Megalomanien återuppstår trots att serien egentligen gått i graven

Det går inte att undvika: Megalomanien får återuppstå för ett inläggs skull trots att serien egentligen gick i graven när megalomanerna lämnade regeringskansliet och departementen i samband med regeringsskiftet i september 2006. Detta på grund av att deras Store Ledare (men Lilla Människa), Per Göransson, varit föremål för en egen, fyra långa timmar lång dokumentärserie. Ja, dokumentärserie och dokumentärserie, förresten: snarare fyra timmar som valts ut av den under flera år hemlige dokumenteraren som kunnat välja vad just han (och kanske Per Göransson?) velat visa för undersåtarna.

DSL (Den Store Ledaren) verkar vara än mer kolerisk och narcissistisk än man hittills vetat om, även om man nog har sett dessa drag hos honom redan tidigare. Och inte hans elakhet mot andra människor som nu blir än tydligare än när han t.ex. hackat på folk genom att säga att de kanske gått upp i vikt. Själv är han ju inte precis någon slimmad person utan kastar stenbumligar i ett mycket fragilt glashus…

Vad som har blivit allra tydligast i detta hovreportage, detta personporträtt som Per Göransson nog trodde skulle visa honom som allt det han själv (men ingen annan) påpekar att han är: analytiskt lagd, strategisk, en tänkare etc, etc, är att han inte är något av allt detta! Tvärtom: han har bekräftat att han är en bully, en person som måste sätta sig på andra för att framhäva sig själv. Han har visat sitt mycket dåliga, i det närmaste obefintliga självförtroende och sin litenhet. Han har trott att han kan skyla över sina komplex och bristen på just självförtroende bland annat genom att ringa upp Englands premiärminister Tony Blair och på urusel svengelska familjärt säga: ”Hello, Tony! How are you? Happy New Year!” Inte ens det klarade han på ett statsmannaaktigt och korrekt sätt, han kunde inte ens säga: ”Good evening!” i stället för ”Hello”! Han kunde inte utveckla sin fråga om hur Tony Blair mår genom att kanske utvidga den något till att inkludera familjen. Och han klarade inte att säga ”I would like to wish you and your family a very Happy New Year!” eller ”I just called to wish you and your family a very Happy and Prosperous New Year” Nej, buffligt, taffligt och mycket svenskt korthugget och nästintill oartigt rabblar han upp några ord som han uttalar som svenske kocken i mupparna. Pinsamt!

Och att han mer eller mindre tvingade sin ex-fru att fortsätta vara gift med honom – om det stämmer!? – för att en skilsmässa skulle ha kunnat skada honom, det är för hemskt för att ens kommentera. Arma kvinna! (Fast: varför stannade hon?)

Thank God its over! Alltså epoken buffel-Göransson. Och epoken Megalomanien.