde de sig av med på en annan plats än kroppen, och  det återfanns aldrig. Polisen tror att Erva-dalen svämmade över vid tiden för mordet och att det sköljts bort.

^Källa:

Klottersanering inom 24 timmar!

Jag åkte 76:ans buss från Radiohuset mot Söder vid 18-tiden den 21 augusti. Vid busshållplatsen på Strandvägen, i hörnet av Oxenstiernsgatan, satt en valaffisch som fångade mitt intresse. Den var från "nya moderaterna", som går till val på:

Välskötta sopstationer!
Klottersanering inom 24 timmar!
Ett renare Östermalm

Först vill jag skratta, men skrattet fastnar i halsen. Herre Gud, folk mår dåligt, det är krig i Libanon, asylsökande i Sverige försöker ta sina liv, Stina Nyqvist gick i sjön och dränkte sig, andra åldringar lider i ensamhet och utan hjälp, psyksjuka medicineras så de blir ännu sjukare än de var innan, fattigpensionärerna äter varannan dag för att de inte har råd att äta varje dag, oskyldigt dömda sitter i fängelse, svenska ungar lär sig inte läsa och skriva – och "nya moderaterna" snackar om klottersanering inom 24 timmar! Give me a break! Ich orke nicht!