Kränktsjukan grasserar

Sverige måste vara världsledande på att ha medborgare/invånare som ”känner sig kränkta”! Den stora svenska ”kränktsjukan” verkar skörda fler offer än vad vinterkräksjukan gör. Hur är det möjligt att människor i detta fantatstiskt demokratiska folkhem som är så jämlikt och jämställt och reglerat och organiserat och personnummerifierat och där alla har rätt att klaga hos olika O:n (DO, JämO, HomO och allt vad de heter) i så ohyggligt stor utsträckning känner sig kränkta? I andra länder är ”kränktsjukan” okänd. YLEs korrespondent i Sverige, Kjell Lindroos, blev så förvånad när han fick veta att kränkthet är så vanligt här att han gjorde en radiokrönika för lyssnarna i Finland och berättade om det här för finländare okända fenomenet.

Idag (11 januari) skriver UNT under rubriken Var åttonde kommunanställd känner sig kränkt bland annat att:

”Var åttonde anställd i Uppsala kommun anser sig kränkt på arbetsplatsen. Drygt hälften av de anställda känner sig psykiskt utmattade efter arbetsdagens slut.”

Här är en del av anledningarna till att kommunanställda i Uppsala känner sig kränkta:

Kön, 162 personer
Etnisk härkomst, 81 personer
Handikapp, 35 personer
Sexuell läggning, 19 personer
Okänd anledning, 969 personer

Kenneth Holmstedt, stadsdirektör vid Uppsala kommun säger till UNT:

”Jag har träffat medarbetare som känner sig kränkta för sin lön. Men det är viktigt att ta kränkningarna på allvar. Vi måste ned på olika verksamhetsområden och se vad som ligger bakom.”

Oppositionsrådet Lena Hartwig (s), säger:

”Vi har nästan tusen oidentifierade kränkningar. Vi måste gå vidare och se vad det är.”

Det är ju PINSAMT! Och LÖJLIGT. Ska nu skattemedel användas till att leta fram ”tusen oidentifierade kränkningar” också, när de så väl behövs till annat, till verkliga sjukdomar och nödvändig vård?

Jag skulle helst vilja säga till alla dessa vuxna människor som går omkring och känner sig kränkta på sin abetsplats: ”Vakna upp och väx upp”! Det är ju pinsamt att vuxna människor inte klarar av att säga ifrån och vägra låta sig behandlas illa.

Jag undrar också vad som numera menas med att ”känna sig kränkt”? ”Kränkt” är ett starkt ord som inte borde användas för att man blir ledsen eller sur eller tycker att någon varit taskig eller för att man inte är nöjd med sin lön eller för att någon tittat snett på en. En kränkning är något betydligt allvarligare än så. Om svenskar lär sig att säga ifrån och inte vara så konflikträdda så försvinner nog de flesta av de här s.k. kränkningskänslorna.

Läs artikeln i UNT här.