I Studio Ett om fackets kamp mot salladsbaren Wild n’ Fresh

I Studio Ett i P1 sändes den 4 januari en debatt under rubriken Facklig strid. Det handlade om fackets blockad mot salladsbaren Wild n' Fresh i Göteborg (se också mitt blogginlägg under rubriken Om fackets samhällsfarlighet).

Den 4 januari tvångstömdes den växande sophögen utanför salladsbaren. Är fackets aktion rimlig? Är detta en i raden av fackliga strider vi kommer att få se? Dessa och andra frågor debatterade alltså PJ Anders Linder, politisk chefredaktör Svenska Dagbladet och kanslichef Ove Andersson, Arbetarrörelsens tankesmedja i Studio Ett.

Ove Andersson tyckte – inte särskilt oväntat – att fackets kamp mot salladsbaren är rättmätig. Han tyckte att det är okej att försöka pracka på den lilla företagaren ett avtal med facket oavsett hur många gånger och hur tydligt denna än säger nej. Han säger otroligt nog att: "Facket måste ha en någorlunda hyfsad position gentemot den starkare motparten, arbetsgivaren". Det blir ju bara skrattretande när man betänker vem/vilka det är som är "den starkare parten" i sammanhanget. Men inte är det "arbetsgivaren", inte… Ove Andersson sade att en tredjedel av arbetsplatserna i branschen inte har avtal och att "det drabbar ju förstås de anställda". Hur han kan veta att de anställda på dessa företag är "drabbade" övergår mitt förstånd. Vidare menade han att det är viktigt att det finns "spelregler" på arbetsmarknaden och då givetvis endast och allenast "fackets spelregler".

Pj Anders Linder tyckete- inte heller särskilt oväntat – att fackets agerande saknar alla proportioner: "Det är ett litet ställe med enstaka anställda, ingen är med i facket, ingen vill ha kollektivavtal – alla är nöjda och glada. Plötsligt kommer en utomstående och ställer ultimatum och säger att 'om ni inte kommer överens med oss om något som vi tycker är viktigt så slutar vi att hämta era sopor'. Det är maktmissbruk mot ganska små och svaga aktörer."

Ove Andersson tyckte att "det är lite tråkigt att höra" och påstod att folk inte vågar sin arbetsgivare om kollektivavtal och att de i stället ringer facket.

Jaha!? Och?! Det kan ju ändå inte fungera så ociviliserat i ett modernt samhälle att avtal ska kunna tvingas fram med trakasserier, hot och blockader! Ordet "avtal" är enligt ordboken synonymt med ordet " överenskommelse" och betyder att man ska "komma överens", inte att en part ensidigt ska driva sin vilja igenom. Ett avtal/en överenskommelse måste alltid vara något som tecknas mellan två parter, frivilligt. Vi har rätt att välja vilka föreningar och organisationer vi vill tillhöra och facket torde vara ute i en gråzon med sina tvångsåtgärder som är så brutala att de bryter ner små företagare så att de inte ser någon annan utväg än att teckna avtal mot sin egen och sina anställdas uttryckliga vilja.

Rätten för anställda och arbetsgivare som inte vill ha någon inblandning av facket att slippa trakasserier måste slås fast i högsta instans, annars får vi inget slut på de här fackliga "stridsåtgärderna". Om inte i Sverige så i Europadomstolen.

Tre nya departement den 1 januari 2007

Från den 1 januari 2007 har Regeringskansliet fått en delvis ny organisation. Tre nya departement bildas och några ansvarsområden flyttar från ett departement till ett annat. De nya departementen är:

Arbetsmarknadsdepartementet
Integrations- och jämställdhetsdepartementet
Kulturdepartementet

Förändringarna duggar tätt, på gott och ont. Mer på gott, tror jag!

^{Läs mer om samtliga departement här.}

Regeringen spiller ingen tid

Lagen om skyldighet för arbetsgivare att anmäla lediga platser till arbetsförmedlingen ska avskaffas från den 1 juli. Regeringen anser inte att lagen fungerar i praktiken och därmed har den blivit överflödig, bland annat på grund av tillkomsten av internet och avskaffandet av förbudet mot privata arbetsförmedlingar.

Det är ju alldeles utmärkt! Här försvinner snabbt en pålaga på arbetsgivarna som de, vare sig de velat eller inte, tvingats leva med: att anmäla lediga jobb till kolossen AMS och dess arbetsförmedlingar!

Apropå nedanstående inlägg om fackets metoder…

Apropå nedanstående inlägg om fackets metoder så uppmanar jag alla att läsa den unge ledarskribentvikarien Johannes Forssbergs artikel på Expressens ledarsida den 4 januari: En vikaries bekännelser. Det är en beskrivning av hur de som får sin försörjning genom att de är anställda av facket, lever i en verklighet och vi andra i en helt annan. Läs alltså, och bedöm själva!

Om fackets samhällsfarlighet

Helt rätt påpekat av Expressen i ledarsticket den 4 januari: "Synd att man inte kan besluta om tvångsomhändertagande av fackbossar"!

Nog är det för jäkligt att facket i sina rabiata försök att tvinga en liten microföretagare på knä och tvinga henne att teckna ett avtal med facket som hon absolut inte vill teckna (och inte hennes enda timanställda person heller), går så långt som att låta sopor samlas på hög och utgöra en samhällsfara! Det är alltså facket som med sina maffiametoder utsätter inte bara Sofia Appelgren på Wild n´ Fresh för hot och traksserier utan också andra företagare och kunder runtomkring för en hälsovådlig miljö. Hur är det möjligt i ett högstående i-land som Sverige att facket tillåts agera trakassera företagare och dessutom utsätta folk för hälsofara?

^{Här finns några tidigare bloggningar om facekst agerande mot salladsbaren Wild n' Fresh:
Kommentarer till HRF:s idiotier (9 december 2006)
Fler åsikter om HRF:s agerande mot den lilla salladsbarens ägare (11 december 2006)
"Sympati" med vem? (23 december 2006)}

Och här finns några av mina tidigare bloggningar i ämnet "facket" generellt:
Facket begagnar sig av indrivningsmetoder värdiga maffian (30 oktober 2006)
Var det det här som var meningen med facket? (6 december 2006)
Spelar facket och arbetsgivarorganisationerna rävspel (14 december 2006) OBS! VIKTIG FRÅGA!!!
Facket vet bäst (15 december 2006)
Möt dem med deras egna metoder: Anmäl facket för mutor! (16 december 2006)
Facket är vilset (19 december 2006)

Agera i stället för att utforma en massa planer!

Det är fullständigt obegripligt att man i Sverige lägger så enormt stor vikt vid alla möjliga "handlingsplaner" och "anti-mobbningsplaner" och "likabehandlingsplaner" och allt vad de kallas, i stället för att agera konkret och direkt mot mobbning i skolorna! På morgonen den 4 januari kunde man höra ett långt, krångelordrikt inslag där en barn- och elevombudsman, Lars Arrhenius, i långa utläggningar pratade om "likabehandlingsplaner" och böter och skadestånd för skolor som inte har sådana och bla bla bla.

Vad jag vänder mig mot är allt detta prat om "planer" och allt utformande av dylika och att själva planerna och böterna etc verkar vara viktigare än att faktiskt, konkret, praktiskt och genast agera mot mobbning! Allt är dessutom inte "mobbning", det har också blivit lite märkligt och ibland smått hysteriskt  i dagens värld att ungar knappt ens ska kunna retas eller småbråka lite på ett helt normalt och även utvecklande sätt utan att allt ska kallas "mobbning". Inte undra på att svenskarna är så konflikträdda!

Barn- och elevombudsmannen Lars Arrhenius säger att han har stött på flera skolor som ännu inte har någon likabehandlingsplan:

"De kan inte straffas för det om ingen enskild elev har drabbats, men möjligheten att bötfälla vore en påtryckning, så att rektorer och kommunpolitiker tar det förebyggande arbetet på allvar."

Det faktum att man inte har satt ihop ett dokument är alltså det viktigaste, inte att eller om barn mobbats eller behandlats illa! Att man vill bötfälla skolor som inte har papper ("likabehandlingsplan") men kanske prioriterar att aktivt och skarpt ta itu med mobbning och bråk visar bara hur huvudlöst synsätt man har på dessa problem.

Nej, det är inte mer pappersarbete som behövs i skolorna, inte mer tvång på att utforma en massa handlingsplaner och tillfredsställa byråkrater som hittar på sådant. Vad som behövs är lärare med auktoritet (bland inte "auktoritet" med "auktoritär"!) som känner sina elever och är uppmärksamma på mobbningstendenser och slår ner på dem omedelbart, tydligt och klart. Det är verkstad och inte snack som behövs; det är aktiva, alerta lärare och annan personal (och föräldrar!) som behövs – inte en massa skriftliga planer som, vilket barn- och elevombudets uttalanden indikerar, blir viktigare än själva agerandet.

Till slut bara en liten undring: Vad är skillnaden på barn och elever i skolsammanhang? Lars Arrhenius talade genomgående om "barn och elever" och han kallas också "barn- och elevombudsman". Jag förstår inte riktigt detta, är inte alla barn i skolan också elever?

Läs mer under rubriken Många skolor saknar plan för att bekämpa mobbning och lyssna på inslaget Jag vill att lagen ska skärpas här.