När Birgitta Elfström mötte Hassan Nasrallah

^{© Merit Wager}

^{Hassan Nasrallah}

I P1-morgon i Sveriges Radio den 24 augusti handlade ett inslag om Nasrallah och det presenterades så här:

Hizbollahledare porträtteras
I Libanon beskrivs Hizbollahs ledare Hassan Nasrallah ibland som mellanösterns Che Guevara, men vem är denne man?

I programmet medverkade statsvetaren Mats Wärn för att ge en bild av Hizbollah-ledaren som han forskar om. Mats Wärn beskrev honom som intelligent och som en karismatisk ledare  och folk säger att han sällan talar utan att ha något att säga, men Wärn har själv aldrig fått träffa Hassan Nasrallah utan endast lägre chefer som var underställda honom.

^{Birgitta Elfström}

Jag har talat med Birgitta Elfström en av få utländska kvinnor i världen,  kanske den enda i Sverige, som träffat och samtalat med den här nu så viktiga mannen vars agerande har betydelse och får återverkningar på hundratusentals, rentav miljoner människor. Jag bad henne berätta hur det kom sig att hon fick träffa Hassan Nasrallah, hur mötet gick till, vad som hände, vad han sa, hur hon upplevde honom och vad hon tycker om mannen som har en avgörande betydelse för hur det ser ut i den del av världen som kallas Mellanöstern. Här är vad hon berättat för mig:

För några år sedan reste jag till Libanon. Jag reser ofta i länder i Mellanöstern som Irak, Syrien, Palestina och Libanon; dels av eget intresse men också för att skaffa mig ökade kunskaper om den här delen av världen, dess olika religioner, politik och kultur. Jag ordnade själv många intressanta möten med politiska och religiösa ledare, jag besökte flyktingläger och gjorde besök i det f.d. Khiamfängelset i södra Libanon. Höjdpunkten på resan var mötet med Hizbollahledaren Hassan Nasrallah.

Att få till stånd ett möte med denne man var dock inte lätt. Tvärtom, det var mycket svårt och jag visste att t.o.m. många utländska ambassadörer nekats en visit hos honom. Jag lyckades genom mina kontakter från tidigare arbete för Rädda barnen i LIbanon. Färden till platsen där jag skulle få träffa den mytomspunne Hassan Nasrallah var en upplevelse. Jag fraktades till mötesplatsen i olika bilar. Det gick inte att färdas i samma bil hela vägen, det kunde vara farligt. Vi måste byta bilar så att vi kunde skaka av oss eventuella förföljare.

Efter ungefär halva vägen körde vi in i ett garage där portarna plötslig bara öppnades. Och så bytte vi till den sista bilen på väg till den här mannen som så många ville träffa men inte kunde komma i närheten av. Vi klev alltså in i en svart Mercedes med mörka rutor och kryssade sedan fram längs gatorna i Beiruts södra förorter. Plötsligt stannade vi vid ett höghus där kraftiga livvakter, tungt beväpnade, stod utanför och verkade vänta på oss. Vi visiterades och åkte därefter upp i huset med hissen och steg sedan rakt in i en välmöblerad salong med typiska och överdådiga arabiska möbler och tunga gardiner. Våra väskor ombads vi lämna ifrån oss, men vi fick ha med oss våra kameror efter att de noga undersökts.

Innan vi hann sätta oss ner uppenbarade sig plötsligt Hassan Nasrallah. Det kan låta konstigt, men det kändes som om luften plötsligt uppfylldes av en helig aura. Där kom han, Hizbollaledaren, utstrålande ett stort lugn och med ett varmt leende på läpparna. ”Är detta verkligen Hassan Nasrallah?” tänkte jag. Och visst var det han. Han hälsade artigt, fortfarande leende. Han bad mig sitta närmast honom i en av de höga stolarna och jag fick börja med att ge en kort presentation av mig själv. Hassan Nasrallah inledde med att prisa den svenska demokratin och Sveriges arbete för mänskliga rättigheter. Sedan pratade han om sin son som blev ett av Mellanösterkonfliktens offer, om Hizbollahs arbete i parlamentet, om palestiniernas situation i Libanon, om Israels ockupation av södra Libanon och om den framtiden. Han berättade med inlevelse om Hizbollahs sociala verksamhet som omfattade bl.a. skolor och sjukhus.

För mig framstod Hassan Nasrallah som en påläst, intelligent och skarpsynt man. Hans vänlighet, hans utstrålning och den aura som fanns omkring honom och i hela rummet – allt detta gjorde det till ett mycket speciellt och minnesvärt möte.

Vi var fem personer från Migrationsverket som år 2002 åkte till Libanon för att öka på våra kunskaper om landets olika religioner, politik och kultur. Vi hade många intressanta möten med politiska och religiösa ledare, besök i flyktingläger och besök i f.d. Khiamfängelset i södra Libanon. Höjdpunkten på resan var mötet med Hizbollahledaren Hassan Nasrallah. Det var dock inte lätt att få ett möte till stånd. Det är många utländska ambassadörer som nekats en visit hos honom. Jag lyckades men fråga mig inte hur. Bara färden dit var en upplevelse. Vi fick åka i olika bilar dit. Efter halva färden körde vi in i ett garage där portarna plötslig bara öppnades. Sen in i en svart Mercedes med svarta rutor och vi kryssade fram i Beiruts södra förorter. Plötsligt stannade vi vid ett höghus där kraftiga body guards med vapen stod utanför och synbart väntade på oss. Vi visiterades och åkte upp i en hiss. Vi kom in en välmöblerad salong med typiska överdådiga arabiska möbler och tunga gardiner. Vi lämnade ifrån oss våra väskor men fick ha med oss våra kameror efter att dessa noga undersökts. Innan vi satte oss ner uppenbarade sig plötsligt Hassan Nasrallah. För mig kändes det som om plötsligt luften fylldes av en helig aura. Där kom han utstrålande ett lugn och med ett leende på läpparna. Var detta verkligen Hassan Nasrallah, tänkte jag. Visst var det han. Han hälsade artigt med ett leende på läpparna. Han bad mig sitta närmast intill sig i de höga stolarna. Var och en av oss fick ge en kort presentation. Han började själv med att beklaga mordet på Anna Lind. Han berömde henne för hennes frispråkighet vad gällde Israels ockupation av Palestina och södra Libanon. Sen pratade han om sin son, om Hizbollahs arbete i parlamentet, om palestiniernas situation i Libanon och om Israels ockupation av södra Libanon och om den nära framtiden. Han berättade om Hizbollahs sociala verksamhet med bl.a. skolor och sjukhus.

För mig framstod Hassan Nasrallah som en påläst, intelligent och skarpsynt man. Mötet och den aura som fanns omkring honom och i rummet är oförglömligt.

Birgitta Elfström berättar att hon har också medverkat i ett po
gram i Hizbollahs egen tv-kanal Al Manar. Det var en halvtimme långt. Hon var den enda gästen och berättade om sina uppdrag för Internationella Juristkommissionen som rättegångsobservatör i israeliska militärdomstolar och i Israels högsta domstol.

Birgitta lovar att snart också berätta om sitt möte med den nu fängslade irakiske ministern, Tariq Aziz. Och om hur det gick till i en israelisk distriktsdomstol i Haifa när  ledare, för Islamic Movement, anklagad för terrorism, frigavs. Och om observatörsuppdraget i Israels högsta domstol, som gällde om Israel har rätt att hålla ett fängelse hemligt.

Här kan man läsa en blogging från den 21 juli 2006 om Birgitta Elfströms uppdrag i Mellanöstern.
Här finns en del av rapporterna för ICJ.

^{OBS! Vid citat: ange denna blogg som källa!}

Hurra för Eva-Lena på 59:an!

Fredag den 25 augusti – inte tänkte jag på att det både var fredag och folkets stora lönedag när jag på eftermiddagen begav mig till City. Men det blev jag snart varse: det var smockfullt med folk överallt, ett veritabelt gytter (se inlägget nedan), en massa folk som var ute och köpte nya paltor (se inlägget nedan) och utan att komma med några floskler (se inlägget nedan) så var det en typisk sensommarlönefredag i stan.

Det var varmt, nästintill hett, och fuktigt. Jag irrade runt lite planlöst och insåg vid 17-tiden att det nog var bäst att ta bussen hem för jag kunde inte alls koncentrera mig. Så jag ställde mig vid busshållplatsen vid Åhléns varuhus och inväntade den eminenta snabbussen 59 som på tio minuter skulle ta mig hem till Söder.

Bussen kom, men det stod Centralen på den och det var bara en hållplats dit. "Va? Ska du inte köra hem till Söder?" frågade jag den kvinnliga busschauffören. "Nej, jag är redan 25 minuter försenad, det är totalkaos i trafiken, helt stopp överallt. Jag kan inte förstå att någon vill åka buss i den här röran, jag föreslår att ni åker tunnelbana," sa hon vänd mot mig och fem, sex andra trötta shoppare. "Åh nej," sa jag, "jag som hatar att åka tunnelbana och älskar att åka buss!"

Jag blev så besviken för jag  gillar särskilt just buss 59 och bara tanken på att gå ner i underjorden i den klibbiga värmen fick mig nästan att få nippor. Då hände miraklet! Chauffören, som hette Eva-Lena, och som kunde ha tryckt igen dörrarna framför nosen på oss utmattade människor som nu skulle bli tvungna att masa oss till tunnelbanan, bestämde sig i stället för att ta oss med! "Äh", sa hon, "jag tar ett eget initiativ. Jag ska ju i alla fall till hallen så ni kan ju lika gärna åka med"!

Himmel och lycka, lättnad och glädje! Eva-Lena gjorde det rätta, det som alltför få i hennes ställning hade gjort: hon tänkte själv och hon tog eget ansvar. Tack och lov för de Eva-Lenor man möter i tillvaron och särskilt för Eva-Lena på 59:ans buss fredagen den 25 augusti vid 17.30-tiden på väg från City mot Hammarbyhamnen!

Nytt fall av tvångsomhändertagande av barn, Stockholm. Del 6

Under åratal har stadsdelsförvaltningen i det ärende jag beskrivit i fem tidigare delar under kategorin Tvångsomhändertagande av barn och därefter rubriken Nytt fall av tvångsomhändertagande av barn, Stockholm i högerspalten (läs dem först!), hårdnackat hållit två små barn borta från sina föräldrar. Nu har familjen flyttat till en annan stadsdel där socialtjänsten tagit emot och bemött dem på ett bra sätt och där de känt att de haft ett människovärde. De vill naturligtvis att deras ärende ska flyttas över dit. Men även detta vägrar de nuvarande socialmänniskorna – som om de hade personlig vinning eller tillfredsställelse av att hålla kvar familjen och fortsätta att plåga dem! För det är så både föräldrarna och barnen upplever det: som en enda lång plåga.

Samma socialmänniskor vägrar också att svara på den relevanta frågan hur mycket deras drygt treåriga experiment med dessa små barn har kostat samhället. Vi har kontrollerat med folk som vet: de säger att det inte på något sätt är hemligt och uppgifterna ska lämnas ut. Dessutom: i ett liknande ärende, där allt ordnade sig till slut och man tog tag i det hela med barnens bästa för ögonen på riktigt, där fick vi veta exakt vad hela hanteringen kostat. Om detta skrev jag den 16 augusti här på bloggen följande:

För de tre barnen som under drygt ett år tvångsplacerades i ett hem långt borta från sina föräldrar, hos en ensamstående kvinna i 70-årsåldern med ingen som helst kompetens eller förståelse för just dessa barns bakgrund, språk, religion och kultur, har socialnämnden i X kommun till det privata bemanningsföretaget som "tagit fram" detta jourhem/familjehem betalat: 2.592.928 kronor

För de tre barnens vistelse under 14 månader i detta hem har skattebetalarna således fått betala drygt 2,5 miljoner kronor, ca 185.200 kronor i månaden! Dessutom har vi alla, genom socialnämndens val, fått betala närmare en miljon kronor (990.000 kr) för att barnen under tre månader skulle "observeras" på ett behandlingshem innan de placerades i jourhemmet! 3,5 miljoner kronor för att förstöra tre barns liv!

Här lyckades vi få de ansvariga att lyssna och de släppte sin prestige, tittade objektivt på fallet och snabbt, utan omvägar via otroligt dyra "familjevårdshem" och annat, men med gott stöd i hemmet, kom barnen äntligen hem. I det nu aktuella fallet har två barn varit tvångsplacerade på olika ställen i dubbelt så lång tid och tills vi får svar på vår berättigade fråga om kostnaderna kan vi bara gissa att det måste ha kostat astronomiska summor!

Vi har nu – återigen – bett om svar på våra frågor från den aktuella stadsdelsförvaltningen i Stockholm:

Det framgår tydligt att ni aldrig någonsin under alla dessa år som barnen varit separerade från sina föräldrar, i enlighet med lagens intentioner, agerat för att återförena barnen med föräldrarna, utan ni har i stället låtit det hela “rulla på” och kosta samhället massor av pengar.

Vi upprepar vårt krav: Vi vill med stöd av de fullmakter vi lämnat in, ha reda på hur mycket omhändertagandet av barnen XX totalt kostat hittills. Vi har rätt att få veta det; uppgifter om kostnader i ett liknande ärende har tidigare lämnats ut av YY kommun och, som vi påpekat men ni valt att ignorera: det kan knappast vara så att det råder andra regler och bestämmelser hos er än i YY! Om ni fortsätter att vägra att lämna ut uppgifterna, var vänlig hänvisa även i detta fall till det lagrum ni stöder er på och som YY kommun tydligen inte känner till.

Alla ni som aldrig kommit i kontakt med den här världen, tacka er lyckliga stjärna för det! För lika väl som det givetvis finns många goda, kunniga, empatiska människor inom socialtjänsten som tar sin uppgift på största allvar och inser vilket otroligt stort ansvar och vilken makt de har, så finns dessa människor som sätter sin egen prestige före andra människors – barns! – rätt enligt lagar och internationella konventioner och låter dessutom skattekronorna rulla som om pengarna var deras egna.

Nu går vi vidare i detta fall eftersom vi inte tycks nå fram till dessa människor. Och om vi så måste ta fallet ända till Europadomstolen så då gör vi det. Någon gång måste småpåveriet få ett slut!

Slopa inte språkprov och krav på mycket goda kunskaper i svenska för blivande poliser!

Nog måste det väl vara viktigare att poliser i Sverige behärskar svenska språket än att människor som invandrat eller svenskar med dåliga svenskkunskaper "kommer in" i yrket? Nog bör väl kraven på mycket goda kunskaper i både talad, förstådd och skriven svenska finnas? Då är det väl utmärkt att genom språkliga prov testa dessa kunskaper? Det försämrar och försvårar för oss alla och förtroendet för poliser minskar ytterligare om slappare utbildning och krav införs.

Enligt Ekot föreslår Rikspolisstyrelsen att svenskprovet helt slopas eller åtminstone görs om. Så här säger polisintendent Ingemar Bergman på Polishögskolan:

"Vi har fått indikationer på att det kan vara ett ganska stort hinder. Man misstänker att det här provet i svenska kan vara ett hinder för att rekrytera personer med annan etnisk bakgrund."

Hjälp! Efter att ha läst ett ganska stort antal polisrapporter kan jag bara säga att så illa ställt som det är redan nu så går det knappast att acceptera ytterligare försämringar. Det är absolut inte rätt att ta bort prov och krav på goda kunskaper i svenska språket; poliser måste kunna skriva korrekta och begripliga rapporter och även läsa och förstå lagtexter. I en rättsstat måste det faktiskt vara viktigare än att man ska kunna "rekrytera personer med annan etnisk bakgrund".

Ingen som inte behärskar svenska språket väl ska kunna bli polis. Medborgarna måste ha rätt att få känna sig trygga i vetskapen om att de poliser de kommer i kontakt med förstår vad de säger och kan återge det korrekt  i sina rapporter och skrivelser. Det får ju betydelse även i den fortsatta rättsliga hanteringen, i domstolar gentemot försäkringsbolag etc. Tyvärr är det inte så ens nu att poliser alltid har goda kunskaper i svenska ens om det är deras modersmål. En skiljelinje går ungefär vid 40-45-års ålder: de som är äldre behärskar ofta svenska väl både i tal, förståelse och skrift; de som är yngre än 35-40 gör det inte i lika stor utsträckning. (Tacka "världens bästa skola" för det!) Jag har läst mängder av polisdokument: rapporter, anmälningar och andra skrivelser och det har alltför ofta varit ganska beklämmande läsning.

Tillåt inte ytterligare försämringar, slopa inte språkproven och kraven på goda kunskaper i svenska för dem som söker in på Polishögskolan. Det kan bli ödesdigert om så sker! Ändra proven om måga anser att de behöver ändras, men ta inte bot dem!

P.S. En av de intervjuade som inte klarat svenskprovet och därför inte kommit in på Polishögskolan klagade över att han förväntades förstå ord som "paltor", "gytter" och "floskler". Han tyckte de var besvärliga (!?) och gammaldags. Men: ordet "floskler" är ett helt vanligt svenskt ord som ger 94.000 träffar på Google; "gytter" ger 16.000 Google-träffar och "paltor" visserligen endast 824, men alla tre orden finns med i SAOB (Svenska Akademiens Ordbok).

Läsarkommentar apropå Helsingin Sanomats artikel om svenska “security junkies”

^{Det kom en kommentar från Mia:}

Angående ditt blogginlägg om Helsingin Sanomats beskrivning av trygghetsnarkomanernas Sverige (läs bloggningen här):

Jag upphör aldrig att fascineras av alla dessa välmenande skyltar och uppmaningar. I de äldre spårvagnarna i Göteborg finns en helt underbar kombination. På en klisterlapp på fönstret står det:

OBS! Fönstret kan endast öppnas ca. 12 cm.

Och ovanför på en skylt:

Luta er inte ut!

Mia

Själv minns jag att jag en skylt med budskapet: "Förbjudet att här beivra". Kanske såg jag den i Grönköping – men med tanke på alla konstiga skyltar och uppmaningar och råd och anmaningar som dröser över oss så kan det lika gärna ha varit var som helst!

Hurra! Det har kommit en ny Arto Paaslilinna!

Om ni inte redan känner till honom så läs först om Arto Paasilinna och hans rikhaltiga produktion här (1 september 2005) och här (den 19 april 2006)! Läs också en artikel om Arto Paasilinna med rubriken Mamma är mitt livs hjältinna i Aftonbladet den 5 maj 2003.

Nu har en ny Arto Paaslinna kommit ut (översatt av Camilla Frostell): Snablar! Så här står det om den på Bokus sajt:

Elefantungen Emilia föds på en cirkus i Finland. Men så träder en ny EU-lag i kraft i landet som förbjuder att vilda djur hålls i fångenskap. Djurskötaren Lucia Lucander, alias Sanna Tarkianen, förbarmar sig över Emilia och ger sig av med henne till Ryssland där de kan ta sig fram som cirkusartister. Snart får de sällskap och god hjälp av ryssen Igor som lär upp Emilia i kosackdansens ädla konst. Men innerst inne bär Lucia Lucander på en dröm. Hon vill återföra Emilia till hennes ursprung: till Afrika! Den första utmaningen blir att ta sig över Finska viken…

Borgerliga “oskiljaktigheter”???

^{I sena Rapport i SVT1 den 24 augusti, kommenterade en manlig reporter (jag hann inte uppfatta hans namn) kd-partiledaren Göran Hägglunds medverkan i valutfrågningen tidigare samma kväll:}

"Göran Hägglund fick gång på gång försvara de borgerligas oskiljaktigheter".

Oskiljaktigheter???!!!

Den politiska adeln reser, äter och lever flott

Mona Sahlin satt ensam i business class med SAS-planet till Washington i maj i år, en resa som kostade skattebetalarna 28 465 kronor. Medarbetarna, som åkte med samma plan, fick nöja sig med ekonomiklass departementssekreterarens biljett kostade 4 843 kronor.

– Jag tycker det är fullt rimligt, sa Mona Sahlin sent i går kväll till Expressen.

Så börjar en artikel i Expressen den 24 augusti, under rubriken Åkte i lyxklass för 28 465 kr.

På ett sätt har hon rätt: det är rimligt att hon, som säkert måste arbeta under resan och också hinna vila lite, reser bekvämt. Men: hennes fyra medarbetare reste i ekonomiklass för mellan 4.843 kronor och 15.950 kronor och på en direkt fråga om ifall inte hennes medarbetare också arbetar, svarade Mona Sahlin:

"Jo, men det är inte så att någon annan skriver talen och funderar över de politiska vinklingarna. Jag får underlag av dem, sen jobbar jag med det."

Undrar just vad medarbetarna tyckte när de läste detta. Något nedvärderade måste de nog ha tyckt att de blev och kanske undrade de också varför ett s-statsråd anser sig så mycket förmer och så mycket viktigare än sina medarbetare att hon sätter sig i lyxklass och ser deras arbete (underlag, bl.a.) som så mycket mindre viktiga än hennes arbete, såatt de gott kan sitta i ekonomiklass…

Den här politiska adeln, väl beskriven i otaliga artiklar i mängder av tidningar, tv- och radioprogram och – inte minst – i boken Den politiska adeln av Anders Isaksson (beställ den t.ex. här, den kostar bara 46 kr plus frakt 19 kr = 65 kr och är väl värd varenda krona!) måste bort från regeringsmakten! De här människorna är totalt fartblinda och verklighetsfrämmande och de skadar människors känsla för fair play, för verklig demokrati och för synen på allas lika värde. Därmed skadar de också landet Sverige.

Det skadar förresten inte att också läsa Djurens gård (Animal Farm) av George Orwell. Man känner igen mycket i boken, som skrevs under andra världskriget och kom ut 1945. Det obehagliga scenario som den beskriver visar sig till icke ringa del ha blivit verklighet i Sverige år 2006.

I en beskrivning av innehållet står:
"I den starkt genomskådande och satiriska berättelsen om "Djurens gård" kulminerar George Orwells besvikelse över kommunismen. Djuren på Herrgården har fått nog av människornas övergrepp. De gör uppror och grundar en ny filosofi som de kallar animalismen. De sjunger sin egen kampsång, "O, Englands djur", och arbetar och trivs med sin nya tillvaro. Men smygande, nästan omärkligt, förändras deras förhållanden. En av de ledande grisarna, Napoleon, utvecklar alltmer en sann diktators egenskaper."

En kundrecension:
Djurens gård : en saga
Djurens gård (Animal Farm) är utan tvekan den bästa bok som någonsin skrivits, i alla fall inom den politiska litteraturen. Dess kritik mot politikst etablissemang och ledarskap är aktuellt än idag. Orwell skrivande är en orgie av kunskap och en otrolig känsla för sarkasm och underfundiga pikar mot all makt. Han beskriver staters utveckling på ett sätt ingen annan kan mäta sig med. Det är på alla sätt ett mästerverk. Ett tidlöst verk. En bok ALLA måste/bör läsa!
av Frihet, 2006-03-25

Flera recensioner här.

Två citat:
"Alla djur är jämlika, men några är jämlikare än andra."
"Det är en villfarelse att tro att man kan vara fri invärtes under ett diktatoriskt system."

Läs, begrunda och tänk själva!

^{Mina tidigare bloggningar på temat:
Den politiska adeln kontra undersåtarna – klassklyftorna tydligare än på länge (17 februari 2006)
Den politiska adeln äcklar mig (den 16 mars 2006)
Ur Anders Isakssons bok "Den politiska adeln" (den 22 juli 2006)}

^{OBS! Vid ev citat från min blogg: ange källan!}