Kristi Himmelsfärdsdag – poliser och felvända barnvagnar

När jag begav mig ut på stan i den kyliga majvädret vid 13-tiden, hade två polisbilar – en ”vanlig” och en minibuss (se foto) stannat vid vår lilla parkanläggning flera poliser var i full färd med att ta fyllgubbarna och -gummorna i kragen och fösa bort dem. Polisen har tid att rensa i parkerna. Alltså rensa dem från pilsnergubbar och -gummor. Visst, det är väl bra att man rensar upp i parker där det förekommer mycket fylleri, knark, slagsmål och annat otrevligt eftersom busliv hindrar andra från att njuta av parkerna. Men här i vår lilla, lilla park satt ett – i alla fall till synes – rätt fridfullt gäng på fem, sex gubbar och gummor och pokulerade och verkade inte alls ”störiga”. Att ”rensa i rabatten” just där var kanske inte det allra viktigaste en massa poliser kunde ta sig för, de kanske hade behövts mycket mer någon annanstans.

Senare på dagen när jag kom tillbaka från min utflykt på stan var det lugnt och tyst i parken. Ordningen var återställd och lugnet totalt i våra kvarter. Där fanns inte en kotte, fyllisarna hade inte vågat sig tillbaka och några andra vistades inte heller där, det var det för kallt för.

Och nere på stan var det rätt mycket folk. Många mammor och pappor med små barn i sittvagnar. Föräldern, som släpat med ungen ut på stan, pratar oavbrutet i mobiltelefon (gäller de flesta) och barnet sitter helt utan kontakt med mamman eller pappan, vänd framåt och med suffletten uppdragen. Mamman/pappan vet inte om barnet sover, om det fryser, hur det reagerar på allt det ser. Mammorna/papporna kan helt enkelt ”glömma bort” sina små barn i vagnen eftersom de inte ens syns, och kan babbla på om det ena oviktigare än det andra på sina mobiler, som verkar ha förvandlats till utväxter på deras händer. När jag ser det här, och ser de stackars barnens små ensamma ansikten så är det inte utan att jag nästan är beredd att ropa på en lag som säger att små barn ska sitta vända med ansiktet mot sin förälder och att föräldrarna ska umgås och interagera med sina barn och inte med andra, via sina mobiler. Eller lämna barnen hemma när de ska springa på stan. Stackars arma barn!

Oops, they did it again!

Mina vänner, de tre damerna Efron, upphör aldrig att förvåna! Jag har skrivit om dem och deras förlag och deras böcker otaliga gånger tidigare här på bloggen och nu är det dags igen för nu har de "gett sig ut på nya äventyr. Katja Efron berättar om deras senaste projekt, POLTAVA 300, som de har varit med och möjliggjort och hjälper till att genomföra.

"Det är ju roligt också att kunna bevisa att man inte behöver vara beroende av staten för att kunna genomföra kulturprojekt av den här storleken", säger Katja, som om det var en självklarhet att vill man vara med och starta utgrävningar av Poltava så är det bara att sätta i gång. Och så här står det bland annat i informationen om projektet POLTAVA 300:

Under de två första veckorna i juni 2007 reser Bo Knarrström och hans team till Poltava för den första grävsäsongen. Planen är att kartlägga det gamla slagfältet, finna svenska gravar och ställa de nya upptäckterna bredvid gamla vittnesmål från slaget.

Expeditionsöversikt:
– Grävsäsongen 2007: Huvudsakligen består aktiviteterna av metalldetektering och upptagning av de föremål som hittas. Särskilda ansträngningar ägnas åt lokaliseringen av den så kallade tredje redutten.
– Grävsäsongen 2008: Lokalisering av primära stödpunkter som reduttlinjen och lilla moraset. Metalldetekteringen kompletteras med georadarteknik.
– Grävsäsongen 2009: Gravstudier. Osteologi.

Vera, Lena och Katja, jag säger bara: "Keep on digging! Jag diggar er!"

Boken SLAGFÄLTET av Bo Knarrström är utgiven på Efron & Dotter förlag