Apropå “Går inte kraven lite för långt?”

Den 11 november skrev jag ett inlägg under rubriken Går inte kraven lite väl långt? Läs gärna det inlägget först. Det handlade om huruvida en ung kvinna skulle kunna få rättshjälp. Hon blev under en längre tids vistelse i sitt forna hemland Turkiet – där hon, förutom i Sverige, är medborgare – skjuten med hagelgevär av någon som troligen inte tyckte om att hon umgicks med en viss person. Folksam hjälpte henne hem trots att hennes försäkring inte längre gällde och hon vårdas nu i Sverige, delvis förlamad efter skotten. Ett fruktansvärt öde för vem som helst och alldeles särskilt för en ung kvinna i början av livet.

Men – hur hemskt det än är och hur synd det än är om kvinnan så måste man tänka längre än näsan räcker. Man måste vara så rättvis som möjligt och man måste också tänka sig noga för innan man agerar och fundera ordentligt på vilka följderna blir om man agerar på ett visst sätt eller på ett annat. Särskilt om "man" är en myndighet vilkens beslut och bedömningar får stor betydelse för många – inte minst för staten och dess invånare/skattebetalare. För ett beslut av Rättshjälpsnämnden att betala för kvinnans kostnader vid en rättegång i ett annat land som hon själv valt att vara medborgare, blir ju praxisbildande och kan få oanade följder, följder som svenska staten inte ens helt kan förutse. För det finns många människor i det här landet som är medborgare också i andra länder och som frivilligt reser dit och vistas där kortare eller längre tid. Om det blir en ny praxis på det här området kan det bli en mycket omfattande och dyr verksamhet för staten om rättshjälp ska beviljas för dem som rest till dessa länder och där blir utsatta för brott.

Det som hänt den unga kvinnan har ju, om man tittar på fakta, faktiskt hänt i Turkiet där hon är född och är lika mycket medborgare i som i Sverige. Förövaren är med stor sannolikhet turkisk medborgare och rättegångarna hålls i Turkiet. Att i ett sådant läge, med alla dessa fakta tagna i beaktande, Sverige skulle betala advokat- och andra kostnader ter sig, hur behjärtansvärt det än vore för just denna kvinna, inte självklart och inte ens rimligt. Rättshjälpsnämndens beslut måste vara noga genomtänkt och underbyggt, vilket det förmodligen redan är i och med det avslag som den meddelat på begäran om rättshjälp.

Glädjande är att Föreningen Glöm aldrig Pela och Fadime förmodligen redan har startat sin insamling för ekonomiskt stöd till den unga kvinnan (vilket de berättade om i Svenska Dagbladet den 11 november). Det är ett mycket bra initiativ och man får hoppas de får in tillräckligt mycket pengar för att kunna hjälpa henne.

Facket backar inför Centrum mot rättvisa

Den 29 oktober skrev jag ett inlägg här på bloggen under rubriken "Olagligt att tvinga trädgårdsanläggare att stödja Kommunal" och den 30 oktober ett annat under rubriken Facket begagnar sig av indrivningsmetoder värdiga maffian. De bör läsas först.

Nu kan Centrum för rättvisa, som drivit trädgårdsanläggarnas sak, meddela följande glädjande (och självklara) nyhet:

Kommunal medger att ingen granskning skett under 4,5 år och betalar därför tillbaka granskningsavgifterna för den tiden. För den tid då Kommunal hävdar att granskning har skett betalas dock inga pengar tillbaka än. Kommunal lovar även att sluta kräva granskningsavgifter från de trädgårdsanläggare som är medlemmar i konkurrerande fackförbund.

Läs mer här.

En av “sektledarna”

Häromdagen kritiserade förre kulturministern, Leif Pagrotsky, i tv skarpt sitt parti som han bl.a. kallade "sektbetonat". Hans kritik gällde, som det måste förstås när man lyssnar på honom, ledningen som han förutom "sektbetonad" ansåg bemötte nya idéer och människor på ett aggressivt sätt m.m. Liknande tongångar har hörts från andra socialdemokerater efetr valet och allt fler har efetr Pagrotskys uttalande anslutit sig till hans kritik.

Men så satt en av "sektledarna" i SVTs morgonsoffa: självaste Marita Ulvskog, och det var en uppvisning i arrogans och maktfullkomlighet och slipad retorik som borde fastna och stanna på mångas näthinnor och i mångas minne som ett riktigt avskräckande exempel på gamla betonghäckstider.

Marita Ulvskog satt i soffan, mjukt leende och avslappnad, så som bara den kan göra som inte bryr sig om hur mycket "skit" som spills på henne/honom eftersom hennes/hans partipolitiska teflonhinna stöter allt ifrån sig. "Nej", sa hon med mjuk röst, bemödande sig om att tala långsamt för att vinna tid eftersom hon vet hur lång tid det lilla morgon-tv-samtalet max får ta, "nej, Pagrotsky talade inte om högsta ledningen! Det finns ju 26 partidistrikt och där ser det ju olika ut, en del är öppna mot samhället och nya medlemmar, andra är det kanske inte i lika hög grad". Ungefär något sådant. Inte ordagrant återgivet, men något åt det hållet. Hon skyllde på fotfolket, på "dem därute". Och den skarpa kritiken från unga socialdemokrater viftade hon bort så gott som helt och lyckades få programledaren att glömma – eller i varje fall inte gå vidare med – sin ursprungliga fråga.

Kontentan av det hela var att den på ytan så väna och fräscha Marita Ulvskog avfärdade vad hennes tidigare ministerkollega och numera oppositionskamrat Leif Pagrotsky sagt, som om det var lite flugskit som hon inte kunde tillåta att den fastnade på hennes fina blus. Hon pratade på, lugnt och sansat (!), men hela tiden med en lätt road , knappt märkbar arrogans och nedlåtenhet mot allt och alla som framförde riktig kritik, inte bara blaha blaha om hur "vi måste ta till oss" och "vi ska bli bättre på" och "jag sitter ju inte i valanalysgruppen" och bla bla bla.

Skönt att det finns klarsynta personer som Leif Pagrotsky och andra som nu – för sent, men i alla fall – öppnar sina munnar och säger ifrån. Och de unga s-människorna som vill att de gamla ryggdunkarna ska bort ur partiet har förstås rätt – Marita Ulvskog verkar vara en av dem som snarast borde hitta ny sysselsättning.

Möte med migrationsministern

^{Migrationsminister Tobias Billström
Foto: regeringens bildarkiv}

Onsdagen en 15 november träffar jag den nye migrationsministern, Tobias Billström.

Det blir ett intressant och, tror och hoppas jag, givande möte. Tobias Billströms uttalanden och förslag hittills bådar gott, det finns anledning att vara försiktigt hoppfull om att det här svåra området ska hanteras med både lyhördhet och tydlighet. Och att det ska komma flera nödvändiga förändringar, givetvis utan att man tummar på vad som anges i flykting- och andra relevanta konventioner.

Tänk själva!

Avtalsrörelsen blir en rysare för LO är rubriken på en artikel i Svenska Dagbladet Näringsliv den 14 november. Wanja Lundby Wedin, LOs ordförande, verkar ha det lite svårt att få ihop allt hon borde. Det verkar så snårigt att jag iinte har läst mer än rubriken och skummat igenom artikeln. Allt har blivit så komplicerat på arbetsmarknaden och inte minst facken men också politikerna, har starkt bidragit till krånglet. Och vilka är mest betjänta av att krånglet bevaras och t.o.m. upphöjs i både kvadrat och kubik? Knappast löntagarna, annat än de löntagare som får sina löner tack vare arbetarnas och tjänstemännens medlemsavgifter…

Om man kunde skrota det mesta och börja om från scratch så kanske hela arbetsmarknaden, med all den kunskap och vetskap vi har idag, skulle kunna utvecklas till ett gladare, mindre regelstyrt och okrångligare område. Ett område där folk kunde ägna sig åt annat än att lägga pannorna i veck över jämställdhetspotter, låglönepotter, kompledigt, jourtid, dygnsvila och det ena med det andra med det fjärde.

Hur som helst, jag tänkte egentligen mest på hur Wanja LW och många andra piskar massorna för att de ska ilskna till över något som det inte verkar finnas någon egentlig anledning till att bli arg över: "a-kasseböterna"! Och hur massorna som vanligt låter sig fösas hit och dit av andra i stället för att stanna upp och tänka efter ordentligt. Wanja LW och andra "masspiskare", men främst vanligt folk" som läser den här bloggningen skulle jag vilja rekommendera att inte bara läsa utan också verkligen begrunda vad Eric Erfors skriver på Expressens ledarsida den 14 november:

"Finansministern har nu intervjuats i Svenska Dagbladet och står fast vid sitt gamla förslag. I rubrikform: "Anders Borg vill straffa arbetslösa med dagsbot." Tidigare – och socialdemokratiska – finansministrar har dock varit betydligt hårdare med "bötesbeloppen". Den "straffskala" som gäller i dag för arbetslösa som inte följer regelverket är följande:

Först handlar det om 25 procents nedsättning av ersättningen under 40 dagar, det vill säga "böter" motsvarande 10 ersättningsdagar. I nästa steg halveras a-kassan under 40 dagar och därefter dras den in helt."

Läs ovanstående en gång till, för säkerhets skull! Och läs sedan också detta:

"Enligt den tidigare biträdande finansministern Sven-Erik Österberg (s) "straffar" nu regeringen de arbetslösa i stället för att få fram nya jobb. Och det är ju ingen oväntad kommentar. Men är det någon som hörde Österberg bekymra sig över "straffskalan" när han satt i regeringen? 10 förlorade ersättningsdagar förblir 9 fler dagar än Borgs förslag."

Slukläm: ta reda på så mycket som möjligt och tänk själva!

Läs hela Eric Erfors ledarartikel här.