Insändare i Expressen den 20 oktober 2006

Nej, tittaren betalar inte för programmen i SVT!

"Avgiftsfinansiering är det bästa eftersom tittaren då betalar direkt för de program hon ser".

Ungefär så sade Eva Hamilton, tillträdande vd för SVT i en utfrågning i – SVT. Men så är det ju inte! Tittaren betalar ju avgift för innehav av tv-apparat och måste betala vare tv-licens oavsett om hon någonsin tittar på SVT eller inte. Rätt ska vara rätt!

Så här står det mycket tydligt och klart på Radiotjänsts webbsajt:

Enligt lagen om TV-avgift ska alla som har en tv-mottagare betala tv-avgift.

Men det kanske inte är någon dum idé att utgå från vad Eva Hamilton säger och införa ett sådant system: Pay per view. Systemet finns ju redan för sportprogram och filmer, varför då inte också för SVT? Då blir det ju sant att tittaren bara betalar för de program hon vill se och inte för att hon innehar en tv-apparat!

Kontrollera kontrollerarna!

OBS! Läses med ett visst sinne för satir!

Alltså: kontrollera kontrollerarna! Kontrollera varenda journalist, f.d. minister, SVT-, SR- och Radiotjänst-vd – alla dem som likt hyenor jagat andra för samma saker som många av dem mycket väl kan vara skyldiga till själva.

Kontrollera varenda en som tar sig rätten att hänga ut allt om människor offentligt, slå deras liv i spillror, vältra sig i minsta lilla förseelse som kanske, när allt kontrollerats, inte ens var en förseelse…

Kontrollera de självutnämnda kontrollanternas deklarationer; fråga deras grannar om de sett eller hört något misstänkt; begär utdrag ur polisregister, från kronofogden, från försäkringskassan etc och sprid uppgifterna på alla bloggar med raketfart.

Dela med er av bilder av dem det gäller till andra bloggare så de personer som någon gång betalat en snickare eller rörmokare svart, haft hjälp med barnpassning och inte anmält det till Skatteverket, sparat kvitton och tagit privata utgifter ”på firman” etc blir kända för allmänheten. Då vet vi vilka vi ska lita på när de granskar andra, och vilka vi inte ska lita på i fortsättningen.

Och sedan, när vi alla blivit Stasi-agenter kan vi tacka hyenorna som i ”yttrandefrihetens heliga namn” och med hänvisning till sin av Gud givna (verkar det som) rätt att – för att de gått en journalistutbildning –  agera åklagare, domare och bödel, gjort Sverige till ett nytt DDR! Grattis, Sverige!

Märkliga prioriteringar hos vd för “fri television”

Vd för SVT, Christina Jutterström har tillsammans med chefen för Radiotjänst, Lars Lindberg, f.d. chefredaktör på Norrländska Socialdemokraten, polisanmält tre personer (ministrar i den nya regeringen) för att de inte betalat sina tv-licenser. Men är detta verkligen något som ingår i hennes uppgifter som chef för "fri television"? Hur många andra har hon anmält eller tänker hon anmäla? Oavsett allt annat, den stora frågan är ändå varför hon gör det.

Läs mer i bl.a. Gotlands Allehanda (Jutterström ryter till), Svenska Dagbladet (SVT-chefen satte dit licensskolkande ministrar), Aftonbladet (SVT-chefen satte dit licensskolkande ministrar), Dagens Nyheter (SVT-chefen beslutade om polisanmälan).

Till Saudiarabien utan visum – och vidare via Pakistan till Thailand, del 3

Del 1 i den här lilla reseberättelsen finns här och del 2 finns här. De bör läsas först.

Det var otroligt nervöst uppe i luften ovanför Pakistan, innan vi landade i Karachi. Skulle jag, som hade absolut minimum connecting time redan från början, hinna med planet från Karachi till Bangkok? Vad skulle jag ta mig till om jag inte hann?

Resan hade varit behaglig sedan jag fick flytta från ”pilgrimsklassen” till den lugna och lyxiga första klass. God mat, vackraste tänkbara porslin och tjusiga matsedlar. Varma handdukar, snacks, sovmask, sötsaker, necessär med lyxiga produkter av olika slag. Tidningar, tv, kardemummakaffe och skön och varm pläd av högsta kvalitet att svepa in sig i när man kände sig lite trött och frusen. Och nervös…

Flygvärdinnorna var vänliga och trevliga och lovade att jag skulle få vara en av de första att gå av planet så fort det tog mark i Karachi. En av dem skulle springa med mig och visa mig till rätt gate. ”Bagaget kommer knappast att hinna lastas om, men du får åka utan det och sedan kommer det senare”, sa de, och det förstod jag ju. Och just då brydde jag mig inte heller om ifall jag bara hade de kläder jag bar under resan och inget annat när jag kom fram till Thailand. Bara jag kom fram…

Vi landade äntligen, pilgrimerna trängdes högljutt och tryckte på varandra – alla ville förstås ut så fort som möjligt. Men vi hade en egen förstaklassutgång och först av alla släpptes vi – jag – ut. Flygvärdinnan och jag sprang i den fuktiga hettan mot en flygplatsbyggnad som jag inte minns något annat av än att den var låg och mycket enkel. Och sedan plötsligt, utan att jag egentligen minns hur jag kom dit, satt jag återigen i första klass ombord på ett nytt Saudia-plan som lyfte bara några minuter efter att jag sjunkit ner i den breda och sköna flygfåtöljen. Och äntligen – äntligen! – kunde jag koppla av.

Jag minns nästan ingenting av den här sista flygsträckan på min långa och händelserika resa. Jag kanske sov. Eller befann mig i dvala. All oro släppte och jag visste att jag nu verkligen snart skulle vara framme i Bangkok. Utan något som helst bagage och utan att någon mötte mig, men i alla fall.

Ja, så gick det till när jag åkte till Thailand från Stockholm till Frankfurt till Jeddah i Saudiarabien (utan visum) och sedan via Karachi till Bangkok. Men allt som hände i Bangkok och runt om på diverse andra orter som jag besökte kan jag inte berätta om. Utom några saker som att jag fick en egen specialvisning av filmen Mohammed, the Messenger i en privat biograf högst upp i ett av de många lyxhotellen. Den var var nästan fyra timmar lång och hela tiden passades vi upp av vänliga thailändare som kom med fantastiska fruktfat, läsk och vatten, sötsaker och jag minns inte allt. På en nattklubb blev min gode vän Khaled (saudier) uppbjuden av en främmande, vacker kvinna. Han blev lite smickrad och undrade om vi hade något emot att han tackade ja och dansade med henne. Plötsligt skrek han till mitt på dansgolvet och rusade tillbaka till oss vid bordet: ”It’s a MAN!!!” Stackars Khaled! Jag fick vänta i fem dagar på mitt bagage och blev tvungen att skaffa en massa nya kläder och skor. Julafton firade vi sedan på ett underbart hotell i Pattaya, med modevisning i trädgården och ett dignande julbord med ett överdåd av rätter – allt man någonsin kunde önska sig och mer än det – och fantastiska dekorationer i form av isskulpturer. På vårt bord stod en otroligt vacker issvan. Resten av allt som hände kanske kommer i en bok någon gång… Eller också inte.

THE END!