Rönnarna och allén 2

^{Rönnarna och allén den 30 september 2006}

Rönnarna och allén 1

^{Rönnarna och allén den 19 september 2006}

Lördag den 30 september 2006 på Söder

^{Katarina kyrka
Foto: Merit Wager}

Lite gråare väder, men inte mycket kallare. Forfarande en känsla av sensommar snarare än höst. Jag var ute på en lång promenad och det var massor av andra människor också. Ett enormt myller, ett riktigt brokigt folkliv. Folk satt ute och åt och drack. folk flanerade, folk cyklade, gick med barnvagnar, gick ensamma, tvåsamma och i större sällskap. Bra stämning överallt utom kanske på några ställen där det blev väldigt trångt och man inte kom fram särskilt fort. Själv tyckte jag det var bara skönt att ”go with the flow”.  

Jag  gick över ”min” kyrkogård, Katarina. Den vackra kyrkan, Katarina kyrka i Katarina församling, tornade majestätiskt upp sig mot himlen och runt omkring var gräset fortfarande grönt och trädens bladverk likaså. Här ligger Cornelis Vreeswijk begravd, granne med Anna Lind. På samma sida ligger nöjesmamman och vid Mosebacke, Söderprofilen Git Magnusson och några till vilkas namn jag nu glömt. Och snett mittemot dem, på andra sidan gången, ligger klarinettisten Putte Wickman. Han gick bort i år, 2006. Men Affe ligger inte här, trots att det var hans önskan och trots att hans bror Janne hade ordnat det (Affe bodde i Katarina församling). P.g.a. olika, mycket tråkiga omständigheter, kremerades han och gravsattes (heter det så?) i kolumbariet på samma kyrkogård i stället.

^{Bagare-ålderman Johan Röhls familjegrav
Foto: Merit Wager}

Längs med Katarina västra kyrkogata ligger gravkoren, som jag brukar tänka på som de dödas egna radhus. De känns lite mystiska och kanske också lite skrämmande, men de är väldigt vackra och lockar mig alltid att gå förbi och tänka på hur de har det därinne. I ett av radhusen bor ”bagare-ålderman Johan Röhl och dess kära maka Ulrica Kammecker och bröstarfingar”. Porten till huset är vacker med handsmidda detajer, och namntavlan är tydlig och klar med text i guld. Där står inte när herrskapet Röhl-Kammecker har levat och dött, men på nätet finns uppgifter om att Johan föddes år 1728 (och dog i mars år 1802) som ett av tolv barn till Jacob Röhl och hans andra hustru, Magdalena Horn. Ulrica Kammecker, född 1742, var Johan Röhls andra hustru. De gifte sig år 1774. Hon dog år 1820. Läs mer om Katarina kyrka här.

^{Andreaskyrkan med inskriptionen ”Var inte rädda – Jesus” på höger sida. Inskriptionen på vänster sida syns inte, men där står ”Gud är kärleken”.
Fotot: Merit Wager}

Promenaden fortsatte upp på Högbergsgatan och där, på vänster sida när man går mot Götgatan, ligger Andreaskyrkan som tillhör Svenska Missionskyrkan. Det finns två inskriptioner, en på vardera sidan om porten kyrkan hukar och trängs mellan andra byggnader. Andreaskyrkan är Svenska Missionskyrkans (f.d. Missionsförbundets) äldsta kyrka i Stockholm, byggnaden är från 1877. Läs mer om kyrkan och dess historia här.

^{Moskén i Björns Trädgård  vid Medborgarplatsen
Foto: Merit Wager}

Nästa kyrka jag gick förbi var moskén – den vackra moskén vid Medborgarplatsen – där jag har fått en jättefin visning för några år sedan, och som jag också besökt några gånger efter det. När man tittar mot moskén med sin minaret och kupol med halvmånen från ett visst håll på Medborgarplatsen, så ser man samtidigt Katarina kyrkas spira i bakgrunden. Moskén har ingen egen hemsida, men man kan googla på ”moské medborgarplatsen” så hittar man en del texter och kan själv läsa det man är intresserad av.

^{Blommor i tunnor
Foto: Merit Wager}

På Medborgarplatsens uteserveringar är det lugnare än det brukar på lördagar, kanske för att det är lite mulet och folk tror att det kan komma att bli regn. Men det är varmt och en del sitter ändå ute på någon av de många bänkarna och läser. Och vid ingången till Söderhallarna står stora trätunnor med blomsteruppsättningar som ser ut som om det vore augusti och inte september.

^{Katolska kyrkan
Foto: Merit Wager}

Den fjärde och sista kyrkan jag går förbi den här dagen är den katolska domkyrkan som ligger på Folkungagatan, nära hörnet av Folkungagatan och Götgatan. Den är röd och fin, men ser lite obekväm ut där den likt Andreaskyrkan trängs mellan andra hus. En kyrka borde stå fri och ha rymd och luft omkring sig, som Katarina och Sofia (Sofia hann jag inte gå förbi idag), inte vara instängda, kvävda. Här kan man läsa mer om kyrkan och församlingen. För att se en fin presentationsfilm som visar kyrkans vackra inre kan man klicka här och sedan på ”Katolska församlingar” i vänsterspalten, därefter på ”Svealand” och ”Stockholm”. Högst upp finns då Domkyrkoförsamlingen och där under kan man klicka på ”presentationsfilm”.  

Och på vägen hem tittar jag till ”mina” rönnar och ”min” allé och jämför med hur de såg ut elva dagar tidigare (se ovan!). De har inte förändrats mycket.

Till Saudiarabien utan visum del 1

När jag skrev den lilla serien om min resa till Seven Spirit Bay i Australien (se under kategorirubriken Seven Spirit Bay) så nämnde jag att jag kanske skulle skriva om några andra resor också. Och idag kom jag att tänka på resan till Bangkok i Thailand som gick via Jeddah i Saudiarabien och – ofrivilligt – Karachi i Pakistan. Och hemresan gick via Cairo där jag fastnade på flygplatsen i 12 timmar…

Jag skulle åka på semester i Thailand, till Bangkok och Pattaya. Eftersom jag arbetade på Saudia (Saudi Arabian Airlines) valde jag att flyga först med Lufthansa till Frankfurt och men sedan resten av resan Frankfurt-Jeddah-Bangkok med mitt eget bolag, Saudia. I Frankfurt gick jag ombord utan att ha transitvisum till Saudiarabien, men med hjälp av mitt id-kort från Saudia, där det stod att jag var Supervisor Ticketing & Reservations, tänkte jag att mina kollegor i Jeddah skulle acceptera att jag byter plan där och fortsätter till Bangkok två timmar efter att planet från Frankfurt landat. Ack, vad jag bedrog mig!

Direkt vid ankomsten till Jeddah konfiskerades först en damtidning som jag läst ombord. Den innehöll ett modereportage som visade kvinnor och män i underkläder. Nästa grej som konfiskerades var mitt pass. ”But, hello!” försökte jag, ”jag ska vidare med ett plan till Bangkok om två timmar, jag måste ha mitt pass!” Men det var bara att följa med till passpolisen, sätta sig där och lyssna på upprörda mansröster som smattrade på arabiska tills en av dem till slut sa till mig på engelska att jag inte kunde få fortsätta till Bangkok senare samma dag, för det här med att jag hade kommit utan transitvisum skulle utredas och bla ba bla. ”Du får åka hem igen, vi sätter dig på ett plan tillbaka till Europa”, sa den arroganta och nästan skadeglada killen som alldeles uppenbart inte tyckte om att en kvinna kom farande ensam på det här sättet och dessutom skulle fortsätta ensam till Thailand.

Men jag hade stämt träff med en vän som skulle komma till Thailand en dag senare och jag hade planerat att ha två veckors semester så jag ville inte ge upp i första taget. ”Men jag jobbar ju på Saudia”, försökte jag. Ingen respons. ”Men snälla…!!!???” Som att tala till en vägg.

De här killarna gick inte att rubba. ”Det går inget SAUDIA-plan till Bangkok förrän om två dagar och så länge kan du inte sitta här på flygplatsen och vänta”, sa de när jag redan missat planet för att de hållit mig kvar. Jag tänkte att jag ska inte ge dem den tillfredsställelsen att jag börjar gråta framför dem, men tårarna brände bakom ögonlocken. Då kom jag plötsligt att tänka på Mr Razzaq Al Sabah, som var Saudias General Manager Europe & North America och som hade besökt oss på kontoret i Stockholm. ”Can I use your phone, please”, frågade jag och männen blev så överrumplade att de gav mig telefonen. Jag bad om telefonnumret till Saudias kontor och lyckades efter en del krånglande få tag i mr Razzaq som först inte trodde sina öron när jag sa att jag var i Jeddah. ”Are you really? Are you reallyy, really in Jeddah? How did you get here?”. (Kvinnor kunde inte då – och kan knappt nu heller – resa ensamma till Saudiarabien, därav hans stora förvåning)Det tog ett tag innan han trodde på mig och på att jag verkligen satt på flygplatsen och hade missat planet till Bangkok och att nu tänkte ”de elaka männen” skicka hem mig med nästa plan.

I Saudiarabien är chefer chefer. De fattar snabba beslut och homsar inte så mr Razzaq bara skrev ner sina order till personalen på flygplatsen, faxade dem och så var det klart! Men nu hade ju planet till Bangkok gått…

Nytt samtal till mr Razzaq och bön om nya biljetter på sträckan Jeddah-Karachi-Bangkok. Ny order via fax till männen på flygplatsen. Plus att han sade åt dem att de skulle behandla mig väl. Jag sände honom en tacksam tanke för nu förändrades männens sätt att förhålla sig till mig. Jag fick t.o.m. en kopp rykande hett kardemummakaffe och de bytte någgra vänliga ord med mig och lovade att fixa allt så att jag skulle komma ombord på planet till Karachi. ”But you have only 45 minutes to change flights in Karachi and that’s not really allowed, it is less than the minumum connecting time”, sa de. Jag fick ta det på mitt eget ansvar om jag åkte med ett plan som inte hade godkänd anslutningstid som var minimum en timme, och blev mitt plan försenat så skulle jag sitta fast i Karachi. Det var lite tufft att tänka sig, och i Karachi kände jag ingen mr Razzaq som kunde rädda mig, men jag chansade för jag ville absolut inte resa tillbaka till Europa igen.

Fortsättning följer i del 2…

Dalai Lama besöker Finland

30 september 2006. Tibets andlige ledare Dalai Lama är på besök i Finland. Den buddistiske andlige ledaren och Tibets statsledare i exil är inbjuden av det finsk-tibetanska kultursällskapet och Servicecentralen för utvecklingssamarbete, Kepa.

Dalai Lama ska bland annat hålla en föreläsning med titeln "En mänsklig syn på världsfred" i Finlandiahuset.

Läs mer och lyssna på radioinslag i Radio Vega och se inslag i FST TV-Nytt här och läs artikel i Hufvudstadsbladet här.