En migga apropå viseringar för syrier och irakier

En migga:

Tyvärr är det alltför många som hoppar av och söker asyl då de kommer hit på visering.  Detta gäller särskilt dem som kommer från Syrien och Iran. Släktingar i Sverige intygar att släktingen kommer att återvända. Släktingen söker asyl. Intyget är inte värt någonting.  Politiker borde lägga ner resurser på att engagera sig i vettigare saker än att lobba för denna grupp.

I Syrien sitter syrier utanför ambassaden och hjälper folk att fylla i blanketterna. De lovar en hel del och de tar bra betalt. Syrier missbrukar visumregler. Det är synd om dem som verkligen vill komma hit en kort tid för att hälsa på släkten och sedan resa hem. Hälsa folkpartisten att den som söker visum borde istället få lämna en viss pengagaranti för att komma hit! Sverige kan knappast hålla på att betala för alla dessa som söker asyl efter att ha fått visering.

Detta visar med all tydlighet att man bör se på saken från flera håll…

Bra fråga!

I Gomorron Sveriges nyhetsbrev inför måndagsmorgonens program (20 november) står:

6:43  Varför denna intensiva larmrapportering om klimatförändringar, och varför just nu? KARIN ÅSTRÖM som arbetat med filmen Planeten och miljöjournalisten LISA RINGSTRÖM diskuterar.

Som sagt: "Varför denna intensiva larmrapportering om klimatförändringar, och varför just nu?", det undrar jag också!

Rättshjälp eller hjälp?

Jag har skrivit här på bloggen tidigare om ifall svensk rättshjälp borde eller inte borde utgå till personer med dubbla medborgarskap som blir utsatta för brott i sina hemländer av medborgare i det landet och när rättegången hålls i det landet. Jag tycker inte det. Jag tycker precis som Nuri Kino: att hjälpa ska inte alltid handla om pengar, men att det alltför ofta tycks göra det. Både en kyrka som ville skänka sin kollekt och föreningen Glöm inte Pela och Fadime – var ju i fallet med den unga turkiska kvinnan med dubbelt medborgarskap som blev skjuten – beredda att samla in pengar vilket var glädjande! Då kanske advokaten också kunde hjälpa till genom att ställa upp till ett lägre arvode än vanligt.

Nu har handläggaren på Rättshjälpsmyndigheten plötsligt ändrat sig (under trycket från medier och andra?) och beslutat att bevilja rättshjälp. Men han vill inte ta ansvaret ensam, så han har sänt sitt beslut till JK för granskning för att på det sättet lägga det slutliga ansvaret där. Lite märkligt nog verkar JK redan, innan han ens har sett handlingarna, ha sin uppfattning ganska klar eftersom han till Dagens Nyheter säger:

"Utifrån vad jag vet nu kommer vi knappast att överklaga."

För den enskilda personen, den unga kvinnan som blev skjuten och som är skyldig UD (=staten) över 50.000 kronor och har lånat 30.000 kronor till blodplasma på sjukhuset i det forna hemlandet etc, är det naturligtvis bra att få rättshjälp av svenska staten. Och för den advokat som företräder henne – 100 timmars avokathjälp som det talades om är mycket pengar,  250.000 kronor eller mer om man ska räkna efter ganska vanliga advokatarvoden i dag. Men vilka följder och verkningar får ett sådant här praxisbildande beslut för Sverige med tiotusentals invånare (kanske hundratusentals?) som frivilligt valt att ha dubbelt medborgarskap, det har jag undrat över redan i tidigare inlägg här på bloggen.

Läs mina inlägg på bloggen här (11 november) och här (15 november) samt Nuri Kinos inlägg Att hjälpa är inte att tjäna pengar här, på hans blogg.