LO borde visa solidaritet med sina ca 400 000 borgerliga medlemmar – eller också borde medlemmarna gå ur facket

Titta på MUF.s valfilmer Persson sopar och Sagan om Persson och arbetslösheten här.

Titta på Grafikernas film om familjen Reinfeldt här.

Fackföreningarna driver tydligen valrörelse för s – trots att mängder av deras medlemmar inte röstar på det partiet. Enligt uppgift satsade LO kring en halv miljard kronor (500 miljoner!) för att hjälpa socialdemokraterna till seger i förra valet – trots att över 400 000 LO-medlemmar röstade på ett borgerligt parti Undrar vad de tyckte om att deras medlemsavgifter gick till s-propaganda? Av "rättviseskäl" så kanske LO denna valrörelse borde ha satsat motsvarande på de borgerligas valpropaganda; alltså som en solidaritetsyttring med de drygt 400 000 medlemsavgiftsbetalande borgerliga medlemmarna…

Fast, å andra sidan: det står ju var och en fritt (eller gör det det?) att vara med eller att inte vara med i en fackförening. De som inte vill bidra till valseger för ett parti de själva helst vill se försvinna från maktens boningar, bör ha så mycket eget förstånd att de går ur om det inte går att få de nuvarande att inta en neutral hållning i politiska hänseenden (=utopi).  Eller att de bildar egna fackföreningar.

När Birgitta Elfström mötte Hizbollahledaren Hassan Nasrallah

^{© Merit Wager}

^{Hassan Nasrallah}

I P1-morgon i Sveriges Radio den 24 augusti handlade ett inslag om Nasrallah och det presenterades så här:

Hizbollahledare porträtteras
I Libanon beskrivs Hizbollahs ledare Hassan Nasrallah ibland som mellanösterns Che Guevara, men vem är denne man?

I programmet medverkade statsvetaren Mats Wärn för att ge en bild av Hizbollah-ledaren som han forskar om. Mats Wärn beskrev honom som intelligent och som en karismatisk ledare och om att folk säger att han sällan talar utan att ha något att säga. Men Wärn har själv aldrig fått träffa Hassan Nasrallah utan endast lägre chefer som var underställda honom.

^{Birgitta Elfström}

Jag har talat med Birgitta Elfström som kan vara en av ganska få utländska kvinnor som träffat och samtalat med mannen vars agerande har så stor betydelse och får så stora återverkningar på hundratusentals, rentav miljoner människors liv. Jag bad henne berätta hur det kom sig att just hon fick träffa Hassan Nasrallah, var det skedde och hur mötet avlöpte. Här är hennes berättelse:

För några år sedan reste jag till Libanon. Jag reser ofta i länder i Mellanöstern som Irak, Syrien, Palestina och Libanon; dels av eget intresse men också för att skaffa mig ökade kunskaper om den här delen av världen, dess olika religioner, politik och kultur. Jag ordnade själv många intressanta möten med politiska och religiösa ledare, jag besökte flyktingläger och det f.d. Khiamfängelset i södra Libanon. Höjdpunkten på resan var mötet med Hizbollahledaren Hassan Nasrallah. Att få till stånd ett möte med denne man var inte lätt. Tvärtom, det var mycket svårt och jag visste att t.o.m. många utländska ambassadörer nekats en visit hos honom. Jag lyckades med det genom mina kontakter från mitt tidigare arbete för Rädda barnen i Libanon.

Färden till platsen där jag skulle få träffa den mytomspunne Hassan Nasrallah var i sig en upplevelse. Jag fraktades till mötesplatsen i olika bilar. Det gick inte att åka i samma bil hela vägen, det kunde vara farligt. Vi tvingades byta bilar så att vi kunde skaka av oss eventuella förföljare.

Efter ungefär halva vägen körde vi in i ett garage där portarna plötslig bara öppnades. Och så bytte vi till den sista bilen på väg till den här mannen som så många ville träffa men inte kunde komma i närheten av. Vi klev alltså in i en svart Mercedes med mörka rutor och kryssade sedan fram längs gatorna i Beiruts södra förorter. Plötsligt stannade vi vid ett höghus där kraftiga livvakter, tungt beväpnade, stod utanför och verkade vänta på oss. Vi visiterades och tog därefter hissen upp i huset och steg sedan rakt in i en välmöblerad salong med typiska och överdådiga arabiska möbler och tunga gardiner. Våra väskor ombads vi lämna ifrån oss, men vi fick ha med oss våra kameror efter att de noga undersökts.

Innan vi hann sätta oss ner uppenbarade sig plötsligt Hassan Nasrallah. Det kan låta konstigt, men det kändes som om luften plötsligt uppfylldes av en helig aura. Där kom han, Hizbollahledaren, utstrålande ett stort lugn och med ett varmt leende på läpparna. ”Är detta verkligen Hassan Nasrallah?” tänkte jag. Han hälsade artigt, fortfarande leende. Han bad mig sitta närmast honom i en av de höga stolarna och jag fick börja med att ge en kort presentation av mig själv. Hassan Nasrallah inledde med att prisa den svenska demokratin och Sveriges arbete för mänskliga rättigheter. Sedan pratade han om sin son som blev ett av Mellanösterkonfliktens offer, om Hizbollahs arbete i parlamentet, om palestiniernas situation i Libanon, om Israels ockupation av södra Libanon och om framtiden. Han berättade med inlevelse om Hizbollahs sociala verksamhet som omfattade bl.a. skolor och sjukhus.

För mig framstod Hassan Nasrallah som en vänlig, påläst, intelligent och skarpsynt man med en påtaglig utstrålning som kändes i hela rummet. Det var ett speciellt och mycket minnesvärt möte.

Birgitta Elfström berättar att hon också medverkat i ett program i Hizbollahs egen tv-kanal Al Manar. Hon var den enda gästen och fick berätta om sina uppdrag som rättegångsobservatör för Internationella Juristkommissionen i israeliska militärdomstolar och i Israels högsta domstol. Hon lovar att snart också berätta om sitt möte med den nu fängslade irakiske ministern, Tariq Aziz. Och om hur det gick till i en israelisk distriktsdomstol i Haifa när  ledaren för Islamic Movement som var anklagad för terrorism, frigavs. Och om observatörsuppdraget i Israels högsta domstol, som handlade om ifall Israel har rätt att ha hemliga fängelser.

Här kan man läsa en blogging från den 21 juli 2006 om Birgitta Elfströms uppdrag i Mellanöstern.
Här finns en del av rapporterna för ICJ.

^{OBS! Vid citat: ange denna blogg som källa!}

Stelt utspel av Barnombudsmannen i Agenda

^{Lena Nyberg
Foto: Sune Fridell (från BO:s sajt, bilden tillåten för publicering)}

I SVT:s program Agenda får varje söndag någon person som har något viktigt att säga chansen att göra det under tre minuter, rakt in i kameran, oemotsagd. En fantastisk möjlighet att säga viktiga saker som hörs av en ganska stor publik.

Kvaliteten på dessa utspel har varit varierande. Ett av de sämsta – om inte det sämsta – hittills, gjordes söndag kväll den 27 augusti av BO (Barnombudsmannen) Lena Nyberg. Något stelare och mer innantilläst med tydliga "och", "är" och "det" har man inte hört på länge – annat än av mycket ovana talare, bl.a. en del av dem som ringer in inlägg på Sveriges Radios telefonsvarare i programmet Ring P1. Någon genuin inlevelse gick inte heller att spåra i det entonigt framförda inslaget där Lena Nyberg kisade med ögonen för att kunna läsa texten i promptern och i slutet fastnade i en stel grimas medan ljuset i studion släcktes ner.

Inslaget spelades ju in tidigare, det var inte direktsänt. Varför sade ingen till henne att det var dåligt? Varför uppmanades hon inte att göra om det hela med lite mer känsla och på vanligt talspråk i stället för på skriftspråk? Eller gjorde man det, men det här var det bästa försöket?

Här kan man läsa, se och kommentera BO Lena Nybergs utspel i Agenda.