Typiskt svenskt!?

Kan jag bli åtalad för hets mot folkgrupp när jag säger "typiskt svenskt"? Troligen gränsar det till vad som är tillåtet i det märkliga landet Sverige. Eller också är det så, att det i det märkliga landet Sverige är tillåtet att säga i princip vad som helst om svenskar (och med "svenskar" menas förmodligen då infödda dylika med svenska rötter i flera generationer) men inte om någon annan nationalitet eller etnisk eller religiös grupp. Märkligt, märkligt, märkligt.

Det blir allt svårare att veta vad man får resp inte får och vad man vågar resp inte vågar tala om i Lagomlandet Sverige, den politiska korrekthetens – inte längre frihetens – stamort på jorden. Och det är svenskarna själva som skapar sina osynliga murar och målar in sig i hörn och sedan förfasar sig över att rasister, främlingsfientliga och homofober och allt vad det är, går under jorden eller går samman i halvobskyra rörelser som, trots att – eller kanske just för att – de bannlyses av pk:arna i samhället, får allt fler anhängare.

Det ter sig lite märkligt att det inletts en förundersökning om utrikesminister Carl Bildts blogg (läs bl.a. här) för att den har innehållit läsarkommentarer som någon (vem???) har tolkat som att de uppmanat till "folkmord på palestinier"! Och att det kan resultera i att Carl Bildt – inte den som skrivit inläggen! – döms för detta trots att det ju inte är han som har skrivit några nedsättande eller hetsande inlägg!!!

Men det här är Sverige idag. Man skjuter förbi målen och de som eventuellt borde utredas och ställas till svars utreds inte och ställs inte till svars. Rättssäkerhet finns inte, det finns det för många exempel på och pratet om yttrandefrihet är tomt eftersom det är så lätt att ropa "hets mot folkgrupp" eller hojta "diskriminering" och riskera att bli dömd för det så att folk snart inte vågar tala med varandra eller skriva annat än menlösa texter.

Vad är det folk i Sverige är så fruktansvärt rädda för? Varför accepterar svenskarna att deras yttrande- och åsiktsfrihet dagligen och stundligen beskärs? "Frihetens stamort på jorden" – det är som sagt länge sedan Sverige gjorde skäl för den benämningen. Sverige idag är ett pk-land där endast vissa åsikter ska finnas och uttryckas och de ska pådyvlas alla. Man ska inte gå emot strömmen i något fall i Sverige. Titta t.ex. på riksdagsledamoten Fredrick Federley som fick utstå spott och spe för att han följde sin egen övertygelse och ville rösta enligt den (om planerna på avlyssning av nästan allt och alla) och inte följa den angivna partilinjen (läs t.ex. här, här och här). Och det är inte många som offentligt vågar ens sakligt diskutera det stora inflödet av asylsökande och som vågar andas att det är oerhört dyrt och att det skapar problem. Inte ens om det är sant får sådana tankar och funderingar luftas i pk-landet Lagom. Det kan ses som "hets mot folkgrupp" eller "främlingsfientligt" eller något annat liknande. Men problemen försvinner ju inte för att svenskarna lägger lock på alltihop! Det är mycket illa och i längden direkt skadligt att folk upplever att de inte får säga och uttrycka sog fritt, det skapar ett helt ohållbart kontroll- och angiverisamhälle.

"En och annan dåre smyger sig ju in", säger Carl Bildt om några av de 13.000 kommentarer han hittills fått på sin blogg. Han har rätt. Men inte behöver man vända upp och ner på allt och använda samhällsresurser till att förundersöka och eventuellt åtala Carl Bildt för det. Förresten så ger ju medierna dessa dårar utrymme genom att citera dem! Samtidigt som samma åsikter anses vara hetsande eller på annat sätt strida mot någon lag om de legat ett tag på utrikesminiserns blogg innan de tagits bort . Märkligt. By the way: de skriverier som ofta är verkligt stötande (och inte sällan rent lögnaktiga) är mediers påhittade och vinklade rapporteringar om kändisar, dokusåpadeltagare och andra. Men ingen tar bort dem, ingen skriker "hets mot folkgrupp" och det tycks vara helt okej. Märkligt. Fast det handlar ju oftast om svenskar och svenskarna omfattas ju inte av diskrimineringslagarna, så… Om de inte är homosexuella, förstås. Eller hur det nu är. Det är lite snårigt och oklart.

Förnumstiga svenska journalister, skolade till att det viktigaste är att jaga – och helst fälla – politiker och andra makthavare, inte att analytiskt och sansat beskriva skeenden, sticker fram sina mikrofoner under Bildts näsa och frågar upphetsat:

"Ser du inte det här som ett allvarligt brott?"

Hå hå ja ja! "Allvarliga brott" är t.ex. våldtäkt, misshandel, mord, pedofili. Där ska journalister och samhället i övrigt sätta in all kraft. Inte på att "dårar" skriver korkade och obehagliga kommentarer på bloggar; kommentarer som går att ta bort. Tidningars och andra mediers skadliga rapporteringar som får konsekvenser för resten av livet för människor, dem rår vi som sagt tyvärr inte på. Och det är en betydligt större skandal än dårars inlägg på bloggar.

Blomsterprakt på Renstiernas Gata

Blomsterhandeln Engelbrekts Blommor (f.d. Liljan) på Renstiernas Gata breder ut sig på ett härligt sätt. På trottoaren längs halva kvarteret mellan Kocksgatan och Folkungagatan prunkar allt från mina favoritblommor prästkragar och blåklockor (de finska färgerna…) till stora tomatträd och plantor med mindre tomater och blåeld och alla möjliga göna och blommande plantor. Hela sommaren pryder alla de härliga växterna, en kaskad av förger och härliga dofter, den här gatstumpen och får en på gott humör. Den sista bilden i min kavalkad är tagen vid ingången till Munken Konditori där Kaj Hennings nytextade stora skyltar tävlar om utrymmet med blomlådorna och -krukorna.

GLAD MIDSOMMAR!

Finländarna har längst semester i världen

Finländarna har längst semester i världen, enligt en sammanställning som konsultföretaget Mercers gjort. Finländarna har rätt till 30 semesterdagar och 14 helgdagar. Listan omfattar 49 länder.

Polen, Frankrike, Estland och Förenade Arabemiraten är andra länder vars invånare kan vara glada över långa semestrar, medan Thailand och Filippinerna har det minsta antalet semesterdagar, 5 respektive 6. Amerikanerna har 15 betalda semesterdagar i snitt, men det finns ingen lag om semester i USA.

Tio i topp (Betalda semesterdagar/med helgdagar medräknade)
Finland 30/44
Frankrike 30/40
Litauen 28/40
Marocko 21/40
Israel 24/40
Förenade Arabemiraten 30/39
Estland 28/38
Österrike 25/38
Malta 24/38
Egypten 21/37

Sverige hamnar strax utanför den listan med 25/36.

Om “ensamkommande flyktingbarn”

Jag känner skam, vrede och förtvivlan över att så få kommuner sträcker ut handen.

Det säger Migrationsverkets nye generaldirektör Dan Eliasson enligt bland annat Vimmerby Tidning. Han vill sätta 90 procent av Sveriges kommuner i en offentlig skamvrå. Det handlar om dem som alla envisas med att kalla ”ensamkommande flyktingbarn” och att inte kommuner tar emot dem. Orden ”ensamkommande flyktingbarn” används som et mantra av nästan alla trots att majoriteten av dem det gäller varken är ”flyktingar” eller egentligen vad vi tänker på när vi hör ordet ”barn”. Orden ”ensamkommande flyktingbarn” som ständigt används tycks vara de enda som är pk i debatten. De frammanar bilden av just ensamma barn, trots att fakta är följande, och jag citerar min egen bloggning från den 27 mars 2007:

År 2006 sökte 820 barn och ungdomar, som inte hade fyllt 18 år när de anlände, asyl i Sverige. 551 av dem var 16-17 år gamla och 210 var 13-15 år. Endast 59 var yngre än 13 år.

Under januari och februari i år har 242 barn och ungdomar, som inte hade fyllt 18 år när de anlände, sökt asyl i Sverige. 164 av dem är 16-17 år gamla och 59 är 13-15 år. 19 var yngre än 13 år.

Många av de 551 16-17-åringar som kom förra året har hunnit fylla 18 år och är inte längre ”barn”. De 17-åringar som kommit i år fyller också 18 inom mindre än ett år. Dessutom kan en del av dem som sagt sig vara 17 år de facto redan vara 18 eller 19 år gamla, vilket ibland upptäcks under asylprocessens gång.

Det kan knappast vara rimligt att man behandlar alla dessa unga män som ”barn”! Snarare bör de behandlas som just unga män (som i sina hemländer betraktas som vuxna även om de inte gör det här) och man bör ha i åtanke att så snart de har fått uppehållstillstånd så ansöker deras föräldrar och syskon under 18 år om att få förenas med dem i Sverige. Det gäller således att se verkligheten när man planerar och den är att 551 unga män behöver någonstans att bo tills deras familjer anländer och då behöver hela familjen någonstans att bo. Att tänka i kortsiktiga ”ensamkommande barn”-banor för 16-17-åringar är inte särskilt smart…

Men t.o.m. generaldirektören fortsätter att spä på den felaktiga bilden av små ensamma barn i stället för att tala klarspråk! Och vad hände förresten med de bestämmelser som åtminstone gällde för bara några år sedan: att man ska leta efter dessa barns och ungdomars föräldrar och återförena barnen med dem i hemlandet, om dessa barn och ungdomar inte har rätt till uppehållstillstånd i Sverige? Nu verkar det ha blivit så, i den allmänna debatten, att det ses som självklart (vilket det alltså inte var tidigare) att alla ungdomar som kommer hit ensamma automatiskt ska få uppehållstillstånd! Mig veterligen har lagen inte ändrats så varför har då praxis ändrats? Ska inte alla ärenden hanteras enligt lagen? I så fall ska det inte talas om ”ensamkommande barn” som om de alltid hade en absolut rätt att få stanna här .

De barn och unga som enligt utlänningslagen har rätt till asyl, är ”skyddsbehövande i övrigt ” eller har vad lagen kallar ”särskilt ömmande skäl” ska beviljas uppehållstillstånd. De som inte har något av de i lagen stipulerade skälen att stanna här ska så snart som möjligt återförenas med sin familj i sitt hemland.

Hur ska folk kunna få någon respekt för lagar och förordningar, hur ska folk kunna ”respektera asylrätten” om allting urholkas så till den grad som det gjorts på senare tid? Det borde generaldirektören också vara allvarligt bekymrad över.