• Kategorier

  • Arkiv från 5 maj 2005

  • Kalender

    april 2007
    M T O T F L S
     1
    2345678
    9101112131415
    16171819202122
    23242526272829
    30  
  • free counters
  • wordpress visitor counter
  • RSS Merit Wager

    • Utan rubrik lördag, 6 juni, 2020
        Sedan den 5 maj 2005 har jag ideellt granskat, redovisat, översatt, kommenterat och publicerat ofta unikt material, särskilt miggornas rapportering. Om ni uppskattar texterna, informationen, rapporterna, kommentarerna, stöd gärna via Subscribe med 1 krona om dagen = 30 kronor i månaden, eller med valfritt belopp via Donate, Swish eller Bankgiro.  Alla bidr […]

Ska biobesök också vara “gratis”?

Karl-Petter Thorwaldsson, ABF:s ordförande och en av initiativtagarna till kampanjen Frittmuseum.se, ställer på Aftonbladets debattsida den 22 april frågan: Är du verkligen nöjd, Lena Adelsohn Liljeroth? Han hör således till dem som tycker att inträdet ska vara "fritt" till statliga muséer och han är upprörd över att socialdemokraternas beslut om "fritt" inträde på statliga muséer 2005 nu stoppats efter två år. Men "fritt" eller "gratis" har alltid ett pris. Ingenting är "fritt" eller "gratis", allting kostar.

Det är klart att det är väldigt trist att folk väljer bort museibesök för att det kostar en slant, det är verkligen beklagligt. Men det är deras val. För likaväl som de tar sig råd att gå på bio och gladeligen betala en hundring för det, eller på sportevenmang och konserter och betala många hundralappar, så skulle de kunna välja att ta sig råd att gå på museum – om de ville.

Tycker "Fritt inträde på statliga muséer"-vännerna att det ska vara "fritt inträde" också till biografer och sportarenor? Om inte så anser de tydligen att deras val, deras preferenser ska gälla, att de ska bestämma och styra över andras kulturvanor och att vi andra ska subventionera dessa via skatterna. Tvångssolidaritet med museibesökare, alltså.

Nya romaner av saudiska författare debatteras

Saudiarabien flaggaSöndagen den 22 april samlas akademiker, medlemmar i bokklubben och andra deltagare på Jeddah Literary Club för att diskutera och debattera två nyligen publicerade romaner av saudiska författare. Det är två romaner som inte direkt är bannlysta lokalt, men som inte finns att köpa i bokhandlarna i Saudiarabien.

Det handlar om Layla Al-Jehanis andra roman, Jahelya (ung. Perioden före Islam), och Above the African Sky av Ali Al-Shadawi.

image1685Omslaget till Jahelya

Tillställningen är öppen för både män och kvinnor som får hålla till i separata salar där de kan lyssna på debatten om de här två böckerna som endast funnits tillgängliga en mycket kort tid i landet, på Riyadh International Book Fair, tidigare i år.

Al-Jehanis andra bok på tio år kommer sannolikt att utsättas för samma närgångna granskning av bokklubbens medlemmar som för två år sedan, när den diskuterades. Och speciellt av professorn i engelsk litteratur, Lamia Baeshen, vid King Abdul Aziz University, som då mycket högljutt sågade Layla Al-Jehanis första roman. Den handlade om en man som sviker en kvinna och lämnar henne att ensam klara av sin graviditet.

"Till att börja med är Al-Ferdous Alyabab (Dött paradis) inte ens en roman. Jag kan inte förstå hur någon kan kalla den en milstolpe när det gäller saudisk litteratur skriven av kvinnor. Den enda milstolpe den här romanen utgör i mitt tycke, är att den har blivit ett ärr i saudisk litteratur",
sa professor Lamia Baeshen.

Kritiker hade höjt boken till skyarna, vilket fick Lamia Baeshen att ge sig på sina kolleger:

"För Guds skull, har ni ingen aning alls om hur man tolkar en bok?", sa hon vid det tillfället.

Nu kommer publiken på söndag kväll (22 april) att få höra vad den välkända litteraturkritikern har att säga om Jahelya, en bok om en kärleksaffär mellan en ljushyad saudisk kvinna och en svart saudisk man. Titeln anspelar på att islam skenbart har eliminerat ojämlikhet på grund av ras, men att den i verkligheten lever i det muslimska samhället trots nobla värderingar och fagert tal om "harmoni mellan raserna".

Layla Al-Jehani, som bor nära Madinah, väntas inte själv närvara vid tillställningen. Och trots att de två böckerna som ska diskuteras fanns på Riyadh International Book Fair, så har Ministeriet för Kultur och Information aldrig gett sitt tillstånd till att de får distribueras till bokhandlarna.

Källa:
Arab News

Finland: tv-avgiften bör slopas

Också i Finland pågår en diskussion om tv-avgiftens vara eller icke vara. Där anser kommunikationsminister Suvi Lindén (saml) att tv-avgiften bör slopas och att YLEs (motsvarigheten till SVT) verksamhet ska finansieras via skatter eller en allmän avgift.

Över hälften av de nya riksdagsledamöterna vill dock fortsätta att finansiera Rundradions (motsvarigheten till Sveriges Radio) verksamhet via en tv-avgift, visar en utfrågning som 132 riksdagsledamöter har svarat på. Av de tillfrågade ville 71 ha kvar tv-avgiften.

Källa:
YLE

Be my guest # 46: Johanna Parikka Altenstedt

image1686Under vinjetten "Gästblogg" skriver olika människor som har något att säga. Här berättar Johanna Parikka Altenstedt, som varit engagerad i folkpartiet och även arbetat som assistent åt Maria Carlshamre i EU-parlamentet, om sina erfarenheter av hur det går till i den svenska politiken. Hon är bl.a. fil.lic. i mediepedagogik, fil.mag. i sociologi och journalist och bloggar på helsinki-stockholm.blogspot.com.

Angående ämbetsansvar så finns det problem i Sverige med detta:

1) Makt och ansvar finns sällan på samma ställe i organisationer. De som har den makten har sällan ansvar för att uppnå konkreta operativa mål osv. Och omvänt: de som har ansvaret gentemot medborgarna har ju sällan makt över pengar, resurser osv. Det är alltid så att man delar på makt och ansvar

2) Den offentliga sektorn har inga mekanismer att kapa sig själv. Privata verksamheter har konkreta mål – inte minst finansiella mål – och når man inte upp till dessa, eller om man går back i verksamheten, kommer någon och helt enkelt lägger ned. Den offentliga sektorn har inga sådana verktyg och de mål man sätter upp leder aldrig till att en del av verksamhetens existens ifrågasätts. Förändringar är mycket svåra och långsamma att driva igenom och det paradoxala är att ofta blir det fler anställda när man skall göra sig av med någon del / några. Inte helt ovanligt är att man skapar en högre chefsbefattning för att sedan kunna "slå ihop" två avdelningar och efter ett tag får en av de f.d. avdelningscheferna den högre befattningen och den andre får sluta eller degraderas. Detta kan – som i vår lilla kommun – ta upp till 18 månader att ändra i en organisation bestående av 50 personer!

3) Det finns ingen konkurrens. Om socialtjänsten inte når upp till sina mål eller följer riktlinjerna – tough luck. Inga ägare, inga konkurrenter flåsar i nacken. Om inte utredningen blir klar inom sex månader – well, då får det väl ta längre tid. "Mammaledig", "pappaledig", "Vab-dagar", "inga vikarier", "utbildning" med mera är helt godtagbara orsaker till att jobbet inte görs i tid. Brukarna – eller som social/psyk-folket kallar dem ibland: "krävarna" är inte prio nummer ett.

4) Allt handlar om psykologiska, ekonomiska och sociala kostnader och risken att bli drabbad av dem. Vad är kostnaden för dig som företagare, för att du skall förlora något så viktigt att du ändrar ditt beteende för att slippa det? Inom offentlig sektor är kostnaden inte yttre kritik från "krävarna" eller från pressen. Det ändrar inte något i arbetssituationen om inte kollegor och den egna organsationern reagerar. Det som kostar alltså är att man straffas inom den inre organisationen på något sätt – endast den risken kan möjligen leda till att man ändrar sitt beteende. Risken att få kritik från Länsstyrelsen eller Janne Josefsson skrattar man åt. Den politiska ledningen tycker många socionomer bara är okunniga tomtar. De hålls utanför. Den enda kostnaden som finns är risken att bli kritiserad och på något sätt drabbas av sanktioner inom den egna organisationen – och när detta inte sker, då finns det ingenting alls som kan leda till förändring.

Så det enda som hjälper är att skapa dessa "kostnader" för varje enskild tjänsteman i fall de inte uppfyller det som de får betalt för, d.v.s. en tjänstefellagstiftning och ett ämbetsansvar. Men det lär ta tid. Och så länge vi inte har personligt ansvar varken inom (parti)politiken eller inom förvaltningen lär inte mycket hända som gynnar medborgarna.