Byggnads märkliga krumbukter

Enligt Ekot i Sveriges Radio kräver fackförbundet Byggnads löneökningar på 3,9 procent! I Ekot sägs också att Byggnads vill snabbutreda frågan om granskningsarvoden tillsammans med arbetsgivarna för att de "ska vara överens" tills hela avtalet ska skrivas under.

Men varför skulle arbetsgivarna "vara överens" med Byggnads? Svenska staten, och därigenom Byggnads, fick ju helt nyligen bakläxa av Europadomstolen för de granskningsarvoden som Byggnads tar ut av ickefackligt anslutna byggnadsarbetare. Europadomstolen menade att det inte framgick vart pengarna från granskningsarvodena, 1,5 procent av lönesumman, gick och därmed kunde det inte bevisas att de enbart användes för att kontrollera att lönerna är riktiga.

Förresten: visst klarar väl normalbegåvade arbetare av att själva granska sina löner, inte behöver de väl ha en överförmyndare som gör det? Byggnadsarbetarna tvingats betala ca 400 kronor netto varje månad för detta som de kan göra själva, det blir 4.800 skattade kronor per år, 48.000 skattade kronor på tio år. Varför har kompetenta löntagare under mängder av år accepterat ett sådant oskick?

Men Byggnads vill behålla granskningsavgifterna (hade någon trott något annat…), och har sina egna tolkningar av vad som sagts i Europadomstolen. Och givetvis anser facket att det har rätt. Ordföranden i Byggnads, Hans Tilly:

"Det kommer att diskuteras och vara en del av förhandlingarna fram till den sista mars. Vår tolkning av domen, och den anser vi ju är helt riktig*, är att systemet som sådant är okej, men att vi måste kunna redovisa bättre och att man ska kunna gå in och se så att inte pengarna används på ett sätt som inte är avsett."
^{*Visst. Europadomstolen och alla andra tolkare har givetvis fel…}

Men vad menar han egentligen? Varför skulle något som facket hittat på för att berika sig genom att pungslå sina medlemmar, och som mer eller mindre dömts ut av Europadomstolen, vara något att ta upp i löneförhandlingarna? Står facket över Europadomstolen också? Förstår inte facket att deras trakasserande och oschyssta metoder mot småföretagare (blockader, vakter, hot om upptrappning) och deras krystade granskningsavgifter – som sagt: normalbegåvade arbetstagare kan själva, helt gratis, granska sina egna löner – bara slår tillbaka på dem själva? Det är synd – fackföreningar för och med medlemmarna, frivilliga och öppna, är bra. Men som det ser ut idag så gissar jag att allt fler kommer att lämna facket och vilja  ett nytt system, något nytt, fräscht och mer tidsenligt. Fackpamparna får skylla sig själva när de kanske snart tvingas att börja leta efter nya mjölkkor.

Vad är “klass”?

Det damp ner en ny tidning i brevlådan: Populär Hälsa. Det är "en oberoende tidning om hälsa och friskvård som kommer ut fyra gånger om året" . Här kan man läsa mer och även ladda ner hela tidningen.

Mina ögon föll på en artikel med jätterubriken Tandvård är en klassfråga. Den handlar bland annat om ett kommande förslag om statligt tandvårdsstöd för vuxna. Sten Arne Enocksson, klinikchef inom Folktandvården i Stockholm säger:

"Tandvård är i högsta grad en klassfråga."

Det fick mig att fundera över vad man egentligen idag menar med "klass". Många använder ord som "klassfråga", "klasskamp" "klasstillhörighet", "klassresa" och det vore intressant att veta vilka klasser det finns och hur de definieras. Ingen annanstans hör jag talas om "klass" som jag gör i Sverige! Och jag undrar: Vad är det för klasser som finns här och var går gränserna och vilka tillhör vilka klasser och varför? Hur ska man definiera sig själv, var ska man hitta sin "klasstillhörighet" (om man nu skulle vilja det)? Finns det ett Klassklassificeringverk i Sverige dit man kan anmäla sig och få sig en klasstillhörighet tilldelad? Ska man anmäla eventuell "ändrad klasstillhörighet" till det verket en gång om året eller när förändring inträder?

I vilken klass ska man placeras om man är en lågavlönad städare? Om en lågavlönad städare vinner åtta miljoner kronor på Lotto, ska hon/han ändra sin klasstillhörighet då? Om man utbildat mig länge och väl för att få ett välavlönat jobb som t.ex. advokat men är arbetslös, vilken klass tillhör man då? Är det inkomsterna som styr klasstillhörigheten i Sverige? Allmänbildningsnivån? Adligt släktnamn? Arbetsuppgifterna? Föräldrarnas yrken och bakgrund?

Jag förstår inte det här svenska klassystemet  och att man kan tala om att tandvård skulle vara "en klassfråga"!

Läsarmejl

Här följer ett läsarmejl med anledning av bloggningen lite längre ner under rubriken Snart är det val! Och om personnummerhysterin i Sverige:

Är det inte lite märkligt att man är rädd för kameror på gator och torg men godkänner att arbetsledningen läser ens e-post, telefonbolagen sänder räkningar där alla samtal med alla uppringda nummer finns upptagna?
…
Det är förbjudet i Finland !
…
Våldet ökar men om nån mår illa så vågar man inte ta till åtgärder som tryggar vardagen och gatorna – i stället daltar man med alla som "mår illa "!

Riksdagskandidaterna om invandring

En majoritet av riksdagskandidaterna anser att Finland behöver invandring av arbetskraft. Drygt 63 procent av kandidaterna i Helsingfors, Nylands, Egentliga Finlands och Vasa valkrets håller helt eller delvis med om att Finland behöver minst 100 000 invandrare under de tio närmaste åren för att klara av arbetskraftsbristen.

Kandidaterna för Svenska folkpartiet, sfp, hör till dem som är positivast inställda till invandrare. Men Ulf Johansson från Nyland, till exempel, tycker att det är onödigt att tala om invandring så länge arbetslösheten är hög. Speciellt hög är den bland invandrarna, över 20 procent.

"Import av billig arbetskraft från utlandet är inte ett acceptabelt alternativ", säger EU-sändebudet i Darfur, Pekka Haavisto. Och Kristian von Essen från Nyland resonerar lite i samma banor: "Finland börjar äntligen bli mångkulturellt och vi har goda förutsättningar att klara av en större invandring. Dock får arbetskraftsbristen inte vara den primära orsaken".

Martin Saarikangas, samlingspartiet, anser att utlänningarna ska tillägna sig finländska seder och arbetsmetoder. Kulturminister Tanja Saarela, c, som är kandidat i Nyland, tror inte att Finland klarar sig utan invandring: "Man måste se till att de som flyttar till Finland integreras vederbördigt, man bör bland annat ordna med undervisning i det finska språket".

Paavo Arhinmäki, vänsterförbundare från Helsingfors, vill inte ta ställning till det exakta behovet, men säger att det behövs mera invandrare i Finland för att öka mångfalden och inte bara för att lösa bristen på arbetskraft. Tommy Tabermann, sdp, i Nyland, tror inte att det behövs så många som 100 000 invandrare på tio år. "Behovet är inte så stort om vi först använder våra egna dolda resurser och förbättrar klimatet på arbetsplatserna", säger han.

Frank Moberg, sfp i Helsingfors, håller däremot helt med om påståendet: "Vi måste få mera arbetskraft och nya företagare för att kunna finansiera och på så vis bibehålla den nuvarande nivån på vår välfärd".

Också Heimo Hakala, som ställer upp för sannfinländarna i Nyland, är redo att ta emot arbetsvilliga, yrkesutbildade människor från andra EU-länder. Förutsättningen är enligt Hakala att invandrarna "inte fordrar att vi ska börja dansa efter deras hottentott-melodier".

^{Ovanstående är utdrag ur en artikel  av Richard Brander i Hbl.}

Här är resten av partierna, som inte nämns ovan:
Kristdemokraterna i Finland
De Gröna
Finlands Arbetarparti
Självständighetspartiet
Liberaalit
Köyhien Asialla (För de fattigas väl)
Suomen Isänmaallinen kansanliike (Finlands fosterländska folkrörelse)
Finlands Kommunistiska Parti
Finlands Folkets Blåvita
Suomen Senioripuolue (Finlands Seniorparti)
För Fred och Socialism – Kommunistiska Arbetarpartiet
Förändringskrafterna i Finland – ingen hemsida
Yhteisvastuu puolue (Gemensamt ansvar) – ingen hemsida (Finlands minsta parti vars enda kandidat i förra valet fick 50 röster)

Snart är det val! Och om personnummerhysterin i Sverige.

Snart är det val! I Finland. Mellan den 7 och den 10 mars får finska medborgare i utlandet förhandsrösta på ambassader och konsulat. Och i dagarna har information och röstkort – "Anmälan om rösträtt i riksdagsvalet" – skickats ut.

En sak som är sympatisk och trevlig och gör att man känner sig som en individ, en viktig medborgare, är att det på de utsända röstkorten tydligt och klart står namn och adress och vilken valkrets man tillhör – och inget personnummer! Att slippa det svenska, eviga användandet av tio siffror, vilket gör att man känner sig reducerad just till ett nummer i alla sammanhang, det ofoget har inte spritt sig utanför Sveriges gränser. Visst finns det socialförsäkringsnummer i många andra länder också – även i Finland – men de får inte användas alla möjliga och omöjliga sammanhang som här.

I Sverige kan man knappt ringa ett samtal utan att man antingen ombeds (tvingas!) ange sitt personnummer antingen genom att knappa in det på sin telefon eller vara beredd att genast hosta fram det när någon svarar. Man kan inte vara med i en bokklubb, teckna ett abonnemang för bredband eller hyra en film utan detta nummer och många känner sig stressade av att ständigt kunna kontrolleras och att inte få ses som de individer de är, under sina egna namn!

Jag har för mig att det finns EU-regler som säger att man inte får använda personnummer hursomhelst och definitivt inte så utbrett som man gör i Sverige. Det är bara Polis, sjukhus och ev Skattemyndighet plus kanske någon myndighet till som får lägga upp register baserade på personnummer, om jag minns rätt. Inte bokklubbar, kreditkortsföretag, bredbandsleverantörer, hyresvärdar etc.

Fungerar det i Finland och USA andra länder att låta människor vara Pekka Suomalainen eller Laura Brown eller något annat, så varför inte i Sverige?

Jag ska ta reda på hur det ligger till med de där EU-reglerna, jag är trött på att vara reducerad till ett personnummer i Sverige!

^{Läs mer om hur valet i Finland går till här.}