“Jag läser inte bloggar”

Så här sa en viktig nyhetsförmedlare i en intervju i slutet av förra året:

"Jag läser inte bloggar. Jag läser de stora tidningarna, Svenskan, DN, Aftonbladet, Expressen och så gör jag 
extremt mycket research på nätet, genom Google. Jag tittar på alla våra sändningar och lyssnar alltid på lunchekot och Studio Ett, som ofta är världens bästa research för mig."

Det är inget fel på dessa källor. Men svenska journalister verkar alltför sällan vara ute i andra verkligheter än sin egen. Att man avspisar bloggar är märkligt; bloggarna har förändrat politiska och andra skeenden och avslöjat sådant som redaktionssittande journalister inte haft en susning om. I Studio Ett i P1 låter man visserligen en bloggare komma till tals när Anton Karis samtalar med Chikitita i Bagdad, men varför försvann programmet i P1 där man granskade och citerade olika bloggar. För att etablerade journalister kände ett hot från dem som idkar medborgarjournalistik?

Citat från en blogg:
Rinkeby centrum en solig dag i mars. Kan det vara härligare? Över hundra olika nationaliteter som bor sida vid sida. Glada miner. Torget fullt av människor i alla åldrar och färger. "De har väl lunch", tänker jag innan det slår mig att klockan är över två på eftermiddagen. De har inte rast från arbetet, de är långtidssjukskrivna, förtidspensionerade eller arbetslösa.

Och det är inte alls härligt, det är tufft, arrogant och kaxigt. De flesta på torget står i klungor med personer från sin egen bakgrund och tittar snett på andra. Visst, det finns de som älskar sitt Rinkeby, det förstår jag. Men det är lika förståeligt att de flesta hade flyttat om det sett annorlunda ut, om de hade varit välkomna någon annanstans.
Jag undrar vart alla hundratals miljoner som satsats på Rinkeby har tagit vägen. Det märks ingen skillnad, i alla fall inte utåt. Det är samma gamla knarkande, alkoholiserade och tuffa Rinkeby.

Min kollega och jag sätter oss på en pizzeria. Många stannar upp för att hälsa på henne eller mig. De hör oss i radion, läser våra artiklar, gläds åt att många med invandrarbakgrund slagit sig loss och lyckats.

Men har vi lyckats? Hon har misshandlats, hotats och slutat som journalist men sedan bestämt sig för att inte tystas. Det som irriterar mig mest är att hon hamnade på sjukhus efter en grov misshandel samma kväll som hennes etniskt svenska kollegor fick pris för ett flyktingreportage. Henne hade de glömt att nämna i ansökan, fast hon gjort det mesta jobbet.

En text som icke-bloggläsande svenska mediemänniskor har missat. En text där skribentens egna förutfattade meningar får sig en törn, han resonerar kring viktiga frågor om miljonsatsningar, hur det är att hotas till livet som journalist i Sverige och om en icke etniskt svensk journalist som "glömdes bort". Rätt mycket att inspireras av och som kunde bli till nya inslag i de etablerade medierna, kan man tycka.

Man ska förhålla sig kritisk när man läser bloggar, lika väl som till det som svenska Journalisthögskoleutbildade journalister skriver. Men att inte läsa bloggar alls och att inte följa medier i andra länder utan bara hålla sig till sin egen lilla invanda krets, det vidgar inte precis sinnet och ger inte mediekonsumenterna en tillräckligt varierad och mångfacetterad bild av verkligheten.