“Samhället tittar på när den psykiska ohälsan exploderar”

"Samhället tittar på när den psykiska ohälsan exploderar", skriver Aftonbladets Lena Mellin. "Sjukskrivningarna för olika former av psykiska åkommor ökar dramatiskt. Men samhället står bara och tittar på."

Nu kommer jag tillbaka till en av mina käpphästar genom åren: vad då "samhället"? Vad menas med att "samhället står bara och tittar på"? "Samhället" är ju faktiskt vi alla, inklusive journalister! Och inklusive de politiker som folket är med och väljer och som folket låter sitta kvar även om de många gånger är mer intresserade av formalia så som protokoll och beslutsordningar, för att inte tala om sina egna arvoden och seminarier och resor än att göra det de är valda att göra: tjäna "samhället"=oss alla.

I den kollektivistiska icke-ansvarskultur som genom de senaste fyra, fem decennierna utvecklats i Sverige är det inte konstigt att alla ständigt och jämt skriker på det där diffusa "samhället" som ska fixa allt. Fram till år 1975 hade vi i Sverige en lag om ämbetsansvar. Den innebar att tjänstemän som gjorde fel kunde ställas till svars och t.o.m. avskedas. Idag kan tjänstemän sjabbla hur mycket som helst, ingen avskedas med mindre än att den försnillat rejäla summor pengar (om ens då) eller våldtagit eller mördat någon. Att missköta sitt arbete, att inte agera för invånarnas bästa om man är s.k. förtroendevald, det får sällan några som helst konsekvenser. Samtidigt har medborgarna/invånarna sakta men säkert fråntagits allt personligt ansvar och det mesta av egen beslutanderätt över både sina liv och sina pengar. Svenska folket har accepterat att andra – "någon annan", "samhället", "staten" – bestämmer allt. Läs t.ex. om hur det går till i Håbo kommun här, här och i klippet från Expressens ledarsida den 17 februari, ovan till vänster!

Det måste ju finnas sätt att leva som inte gör att av 300.000 sjukskrivna människor våren 2003 var 20 procent kvinnor som led av psykisk ohälsa och nio procent män. De kan ju inte vara som Lena Mellin skriver i sin analys att: "psykvårdens grundläggande problem är: för lite pengar och oklar ansvarsfördelning". Orsakerna till den enorma psykiska ohälsan som råder i detta land kan mycket väl också till stor del stå att finna i den ofrihet och stress som människor upplever på grund av att de har så otroligt lite att säga till om själva om allt som rör dem och deras familjer, deras jobb och deras pengar!

P.S. Härmed inte sagt att det inte behövs god psykvård – med betoning på vård – den behövs sannerligen men måste vara tllgängöig och medmänsklig och den måste få kosta pengar. Men lika viktigt är att "samhället inte står och tittar på"!

Lena Mellins analys kan läsas här.