Rapport från Möllan 1

Under vinjetten Rapporter från Möllan publiceras ögonblicksbilder, berättelser, tankar och funderingar från en person som introducerar sig så här:

Jag bodde på Söder i Stockholm i flera decennier och jag var aldrig rädd vare sig på dagen eller kvällen. Ändå bodde jag mitt i en storstad, Sveriges största stad. När jag tog steget och flyttade till Malmö trodde jag i min enfald att jag flyttade till en ”småstad” , till en minst lika lugn och trygg miljö som i Stockholm. Men jag hade helt fel och jag upplever det som fruktansvärt hur mycket brottslighet och våld jag omges av nu. Livet är mycket otryggt och jag är rädd att det bara kommer att bli värre. Men det finns ljusglimtar också!

Läs först ”JK fortsätter kampen mot kamerorna”.

I vårt hus tilldelas varje hyresgäst ett förråd i källaren, vilket framgår av hyreskontraktet. Nu har det kommit upp lappar om att hyresgästerna inte bryr sig om detta, utan bara tar ett förråd som passar just dem. Så då kommer det en ”välanpassad dansk” och ska fylla sitt förråd, men naturligtvis är det upptaget. När han försöker ta reda på vem som har tagit hans förråd får han höra: ”Jävla rasist! Vi har också rättigheter!” Ja, naturligtvis har alla rättigheter, men så mycket enklare allt skulle bli om man följde vissa enkla regler som är till för att umgänget ska flyta smidigare.

Själv har jag inget källarutrymme alls. När vi flyttade hit in var alla förråden raserade och fulla med skit. Min man förbjöd mig att gå ner i källaren, han blev så rädd när han såg förstörelsen. Tack vare ny fastighetsägare blev det en förbättring, men vissa bryr sig som sagt inte ett dugg.

Det här kan tyckas som en liten bagatell i det hela. Men det belyser svårigheterna när det blir sådan obalans i boendet att trivsel och gemenskap försvinner. Tyvärr struntar alltför många av dem som kommit från helt andra kulturer och med helt andra sätt att lösa konflikter i gemensamt utarbetade regler som utarbetats för att allt ska flyta så smidigt som möjligt. Det kan de göra eftersom de är i majoritet och de få ursvenskar som är kvar dels inte vågar säga emot; dels inte är pigga på att bli kallade ”jävla rasist”.