Kvinnor, en del så gamla att de knappt orkar stå, andra med sina barn, står alla hopträngda i ett rum på tolv kvadratmeter vid vattendistribtutionscentret Aziziya Water Distribution Center en sen eftermiddag i månaden Ramadan. De står tryckta mot ett gallerförsett glasfönster och skriker och knuffas för att komma fram till den lilla cirkelrunda öppningen i fönstret genom vilket manliga anställda räcker dem deras kuponger – vattenkuponger.
En medelålders kvinna, gravid i åttonde månaden, med svetten rinnade nerför hela ansiktet säger:
"Jag har stått här sedan kl 12. Jag är här för att min 15-årige son inte fick en enda kupong efter att ha väntat i mer än fem timmar. Jag kom hit i taxi och jag är fortfarande tomhänt.
Kvinnor i alla åldrar fyller rummet tillsammans med flickor i skoluniformer. En kvinna säger:
"Var är media?"Tidningarna borde komma hit och se vad som pågår och skriva om det."
Under nära tre timmar har endast fem av 50 kvinnor lyckats få vattenkuponger! Av dessa fem kvinnor är det bara två som har med sig egna vattentankar. Men att man fått en vattenkupong och har en vattentank garanterar inte att man får med sig vatten hem…
"I går skickade jag min son och han fick en kupong och en vattentank efter många timmars väntan", säger Umm Rayan, en kvinna på drygt 40 år, medan hon flyttar sitt lilla barn från den ena höften till den andra. Många vattentankbilsförare lämnar centret där vattnet ska distribueras och säljer vattnet på svarta marknaden för upp till tre gånger angivet pris. En annan kund vid vattencentret, Umm Hamad, säger att för att få vatten måste man ofast betala mutor till chaufförerna:
"Om vi inte erbjuder föraren av tankbilen mer pengar så är risken stor att vattnet aldrig når vårt hus". En kvinna i sextioårsåldern, som lyssnat ett tag, säger: "Vi kommer hit ensamma i taxi och står här ensamma och går till tankbilsförarna för att få vårt vatten ensamma. Vi visar honom våra kuponger och ber honom följa oss hem. Om han gör det eller inte är helt utanför vår kontroll. Vi förlitar oss på Allah". Hon pekar upp mot himlen.
Varje gång en anställd lämnar ut en kupong genom den lilla öppningen i fönstret, trycker hopen kvinnor på och skriker och slår mot gallret. En kvinna ropar:
"Stor tank! Liten tank! Vi vill ha vatten!"
Den anställde på andra sidan gallret ler roat och nonchalant. Inga chefer finns i närheten. En journalist som kommit till platsen går fram och frågar den nonchalante mannen varför kvinnorna inte betjänas. Mannen, som först påstår att han bara är en frivilligarbetare, erkänner så småningom under lite press att han är anställd vid vattencentret och ger en serie blandade förklaringar, som att männen sänder sina kvinnor hit ensamma för att hämta vatten åt dem; att det inte finns några kuponger att dela ut; att det inte finns något vatten. Han tillägger att så länge kvinnorna har ett id-kort, saudiskt eller icke-saudiskt, kan hon få vatten.
Under de senaste veckorna har icke-saudiska medborgare tvingats komma tillbaka på nätterna för att hämta vatten. Saudier har getts förtur. En dag lyckades en 60-årig pakistansk chaufför komma över en kupong, men han blev tillsagd att komma tillbaka följande dag för att hämta vattnet.
Allteftersom tiden går fylls rummet av fler och fler kvinnor och barn och en del som kommer till entrén och ser det fullsatta lilla rummet suckar och vänder om. De är kvinnor som har råd och möjlighet att vända om, som inte absolut måste köa för vatten.
“Alhamdulillah — tack Allah — jag är tacksam för att jag har råd att äta ute varje dag, men vad ska de fattiga kvinnorna göra?" säger Umm Abdullah, en saudisk kvinna i femtioårsåldern. Hennes man är pilot och är för tillfället utomlands. "Jag kan inte tro mina ögon", tillägger hon, när hon vänder i dörren till det kvinnofyllda rummet.
Umm Mohammad, en lite yngre saudi-nigeriansk kvinna berättar att hon väntat sedan klockan 8 på morgonen och att hon just erhållit sin tredje vattenkupong. "Tankbilsförarna undviker mig och bollar mig mellan sig", säger hon. "Varje gång jag går till en av dem för att få mitt vatten, dirigerar de mig någon anannstans. Jag har förlorat två vattentankar på grund av det och har tvingats gå tillbaka till kupongfönstret igen och köa på nytt."
En kvinna ber om hjälp att matcha vattenkupongen med rätt vattentank. Hon kan inte läsa. "Hjälp mig", vädjar hon, en äldre kvinna som knappt kan gå. "Jag är änka och min dotter är också änka. Vi har ingen annan än Allah".
Journalisten frågar hur han kan hjälpa henne.
"Jag vill ha vatten", viskar hon.
Källa:
Filed under: Saudiarabien, Mellanöstern m.m. | Leave a comment »