• Kategorier

  • Arkiv från 5 maj 2005

  • Kalender

  • free counters
  • wordpress visitor counter
  • RSS Merit Wager

    • Utan rubrik lördag, 6 juni, 2020
        Sedan den 5 maj 2005 har jag ideellt granskat, redovisat, översatt, kommenterat och publicerat ofta unikt material, särskilt miggornas rapportering. Om ni uppskattar texterna, informationen, rapporterna, kommentarerna, stöd gärna via Subscribe med 1 krona om dagen = 30 kronor i månaden, eller med valfritt belopp via Donate, Swish eller Bankgiro.  Alla bidr […]

Mellanösternresebrev från Birgitta på Migrationsverket (6)

Birgitta ElfströmBirgitta
Foto: Merit Wager

Här följer resebrev nr 6 (för att läsa del 1, 2, 3, 4 och 5 scrolla neråt!) från Birgitta, beslutsfattare på Migrationsverket, som tillsammans med några andra personer (en del arbetar också på Migrationsverket) ca två gånger om året reser runt i Mellanöstern för att inhämta kunskap om de länder där många asylsökande kommer ifrån. Hon och de andra gör det helt på egen tid och för egna pengar.

Vi är på väg i en servicebuss från Beirut till Klayaa i södra Libanon. Klayaa är uteslutande bebodd av kristna. De är omgivna av städer och byar där det bor shiamuslimer. Klayaaborna är kända för att många av dem deltog i SLA-armen som var ledd och finansierad av Israel.

I bussen färdas vi tillsammans med libanesiska soldater och ett par civila personer. Vi räknar till 14 sönderbombade broar mellan Beirut och Saida, en sträcka pa cirka 45 kilometer, vilket gör att bussen måste köra in på krokiga och smala vägar mellan banan- och apelsinlundar. Nya upplevelser är alltid intressanta. Även på vägen till Nabatieh ser vi broar och hus som träffats av bomber. Vi ser också otroligt vackra vyer med höga berg och djupa dalar och gröna ängar med cypresser. På en av de höga bergstopparna ligger staden Klayya. Plötsligt blir det stopp vid en armepostering. Inga utlänningar tillåts inresa. Nu börjar tuffa förhandlingar med telefonsamtal hit och dit. Bussen kör vidare och vi står kvar. Efter en timma säger armeofficeren "Ahlan wa sahlan". Vi lyckas även denna gång!

Vi besöker den maronitiske prästen fader Fadi som guidar oss runt. Kyrkan är träffad av ett antal bomber. Staden Klayaa förskonades från alltför många bombattacker. Värre är det med staden Khiam där inte många hus är hela och endast ett fåtal människor bor kvar. Det är förskräckligt att se staden så förstörd av bomber. Den sjöd av liv när vi besökte den för drygt ett år sedan. Har mänskligheten fått fnatt?

Khimafängelset ligger helt i runier. Vi gör ett besök hos borgmästaren i Klayaa, som berättar om Klayaabon som vi benämner G,  som för cirka en månad sedan utvisades av Migrationsverket från Sverige till Libanon där han försvann. Borgmästaren är besviken och upprörd över hur Migrationsverket kunde utvisa någon som kommer från Klayaa, just för att de är i en utsatt situation. Borgmästaren bjuder in Migrationsverket att komma till Libanon och särskilt till Klayaa för att se och höra om situationen. Han är redo att betala för resan om Migrationsverket inte har råd. Borgmästaren och G:s släktingar undrar var G finns. Vem har gripit honom och varför?

“Patronsamhället bör inte återinföras”

Under rubriken Patronsamhället bör inte återinföras skriver patron Ella Niia, förbundsordförande i
Hotell- och restaurangfacket i Aftonbladet. Hon skriver bland annat:

Men värst är den kränkande kritiken från borgerliga politiker mot vårt legitima, fredliga och lagliga arbete för schysta villkor på arbetsplatserna. Att tala om ”maffiametoder” i vår bransch – som är så drabbad av oseriösa arbetsgivare och organiserad brottslighet – är smaklöst.

Vad menar hon? Det är ju maffiametoder, eller i varje fall "maffialiknande metoder" (för de skjuter ju inte ihjäl någon…) som facket använder sig av, på gammalt patronmanér, mot människor som inte böjer sig inför deras krav på kollektivavtal och det ena med det andra! Och hur "legitima" fackets metoder egentligen är kommer snart att prövas dels i svensk domstol; dels förhoppningsvis också i Europadomstolen. För dem som facket krossar med sina blockader och sitt störande av verksamheten känns metoderna allt annat än "fredliga" och att de verkligen skulle vara lagliga i en rättsstat är mycket svårt att tro, det måste därför prövas ordentligt i domstol.

Vidare i artikeln:

 Och nu startar Svenskt Näringsliv och Timbro en kampanj mot våra kommande krav i avtalsrörelsen på högre löner för alla, med satsningar på felavlönade kvinnor och lågavlönade.

Bra! Timbro och Svenskt Näringsliv får väl, lika väl som facket, använda sig av samma typ av "legitima, fredliga och lagliga" metoder, eller hur?

En påminnelse (eftersom det så ofta"glöms bort"): Det är inte facket som anställer och betalar lön, semesterersättning, sjuklön, försäkringar etc – det är arbetsgivarna. Och abetsgivare är inte alltid "stora, stygga kapitalister", arbetsgivare är också microföretagare som Sofia Appelgren med några timanställda i en verksamhet där hon själv knappt ens kan ta ut någon lön, än mindre ta semester eller vara sjuk.

Sluta förfölja hårt arbetande människor och bli i stället en vänlig förening för alla dem som frivilligt och gärna vill vara med, det är mitt råd till dem som tagit sig rollerna som de nya patronerna i Sverige: fackpamparna!

Facket vet bäst

Merit WagerWanja Lundby Wedin
Foto: Merit Wager

"De borgerliga partierna signalerar att arbetsgivaren skall få fatta egna beslut om behovet av arbetskraft från länder utanför EU. Risken är då att det kommer att handla om tillräckligt billig arbetskraft, snarare än arbetskraft med rätt kompetens." Det skrev LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin i en debattartikel med rubriken Jämlika arbetsvillkor i Sydsvenskan för två månader sedan.

Jaa, det vore väl för gräsligt att arbetsgivarna – de som erbjuder arbete, tar risker, betalar lön – om de skulle få fatta egna  beslut om vilka de vill anställa! Det är väl klart att  Wanja Lundby Wedin (med ca 100.000 kronor i månadslön av medlemmars pengar) och hennes andra jättehögavlönade fackpampvänner vet bättre. Och det är väl klart att de ska bestämma vilka som ska få komma till Sverige och arbeta här. Of course!

Förmodligen kommer väl facket att sätta upp små fackföreningsanslutningskontor vid gränserna där de dels anvisar ankommande arbetskraftsinvandrande människor vissa jobb (som gacket tycker att de ska ha) och talar om hur mycket lönen blir samt tvångsansluter vederbörande till facket direkt när han tar sina första steg på svensk mark. Det gäller att hela tiden och i alla lägen och till varje pris värna om den egna makten, de egna platserna vid köttgrytorna och det görs bäst genom att – som facket aviserat att de är beredda till – ta till alla tänkbara (och otänkbara) medel för att se till att folk är fackanslutna.

Utrikesminister Erkki Tuomioja får Fackfinlandiapriset

hallitus/regeringen)Utrikesminister Erkki Tuomioja
Foto: hallitus/regeringen

Årets Fackfinlandiapris går till utrikesminister Erkki Tuomioja. Han får priset för sin bok Häivähdys punaista som handlar om bland annat hans mormor Hella Wuolijoki. Prissumman är på 26 000 euro (ca 240.000 kronor).

Läs mer i Hufvudstadsbladet.

Mellanösternresebrev från Birgitta på Migrationsverket (5)

Birgitta ElfströmBirgitta
Foto: Merit Wager

Här följer resebrev nr 5 (för att läsa del 1, 2, 3 och 4: scrolla neråt!) från Birgitta, beslutsfattare på Migrationsverket, som tillsammans med några andra personer (en del arbetar också på Migrationsverket) ca två gånger om året reser runt i Mellanöstern för att inhämta kunskap om de länder där många asylsökande kommer ifrån. Hon och de andra gör det helt på egen tid och för egna pengar.

Resan tillbaka från Syrien till Libanon startade på taxistationen i Damaskus med ett storgräl och med smockan hängande i luften. Chaufförerna slogs om de fåtal kunder som ville resa till Beirut. Efter 1 1/2 timme startade taxiresan i en gul, gammal och trasig Cheva från 60-talet. Här skulle Svensk Bilprovning ha mycket att frossa i!

Färden gick i 125 km upp och ner över berg och dal. Särskilt Bekaadalen är vacker att skåda. Vi var tvungna att köra in på den gamla vägen till Beirut på grund av att en bro var  sönderbombad av Israel under senaste kriget.

Väl framme i Beirut tog vi på oss joggingskorna och joggade längs Kornichen. Där kan man skåda alla sorters joggingstilar och klädstilar, med eller utan mobiltelefon. Många kvinnor joggar iförda sjalar som täcker hela håret.

Bostäder i Beirut 1BirgittaBirgittaSenare under dagen promenerade vi till flyktinglägret Shatila (vi berättar mer senare) I grannkvarteret till Shatila bor libaneser, romer, syrier m.fl. i skjul av pappkartonger och korrugerad plåt. Det stinker av sopor och avloppsvatten. Vem bryr sig om dessa människor? Inte är det de som bor i en 3 miljoner dollars lägenheter, kör omkring i en Hummer och sitter på restauranger down town! Ingen tycks bry sig om de mest utsatta människorna här.