Är det svensk lag eller kurdiska krav som ska styra delar av Sveriges asylhantering?

En grupp flyktingar från Irak, som befinner sig i Uddevalla, har hamnat i ingemansland. Deras tillfälliga uppehållstillstånd i Sverige har gått ut, men vid utvisningen med poliseskort kommer de inte in i sitt hemland. Skriver tidningen Bohuslänningen den 30 juni.

Först: det handlar inte om flyktingar eftersom de som är flyktingar alltid får uppehållstillstånd. Det är ytterst få, vissa år färre än 1 procent av alla som får uppehållstillstånd av flyktingskäl. Det Bohuslänningen skriver om är människor som sökt asyl, som främst helt enkelt sökt uppehållstillstånd i Sverige. Och fått avslag på sina ansökningar.

Sedan: Varför skulle det behövas poliseskort när det går direktflyg från både Stockholm och Köpenhamn till staden Erbil i norra Irak? Det går bra för polisen att eskortera dem som ska återvända till sitt hemland där de är medborgare ombord på planet och sedan gå av innan planet lyfter. Då kommer ju dessa människor direkt hem utan någon eskort! Varje land ska ta emot sina egna medborgare så det är inget som Sverige ska behöva fundera över. Det är ingen förhandlingsfråga och Sverige ska inte acceptera att ett område (i detta fall Kurdistan) ställer orimliga krav på "återtagandeavtal" för att landets medborgare ska tas emot. Det är väl bara att dra in det bistånd som Sverige ger Kurdistan om de inte tar emot sina egna medborgare!

Människor som efter otaliga prövningar i enlighet med internationella konventioner och den svenska utläningslagen inte befinns ha rätt till uppehållstillstånd i Sverige ska lämna landet. Det finns enstaka länder som vägrar ta emot sina egna medborgare, t.ex. Kuba som inte tillåter sina medborgare att återvända om de varit borta i mer än 11 månader. Och Vietnam där det inte är helt omöjligt men ofta mycket svårt att få landet att ta emot sina medborgare. Men när det gäller Irak så har ju otaliga människor utvisats dit sedan de inte befunnits ha asyl- eller skyddsskäl och då kan ju inte Sverige acceptera att en del av landet – Kurdistan – har egna regler och kräver "återtagandeavtal" och försvårar för Sverige att återsända dem som inte har rätt att vistas här! Lite mer kraft och enegi måste man kunna kräva av svenska myndigheter.

Som sagt: det går direktflyg till Erbil och det behöver inte finnas (dyra, skattebetalda) eskorter med ombord när människor reser hem. Om det inte gick bra att återvända så skulle det väl inte löna sig för Atrosh Air att ha massor av direktflyg från hela Europa till Erbil… Det är bara att titta på deras omfattande linjenät så ser man att det går alldeles utmärkt.

Det är inte påhittade "återtagandeavtal" eller att asylsökande säger att de "inte vill återvända" som ska styra Sveriges asylpolitik, det är svensk lag som ska gälla. Annars kan vi ju skrota hela utlänningslagstiftningen och ha helt fri invandring. Det kanske är något att överväga, men det måste förstås ställas absoluta krav på att man kan försörja sig, om en sådan helt fri invandring ska införas.

Integrationsverket finns inte mer

Ett verk som aldrig borde ha inrättats har upphört existera: Integrationsverket.

Redan själva namnet – Integrationsverket – talar ju om att det inte kunde funka, inte bli meningsfullt. Därmed givetvis inte sagt att allt man gjort där under nio år skulle ha varit helt meningslöst, säkert har någon/några gjort sådant som fått faktisk, praktisk och konkret betydelse också, men mest har det ju varit ett "pappers- och byråkrativerk". Att ett verk – en myndighet – skulle kunna bidra till faktisk integration var dumt tänkt från början. Och att fixa introduktionsplatser för asylsökande med uppehållstillstånd hade mycket väl från början kunnat organiseras så, som det görs nu: via Migrationsverket och länsstyrelserna.

Samira Herdo-Gharib
Foto: Merit Wager

En del av de enorma summor som genom åren lades på Integrationsverket (budget 2006: 89 miljoner kronor) kunde ha använts till annat. 20.000 futtiga kronor i månaden kunde t.ex. ha getts – och borde ges – till Samira i Södertälje, en eldsjäl som ensam och nästan helt utan pengar säkert bidragit till betydligt mer "integration" eller i varje fall förståelse och kunskap om Sverige för nyanlända asylsökande och sådana som fått uppehållstillstånd än många välskrivna Integrationsverksrapporter. Läs min kolumn i Svenska Dagbladet den 25 juni där jag i mycket korta drag berättar om Samira samt läs här om den 20 juni då vi tillbringade en heldag i just "Mesopotälje".

Integration sker mellan människor i verkligheten, utanför myndigheters väggar och LÅNGSAMT! Några generationer tar det, så är det bara. Men det ska man helst inte säga, trots att det är sanningen. Och att det tar ännu längre tid när man har diametralt olika traditioner och sätt att se på och tolka världen o.s.v., det tycks vara helt omöjligt för "goda svenskar" som prompt ska hålla på och "integrera" människor att förstå. Konstigt nog.

Man ska inte inrätta konstlade verk och lägga enorma summor på mer eller mindre meningslösa utredningar och rapporter som ändå mest blir till hyllvärmare hos andra myndigheter och verk. Det är bättre att lägga pengar – inga enorma summor! – på verksamheter som Samiras, där pengarna inte går till papper och rapporter utan till sådant som för människor samman: en enkel lokal och möjlighet att göra saker tillsammans. Och man måste inse att integration (från båda sidor) tar tid.

Brott lönar sig inte (i Saudiarabien)

Förra veckan dömde en domstol i Riyadh två inbrottstjuvar för stöld på ett mäklarkontor. En polispatrull uppmärksammade männen under pågående inbrott och grep dem. De två männen erkände sina brott, som utfördes under påverkan av alkohol.

De två männen befanns skyldiga till inbrott och till att ha druckit alkohol. Båda dömdes till fyra års fängelse och 600 piskrapp. Ytterligare 80 piskrapp utdömdes för att de druckit alkohol.

Källa: