Bortskämda Sverige

I en ledarkrönika i Aftonbladet kunde man den 12 maj läsa hur krönikören förfasade sig över att en arbetslös 20-åring inte kunde köpa ett par byxor för 700 kronor utan fick handla på Myrorna. Men give me a break: vad är det för märkligt med det? Är man 20 år gammal och inte har något jobb så är det väl självklart att man får anpassa sig efter det. Det är inget man dör av, tusentals, förmodligen tiotusentals människor handlar på Myrorna varje dag, både frivilligt och för att de måste. det är inget konstigt med det. Och för att den här unga killen inte har fått ett jobb så klämmer krönikören i med denna slutmening :

Regeringens budskap till Rezgar Teimouri är att han nog kommer få gå till Myrorna och köpa byxor ett tag till.

Jaha!? Om någon tror att alla i den unge mannens föräldrageneration eller hans mor- och farföräldrar vid 20 års ålder hade fasta jobb, bostad, familj och kunde köpa vilka byxor de ville, så tror de fel. Och att gnälla över sin situation eller skylla på regeringen, gör inget bättre. Och har man sökt 200 jobb och inte fått något så får man fortsätta att söka jobb. Tills man så småningom får ett. Jobb växer inte på träd och någon (läs ofta småföretagare) ska våga ta en risk, en betydande ekonomisk sådan, för att anställa en person. För om det inte fungerar så äventyras hans/hennes verksamhet och då även andra anställdas jobb.

OBS! Jag vill inte klandra den unge man som krönikören i Aftonbladet berättar om och som tydligen råkat ut för en allvarlig bilolycka. Med skador från en sådan är det tyvärr inte många arbetsgivare som vare sig vågar eller kan anställa honom så han måste förstås först rehabiliteras och bli frisk. Men jag vänder mig generellt mot den svenska gnälligheten och bortskämdheten (se gärna inlägget nedan, förresten) som bl.a. innebär att man anser att regeringen eller någon annan ska ställa fram färdigdukade bord åt varje nyutgången gymnasieelev i landet. På det här sättet uppmuntrar och utmanar man ingen utan bidrar till att skapa en bortskämd, gnällig kader av ungdomar som väntar på att få "sin rätt" serverad. Det är förödande för oss alla – inte minst för ungdomarna.

En mer än urdålig förlorare

Jag ska säga som det är: jag satt inte klistrad vid tv:n i tre, fyra timmar för att se schlagertävlingen. Men jag tittade då och då, bland annat när den serbiska låten framfördes. Det var en mäktig och musikalisk skapelse framförd av en liten kvinna som var så långt från plastiga ideal som det bara går att komma. Kanske – troligen – var det "rätt låt som vann". En bra låt var det i alla fall. Och även om det inte var det i allas tycke så stannar allt upp och världen upphör inte att existera för det. Men tyckte tydligen den otroligt upphaussade och mer än lovligt manierade svenske deltagaren och frontfiguren i bandet The Ark, Ola Salo. Citat ur Aftonbladet:

Ola Salo var arg efter fiaskot i Eurovision och kallade evenemanget för "en gammal dyngtävling". När de ska lämna arenan står Salo och gestikulerar åt pressuppbådet ? till slut tvingas hans presskvinna Sandra Nordin gripa in. "Nu räcker det Ola", sa hon till den besvikna schlagerstjärnan.

Den här utstuderat och ocharmigt hypermanierade unge mannen kunde inte ta sitt nederlag som en man. Han kunde inte gratulera segraren utan gick till attack mot schlager-EM och vräkte dessutom ur sig:

"Vi är världens bästa band oavsett den här dyngtävlingen."

Något så lågt och dåligt som de här killarnas – för det var inte bara frontfiguren som gnällde – finns nog bara i det bortskämda Sverige där man tycker och tror sig ha "rätt" till allt – t..o.m. att vinna en schlagertävling!

Slutord: den här mannen, Ola Salo, har haussats upp så otroligt att han kommit att själv verkligen tro att han är alltings medelpunkt och att det är något fel om inte alla i Sverige, i Europa (under omröstningen) och förmodligen i hela världen, tycker det. Det är på intet sätt klädsamt att bete sig som han gör och man får hoppas att han på något sätt kan landa på jorden igen. Och att han får krishjälp nu, när han inte ens kom bland de 10 eller 15 bästa i en tävling som större delen av jordens befolkning inte ens har en aning existerar för att de kämpar mot fattigdom, svält och krig.

Läs förresten gärna inlägget nedan och tänk på hur de två unga männen i Salos ålder, som jag berättar om, har levt och haft det i snart fyra respektive fem år…