• Kategorier

  • Arkiv från 5 maj 2005

  • Kalender

  • free counters
  • wordpress visitor counter
  • RSS Merit Wager

    • Utan titel lördag, 6 juni, 2020
        Sedan den 5 maj 2005 har jag ideellt granskat, redovisat, översatt, kommenterat och publicerat ofta unikt material, särskilt miggornas rapportering. Om ni uppskattar texterna, informationen, rapporterna, kommentarerna, stöd gärna via Subscribe med 1 krona om dagen = 30 kronor i månaden, eller med valfritt belopp via Donate, Swish eller Bankgiro.  Alla bidr […]

Nu finns det sexualveganer också!

Mer om dem på SVT:s sajt. No comment…

Visst får man väl försvara sig mot sexuella trakasserier?

DNDN Debatt, under rubriken Vi vill inte se Glenn Hysén på årets Pridefestival motiverar Anders Selin, tidigare ordförande för Stockholm Pride, varför han (fast han säger "vi") inte vill att fotbollsstjärnan Glenn Hysén ska invigningstala när Pridefestivalen invigs:

"För drygt sex år sen slog Glenn Hysén ner en man som tafsade på honom. Kanske tolkade mannen något som Glenn gjorde som en invit eller så var han bara väldigt omdömeslös. Självklart ska man få värja sig mot att bli tafsad och kladdad på. Mannen som tafsade gick över gränsen för vad som är tillåtet och han gjorde fel. Men var mannens överträdelse så grov att han förtjänade att bli nerslagen? Hade inte en knuff och ett "lägg av" varit tillräckligt för att få mannen att fatta att han inte hade något där att hämta och att han gick över gränsen? Jag hävdar att Glenn Hysén överreagerade och att han använde övervåld mot en man som tafsade på honom."

Anders Selin fortsätter genom hela artiken att klaga på att Glenn Hysén försvarat sig mot en man som tafsat på honom och försöker, konstigt nog, vända det mot Glenn Hysén! Jag hade gjort precis som Glenn Hysén: försvarat mig och rätten till att själv bestämma när, var och hur jag vill bli berörd. Igen har rätt att tafsa på någon annan, det kallas "sexuella trakasserier" och är straffbart. Och mot brott har man rätt att försvara sig. Och det gjorde Glenn Hysén, tydligen.

Hela texten är så obehagligt skruvad att jag måste säga att jag är förvånad över att den överhuvudtaget publicerades på DN Debatt.

Ytterligare en mejlkommentar om Nordea

Nordea logoDet kom ytterligare ett mejl med anledning av min kolumn i Svenska Dagbladet idag med rubriken När man blir hindrad att göra rätt för sig och Jannes gästbloggning strax före denna text.

Jag kunde inte låta bli att skriva till dig angående din artikel i SvD: "När man blir hindrad att göra rätt för sig", som handlade om Nordea. Artikeln kunde lika gärna handlat om oss!

Vi fick förklaringar som att bankinspektionen infört nya hårdare regler och att de följde dessa, men på bankinspektionen visste de inte ens vilken ny regel det skulle kunna vara. Det påstods senare att jag hade misskött mig mot Nordea och sådana kunder ville de inte ha. Jag visste inte ens att jag var kund hos dem! Det visade sig dock att jag har ett privat Plusgiro som jag inte använde och det hade övertrasserats med 1.63 kronor när en årsavgift hade dragits. Kallas det för att missköta sig så vet de nog inte vad missköta sig är. Det kändes mer som ett dåligt skämt, som att de drev med mig.

Hade man som egen företagare behandlat sina kunder på det här sättet, så hade man ganska snabbt fått slå igen.

I mitt fall handlade det troligen om att företaget var nytt och att jag hade en anmärkning på mig. Egentligen handlade det om att vi skulle gå över från enskild firma till HB och i den enskilda firman hade vi redan plusgirokonto. Det räckte inte ens att visa upp en tingsrättsdom och papper från kronofogden på att den anmärkningen jag hade var felaktig! Vi kunde heller inte flytta vårt gamla plusgirokonto.

Vårt bankgiro fick vi dagen efter på vår vanliga bank och vi håller på att avsluta allt vad plusgiro och Nordea heter. Jag brukar rekommendera samtliga jag känner att göra likadant. För Nordeas förmyndarskap känns som rena rama översittarfasonerna för mig och min kompanjon och får oss att känna oss som förbrytare. Och vi tycks inte vara ensamma om det!

Mejlkommentar om Nordea

Nordea logoDet kom ett mejl från Helge med anledning av min kolumn i Svenska Dagbladet idag onm Nordeas märkliga inställning till folk med betalningsanmärkning, med rubriken När man blir hindrad att göra rätt för sig och Jannes gästbloggning strax före denna text. Jag har fått Helges tillstånd att lägga ut hans mejl:

Tack för kolumnen om Jannes vedermödor – känns väl igen:

När vi hösten 2005 hastigt bildade ett AB för att köpa Levelius Bar&Restaurang gick jag till min 'husbank' Nordea med en postväxel på 100 000 kronor i handen för att öppna ett företagskonto, men fick nobben eftersom "vi inte öppnar konton för nystartade företag". Vilket moment 22!

Sent omsider fixade det sig genom 'Vitamin K' där K står för kontakter plus att jag hotade flytta min personliga depå till annan bank!

En helt annan sak är att bankerna inte vill hantera pengar längre (jag trodde det var deras affärsidé). Vår kontant- och korthantering på Restaurant Berlin kostar oss – och därmed våra gäster – i runda slängar 50 000 kronor om året. Insättning av kontanter måste ske via deposition i bankens lådor och kostar 50 kronor/gången; kortavgiften för varje dragning av ett kontokort kostar 2,50 – 3 kronor även om det handlar om en läsk för 25 kronor eller en öl för 39 kronor!

Så går det till när man stryper sill!

Tack för att du tar upp lite jordnära verklighetsanknytna problem!

Helge Stumm
Restaurant BerlinStockholm, Skånegatan 71 www.berlinsthlm.se

P.S. Min barkille påstår att Affe går igen på Skånegatan i skepnad av en duva. Duvan kommer nämligen till oss en timme före öppningsdags (som Affe) och pickar runt lite grand på trottoaren och drar sedan vidare. Jag tror inte på sånt – speciellt inte som duvan inte har shorts eller kamera eller något grön-vitt på sig …..

Om Affe (och Janne) kan man läsa mer under kategorirubriken Vickys Livs i högerspalten.

Be my guest # 50: Janne Olsson

Janne OlssonHär gästbloggar Janne Olsson. Jag har känt Janne (och hans bror Affe) sedan 1989, då han (och Affe) jobbade på AGE Lindström (som det hette då, numera heter det AGE Kontorsgross). Läs mer om Janne, hans bror och deras butik Vickys Livs på Skånegatan under kategorirubriken Vickys Livs i högerspalten. Läs också den kolumn som jag harskrivit på Svenska Dagbladets ledarsida den 30 juli och som handlar om det märkliga i att man inte kan få öppna plusgirokonto hos Nordea bara för att man har en betalningsanmärkning (vilket hundratusentals svenskar har).

Nordea logoJag ringde till Nordea för att på något sätt överklaga deras beslut att neka handelsbolaget, som jag är delägare i, plusgirokonto. Det fanns ingen som kunde ta mitt samtal men den otroligt trevliga tjejen som svarade tog alla mina uppgifter och lovade att någon behörig skulle ringa upp mig senare (om all personal på Nordea vore lika vassa och trevliga som de två telefonister jag pratat med skulle de antagligen vara Sveriges bästa bank).

Efter någon timme ringde en behörig bankkvinna och följande samtal utspelade sig:

Jag: Jag skulle vilja veta varför vi inte kan få ett plusgirokonto bara för att jag har en betalningsanmärkning?
Bankkvinnan: Det är vår policy.
Jag: Men det handlar inte om att ge oss någon kredit vi ska bara ta emot pengar.
Bankkvinnan: Det är vår policy.
Jag: Men min kompanjon har inga betalningsanmärkningar kan inte han vara ansvarig för kontot?
Bankkvinnan: Vi följer bara vår policy.

Nu börjar jag misstänka att jag talar med en maskin men jag gör ett sista försök:
Jag: Men jag har redan ett konto i er bank jag är Pluskund ni kanske ska stänga det kontot för säkerhets skull så jag inte gör något som hotar hela bankens framtid?
Bankkvinnan: Nej, vi stänger inte något konto det kan ju ha hänt något efter att man fått kontot. Du kan ju söka bankgiro.
Jag: Skulle jag få bankgiro i Nordea?
Bankkvinnan: Nej. (Det fick mig att tänka på en person hos Kronofogden som föreslog att jag skulle söka banklån för att betala min skuld?).

Till slut följer här några frågor som ni som läser detta kan fundera på:
– Är det rimligt att Nordea som är en bank tar på sig att agera som en myndighet? Det gör de, när de i praktiken belägger folk med yrkesförbud, något som annars är förbehållet Kronofogden.
– Om nu Nordea vill skydda sig mot folk med betalningsanmärkningar så funkar inte detta system. Det går t.ex. bra att låta två ?rena? personer starta firma. Då får firman plusgirokonto. När det är klart byter man ägare i bolaget. Så gör många .
– Är det inte konstigt att en bank frivilligt tackar nej till att tjäna pengar för att behålla en obegriplig policy som ändå inte fungerar?
– Varför har Nordea ensamrätt på Plusgirot?

Alla människor med anmärkningar är inte skurkar, men till skillnad mot när Nordea hamnade i rejäla ekonomiska svårigheter, så går inte staten in och räddar dem när dem hamnar i knipa. Nordea, liksom Gota Bank, var ju själv i knipa redan den 1 februari 1990. Bägge dessa banker var i enlighet med både banklagen och aktiebolagslagen skyldiga att begära sig själva i konkurs. Läs bland annat här.

Utbetalningarna för bankstödet uppgick till sammanlagt 65,3 miljarder kr. Till allra största delen utgjordes detta belopp av följande poster:
4,2 miljarder för Nordbankens nyemission 1991,
2 miljarder för köp av utestående aktier i Nordbanken 1992,
10 miljarder aktieägartillskott till Nordbanken 1992,
24 miljarder utbetalat eget kapital till Securum,
20 miljarder aktieägartillskott till Gota Bank 1993,
3,8 miljarder utbetalat eget kapital till Retriva 1993.
De nämnda posterna utgör tillsammans 64 miljarder kr. Läs Efter bankkrisen i Ekonomisk Debatt 26/1, 1998.

Nu: bloggläsare i 126 länder!

image1908Det 126:e landet där det finns läsare av min blogg är Namibia! Det är fascinerande att tänka på att det finns människor som läser min blogg i så otroligt många länder. Tänk att det faktiskt sitter folk i Sudan, Ghana, Senegal, Yemen, Korea, Venezuela, Iran, Irak, Finland, Malta, Georgien, Spanien. Nicaragua etc, etc – och läser vad jag skriver!

Jag undrar hur det ser ut där de som läser bloggen är, och varför de är där de är. En del är väl på semester men knappast i Libyen och Irak. Eller i Tchad. Salomonöarna, däremot, där kanske det finns svenskspråkiga semesterfirare liksom i Sri Lanka och Norge. På Mauritius finns säkert en del del semesterfirare – där var jag faktiskt själv, senast jag hade semester (i september 1998). I Pakistan har jag också varit, liksom i Saudiarabien, Colombia och massor av andra länder. Dock inte i Burkina Faso eller Burundi. Eller Somalia och Oman. Vilka är det som läser min blogg där? En del kanske bara har råkat hamna på min blogg av misstag. Andra kanske följer den var de än är i världen. Oavsett varför och hur så är det roligt med så geografiskt vitt spridda läsare!

Om kvotflyktingar…

Migrationsverket logo"Migrationsverket kritiserar regeringen för att det blivit svårare för kvotflyktingar att ta hit sina familjer. Kvotflyktingar är flyktingar som anses ha så starka skäl att fly att de bjuds in till Sverige." Det rapporteras i Ekot söndagen den 29 juli. Läs och lyssna här. Ämnet diskuterades också i programmet Godmorgon, världen samma söndagsmorgon.

Migrationsverket informerar på sin hemsida att antalet kvotflyktingar år 2006 var 1.653. Antalet kvotplatser bestäms av regeringen och vilka nationaliteter och var flyktingarna ska hämtas bestäms i samarbete med UNHCR. Sverige borde kunna bestämma att i antalet kvotflyktingar räkna in samtliga familjemedlemmar i flyktingens familj i kvoten, om man inte vill att antalet ska bli för stort. Alltså ta emot totalt 1.653 personer inklusive familjerna. Men att ta hit drygt 1.600 människor som sedan inte vet när eller ens om deras närmast anhöriga får komma efter, det är grymt .

Naturligtvis ska kvotflyktingars (som ju ansetts vara så extra mycket utsatta att de utan asylprövning valts ut för att få komma till olika länder för skydd) familjer också räknas som flyktingar! Det är för kvotflyktingar om möjligt ännu mer nödvändigt än för andra, och det ligger i sakens natur att om de av UNHCR ansetts behöva få flyktingstatus i något land, så ska givetvis deras familjer också omfattas av denna flyktingstatus. Den, som klassificeras som "flykting" enligt Geneve-konventionen och beviljas asyl på den grunden, kan ju heller inte återvända till det land han/hon har flyktingstatus gentemot, så även om han/hon skulle vilja så kan han/hon inte resa tillbaka till det landet om saknaden efter familjen skulle bli större än rädslan för att återvända.

Men – och det framkommer inte i vad som hittills sagts i media eller av Migrationsverket – av dem som kommer hit, som Migrationsverket reser ut i världen och väljer ut och i sin information kallar "kvotflyktingar", anses ju sedan inte alla vara flyktingar! Hur många av de 1.653 människor som kom hit på den s.k. flyktingkvoten förra året befanns vara flyktingar enligt den definition som gäller, Genevekonventionen? Migrationsverket berättade inte i inslagen i Sveriges Radio att de hämtar hit människor som först valts ut av UNHCR och av UNHCR bedömts vara flyktingar, men sedan drar igång egna utredningar när människorna väl är här och klassar om en del till "skyddsbehövande i övrigt". För dem gäller då samma regler som för andra asylsökande, de ges ju inte flyktingstatus.

Läs Migrationsverkets egen skrift Den svenska flyktingkvoten här. Där står bland annat: "I samband med uttagningen fastställs nämligen inte personens flyktingstatus enligt svenska regler. "

Jag förstår inte varför man inte antingen accepterar dem som UNHCR valt ut som flyktingar och ger dem flyktingstatus direkt när de anländer utan klassar om dem här hemma? Hur många av de 1.653 personerna som kom förra året klassades om och hur många fick flyktingstatus? Red upp detta först och fastslå sedan att om vi ska ta emot kvotflyktingar överhuvudtaget (när vi redan tar emot flest asylsökande av alla länder i EU), så ska de också anses vara faktiska flyktingar och inte utredas på nytt i Sverige. Och då ska givetvis deras familjer också tas emot här!

© Citera gärna men ange källan!

Heja, Åhléns!

underkl_der_1185629713_2305 baddr_kter_bak_1185629692_2304 baddr_kter_fram_1185629651_2303Jag skulle köpa ett nytt strykjärn och begav mig till Åhléns i Stockholms city. Där var det luftigt och skönt och väldigt lite folk vid 12-tiden. Det var lite synd om Åhléns, men trevligt för de kunder som hittat dit och kunde gå runt i sin egen takt utan att behöva trängas.

Jag gick förstås en runda också på damavdelningen, trots att det bara var ett strykjärn jag behövde (…), och då fick jag till min förvåning se något jag aldrig sett tidigare, nämligen skyltdockor i olika storlekar! Alltså de gamla vanliga ursmala men också lite kraftigare dockor, intill de smala.

Jag har som sagt aldrig sett sådana här ”plus size” skyltdockor någon annanstans, så jag säger bara ”Heja, Åhléns, som har fattat att alla inte ser exakt likadana ut utan att kvinnor finns i alla storlekar!”

Finland: Brist på kvinnojourer för invandrare

YLE (ny)Allt fler invandrarkvinnor vågar och förstår att be om hjälp mot våld i hemmet. Till exempel föreningen Monika-Naisets i Helsingfors tar emot samtal från invandrarkvinnor i hela landet, dygnet runt.

Föreningen ger kvinnorna hjälp mot våld i hemmet, och möjligheter att fly våldet. 2 400 personer bad föreningen om hjälp i fjol, jämfört med 240 personer år 2004 – en tiodubbling på bara två år. Monika-Naisets verksamhetsledare Reet Nurmi tror att ökningen beror på att invandrarkvinnorna blivit bättre integrerade i Finland och att de bättre än förr känner till sina rättigheter.

Samtidigt som allt fler invandrarkvinnor söker hjälp, är bristen på skyddshemsplatser skriande. En undersökning visar att sju av tio invandrare blir avvisade från kvinnojourerna eftersom de är fulla eller på grund av att man där inte förstår sig på invandrarnas situation.

Se och lyssna här.

Ska samhället verkligen betala folks pass?

image1884Den här notisen var publicerad i Dagens Nyheter den 19 juli. Inte undra på att det är allt fler som undrar hur det står till med det här samhället när man hör talas om sådant här. Att något som helt klart hör till privatlivet och inte alls till "livets nödtorft", ska betalas av "det allmänna" (via skatterna) och att det dessutom ska kosta en massa skattepengar att driva frågan i domstol.

Varför i hela fridens dar ska Sundbybergs stad (skattebetalarna) betala för någons pass? Om kammarrätten dömer lika märkligt som länsrätten så torde domen bli prejudicerande. Då kan ju väldigt många människor kräva att "det allmänna" betalar när de ansöker om pass. Tanken svindlar…

Garageplats kan kosta upp till 930 000 kronor

Finlands flaggaDet här handlar om Helsingfors där det blivit allt svårare att hitta bilplats. Vill bilägaren inte ställa sin bil på gatan får han vara beredd att betala stora summor för en bilplats. Ett varmgarage för en personbil i innerstaden kan kosta mellan 50.000 euro (465.000 kronor) och 100 000 euro (ca 930.000 kronor)!

Trots de stora summorna låter köparna inte sig skrämmas iväg. Bilstammen ökar hela tiden, och någonstans måste de parkeras. Men garageplatsägarna vet vilka guldklimpar de sitter på, och säljer ogärna. Marknaden är försvinnande liten.

Husbolagen tjänar stora summor på att bygga parkeringshallar i sina källare, men det gäller bara nybyggen. Innerstan, där platserna behövs, är redan full.

Källa:
HBL logo

Ur Epsilon, av JGU. Text 3.

image1899Här fortsätter publiceringen av blandade texter skrivna av JGU, en man i sina bästa år, lite tilltufsad av livet, lite udda och därför inte helt inne i samhällets vanliga system. Men inte heller helt utanför. Dock ständigt pank och fimpletande, alltid med sin egen syn på saker och ting. De två första texterna kan läsas under kategorirubriken Texter av JGU i högerspalten, och här följer alltså text 3:

– Oj , vad du skrämde mej!

Hon kom från sängen ut i köket lite rufsig och sömnögd.

– Jaså hade du glömt att jag är här?
– Ja. Jag är sugen på en pizza. Kan du gå ner och köpa? Mjölk också. Du är så söt.
– Eftersom du inte har bäddat åt mig så är det väl lika så bra att jag far hem ikväll?

Han åt upp några kalla spenattortellini som inte smakade särskilt mycket.

– Du ser ut så där. Du lät att se ut så där när du ringde igår och knappt kunde sluddra.
– Nej, men du ser ut så där mellan benen.

Diskussionen ledde ingen vart och var dessutom föga underhållande. "Kanske komma någon vart, men vilken vart och vem någon?", tänkte han tyst att det nog var lika så bra att inte kläcka ur sig i något som helst sällskap.

– Nu har jag varit här i elva veckor snart. Förra gången var det tio månader.
– Ja hur fan stod jag ut?
– Är man dum så är man.

Fortums kärnreaktorer i Lovisa har beviljats tillstånd att fortsätta sin verksamhet

Finlands flaggaFinland. Regeringen förlängde den 27 juli drifttillståndet med 20 år för bägge enheter; Lovisa ettan får fortsätta till år 2027 och Lovisa tvåan till 2030. Regeringen stödde sig i sitt beslut  speciellt på Strålsäkerhetscentralens utlåtande. Strålsäkerhetscentralen förutsätter att det görs säkerhetsbedömningar vid kärnkraftverket åren 2015 och 2023.

Justitieminister Tuija Brax (grön) föreslog att man skulle ha beviljat tillstånd för bara 10 år, men hon förlorade omröstningen med siffrorna 5-1.

Reaktorerna producerar el för stamnätet med 488 megawatts effekt. Vid normal drift producerar kraftverksenheterna i Lovisa nästan 10 procent av den elektricitet som förbrukas i Finland.

Källa:
YLE (ny)

I Ring P1 näpser programledare folk som inte använder politiskt korrekta ord eller har “fel” åsikter

Ring P1 ska vara ”folkets röst” i etern. Folk ska få ringa in och säga vad de tycker och anser om allt mellan himmel och jord. Men alltför ofta näpses de av programledarna som är så indoktrinerade i vad som är ”politiskt korrekt” att de reagerar med ryggmärgen när ”pöbeln” råkar använda – enligt deras normer – icke-pk ord och åsikter. Som den 27 juli.

En man ringde in och pratade lite rörigt om religiösa friskolor och att det knappast hjälper nykomna människor att assimileras i det svenska samhället om barnen tillbringar hela sin skolgång i sådana skolor. Programledaren högg direkt. Mannen hade knappt hunnit avsluta ordet ”assimileras” innan hon avbrutit och frågat: Assimilera? Man ska väl integrereras!”Hon har lärt sig att hon inte får/ska använda ordet ”assimileras” och med ryggmärgen reagerar hon när någon annan använder det. Men det är knappast en programledares sak att lära folk vilka ord de ska använda och om nu den inringande mannen använde ordet så kanske han a) verkligen tycker att människor som kommer hit ska assimileras i landet eller b) han använde fel ord. Själv fick jag känslan av att han nog egentligen menade ”integreras” eftersom han använde det ordet också.

Men hur det än är med den saken, vare sig han tycker att människor ska assimileras eller integreras eller något annat så har han ju rätt till sin åsikt. Det kan knappast vara en journalistiskt upplärd programledares sak, en som själv vill (eller måste?) vara pk, att näpsa honom för att han inte använder samma begrepp och ord som hon. Antingen har vi yttrande- och åsiktsfrihet och en fri debatt eller också har vi det inte. Det kan i varje fall aldrig vara så att det som journalister lär sig att de får eller inte får säga och tycka och vilka ord de får/ska använda respektive inte får/ska använda ska påprackas andra människor.

Be my guest # 49: Birgitta Elfström

Birgitta ElfströmBirgitta Elfström, jurist, beslutsfattare hos Migrationsverket t.o.m. den 25 juli 2007
Foto: Merit Wager

Här är en gästbloggning från Birgitta Elfström som är jurist, mellanösternexpert, medlem i Internationella juristkommissionen och fram till den 25 juli 2007 under lång tid har varit beslutsfattare på Migrationsverket. Få har en så gedigen kunskap inom asyl- och migrationsområdet som hon och när hon nu från och med idag, den 26 juli 2007, börjar sitt nya liv utanför Migrationsverket, kan jag bara hoppas att det finns människor som förstår att efterfråga hennes kunskaper och expertis som är särskilt stor när det gäller frågor om statslöshet (främst palestiinier), men också om själva asylprocessen och om den inte helt lättolkade utlänningslagen. Här följer hennes gästbloggning, skriven den förtsa dagen sedan hon slutat på Migrationsverket.

Om asylprövning på nytt sätt

Något radikalt måste göras då det gäller asylprocessen som jag anser har havererat. Det är en stor del "asylshopping" som sker. Flera asylsökande har fått en s.k. Schengenvisering och kan då fritt resa omkring i EU-länder. En del reser hit och istället för att turista söker de asyl. Många har redan sökt asyl i något annat EU-land men fått avslag och har då rest vidare till Sverige. De betalar flera tusen US-dollar till smugglare för att komma hit. De har sålt sina hem och har inget att återvända till. De flesta som kommer till Sverige har redan gjort sig av med sina identitetsdokument och många har en inlärd historia med sig.

Röster har höjts om att inrätta särskilda uppsamlingsläger nära EU:s gränser där det ges möjlighet att söka skydd. Vi skall värna om asylrätten som är en rätt att söka skydd från förföljelse. Asylrätten missbrukas i högsta grad och detta måste vi våga tala högt om utan att bli stämplade som främlingsfientliga. Många använder sig av rätten att söka asyl för att komma in på den svenska arbetsmarknaden, för att hitta sin livspartner, för att få tillgång till svensk sjukhusvård, för att få utbildning eller för en tryggare framtid. Den som söker asyl får tillgång till bostad, dagbidrag, skola, aktiviteter och i de flesta fall rätt att arbeta. De har rätt att bo i eget boende. En del flyttar runt till olika adresser. Ibland kommer de inte till Migrationsverket på kallelser till utredning. Det kostar pengar för staten. En del bara försvinner.

Visst finns det personer som har skäl att få asyl som flyktingar, och vissa har rätt till skydd i övrigt t.ex. om de kommer från ett land där det pågår en väpnad konflikt eller från ett land där det råder svåra motsättningar och de är drabbade individuellt av detta. Idag är det många asylsökande som inte medverkar till att visa sina identitetsdokument och många lämnar uppenbart felaktiga uppgifter. Det kostar tid och pengar att försöka få fram uppgifter om var personen rätteligen hör hemma. Den som inte kan lämna uppgifter som kan klargöra identiteten borde kunna avvisas till sitt "hemland/hemvistland". Men lagen från den 1 juli 2004 hindrar detta. Det åvilar nämligen Migrationsverket att ange till vilket land en person skall av- eller utvisas. Migrationsverkets f.d. överdirektör Lars-Gunnar Lund hade en poäng i att Migrationsverket skulle arbeta som en byggnadsnämnd. En bygglovsansökan som inte uppfyller vissa grundläggande krav avslås. Inte åvilar det byggnadsnämnden att eftersöka var sökanden har sin fastighet om denne inte själv vill lämna uppgifter om detta. Men hur applicerar man detta på Migrationsverket? Enda lösningen är att avslå en ansökan som saknar grundläggande uppgifter. Därefter bör personen placeras på en förläggning som arbetar med återvändande. Det måste också åvila hemlandet/hemvistlandets ambassad att se till att personen återvänder. Det kan inte enbart åvila svenska myndigheter.

Det är inte fel att EU inrättar särskilda UNHCR platser för personer att söka skydd hos. Jag föreslår att den som anser sig vara i behov av skydd måste anmäla sig på det närmaste UNHCR-kontor utanför det egna hemlandet/hemvistlandet. Dessa UNHCR-kontor skulle kunna bemannas med personal från olika Migrationsverk och med land- och språkexperter knutna till sig. De som bedöms vara i behov av skydd ges uppehållstillstånd i ett EU-land eller annat land. Då skulle det bli mindre asylshopping och stopp för smugglarligor. Vi skall inte ha en asylpolitik som uppmuntrar till missbruk. Det tjänar vi på.

Fortfarande inga besked om den “försvunne” 20-åringen

Jag hoppas att advokaten i det här uppmärksammade och mycket märkliga fallet (läs tidigare inlägg i ämnet här på bloggen) snarast informerar UD och även media vad som ligger bakom det faktum att en 20-åring på väg till Etiopien den 30 juni, i stället stannar i Europa (Schweiz???) under alla dessa veckor och påstås inte ha en aning om att någon undrar var han är. Vem betalade för hans resa dit och hans uppehälle under den långa tiden? Vad är det som döljer sig bakom de uppgifter som spritts av advokaten och fadern till den unge mannen? Varje normalt funtad människa begriper ju att här finns flera hundar begravda, och när man har tagit UDs resurser i anspråk för detta så måste man också stå upp och tala om vad som har hänt. Och be om ursäkt för att man i onödan utnyttjat samhällsresurser som kunde ha behövts någon annanstans samt på ett otrevlig sätt anklagat UD för att psykiskt terrorisera en familj (den 20-årige Muktars)!

Pappan i familjen måste ju också ha haft aningar om vad som hade hänt sonen, har han informerat advokaten om olika tänkbara scenarios? Om inte, är det verkligen möjligt att advokaten inte undrat och ställt lite frågor själv? Advokatens agerande tycker jag är lika tvivelaktigt som familjens. Kanske något för Advokatsamfundet att titta på?

Men också UD måste nu äntligen förstå att departementet inte ska ställa upp som "försäkringsbolag" och "Mädchen für Alles" så fort någon vuxen, myndig människa reser någonstans dit alla avråder från att resa och sedan råkar illa ut eller bara sjölv håller sig undan, som i det här aktuella fallet. Det är ett krav som skattebetalarna kan ställa: använd resurserna där de verkligen behövs och hänvisa i övrigt till människors eget ansvar för vad de gör samt deras försäkingsbolag och till advokater som kan hjälpa dem och som de själva, inte samhället, betalar.

“Muqtar hade missat planet”

Västerbottens-Kuriren publicerar idag, den 26 juli, en artikel om den "försvunne" 20-åringen som påstods ha rest till Etiopien för en månad sedan och man sedan inte hört av. Där står bland annat:

"Jag har många frågor att ställa. Kanske han är ängslig för att ringa och prata med mig", funderar Ahmed (faderna, min anm.) med ett leende såväl på läppar som i ögon.

I går morse ringde Muqtar till advokat Björn Hurtig och berättade att han missat anslutningsplanet till Etiopien för snart fyra veckor sedan. Varför han inte varit i kontakt med sin familj under den tiden vet inte Hurtig.

Med den uppståndelse som varit här på grund av 20-åringens bortovaro, och den stora apparat som advokaten satt i gång hos UD och alla resurser som satts in i ett fall där något är mycket märkligt och värt att ifrågasätta, gör att allmänheten har rätt att få veta exakt vad som hänt. Det duger inte att nu – som advokaten gjorde den 25 juli – prata om att om en 20-årig människa väljer att inte kontakta sin familj så har han (Hurtig) inte med det att göra. Och att "Det får han förklara inför familjen. Jag är inte någon polis över honom". Det räcker absolut inte, en ordentlig förklaring måste ges. Och UD måste skärpa sig och inte agera hjälporganisation åt alla som dumdristigt men på eget ansvar reser tillbaka till sina forna hemländer trots att det är mycket oroligt där och trots att de har sökt och fått asyl i Sverige just för att de påstått att de omöjligt kan återvända. Likaså bör kanske Migrationsverket vara mer alert. Har man fått asyl just för att man sagt att man har skyddskäl gentemot hemlandet och ändå reser tillbaka ganska snabbt efter att man fått uppehållstillstånd (vilket många gör), då är det något som är fel. Då måste man starkt överväga att dra in de permanenta uppehållstillstånden och även se om man ska applicera vetskapen om att det går bra att återvända så fort man fått tillstånd att stanna i Sverige på andra asylsökande från samma länder och områden. Så som det ser ut nu så urholkas asylrätten starkt och det är förödande för tilltron till den och till allmänhetens syn och inställning till asylsökande. Det är allvarligt.

Läs mer här, här och här.

“Vi skiter i om svenskar med utländsk bakgrund dödas”

Under ovanstående rubrik (vika "vi", förresten? Tala inte i mitt namn!) skrev Carlos Ejemyr-Rojas den 24 juli ett inte så korrekt inlägg på Aftonbladets debattsida. Han påstod att man i Sverige inte bryr sig ett dugg om att en svensk 51-åring (en man med kurdisk bakgrund som frivilligt valt att bo i Kirkuk i norra Irak) blev ett av offren för ett bombdåd för en tid sedan. Däremot, menade skribenten, så blev det en helt annan uppmärksamhet kring de två svenskar (!?) som råkade så illa ut i Bulgarien att den ene dog. Ejemyr- Rojas fick ihop en lång artikel om hur man bara bryr sig om "svenskar" medan man inte bryr sig om "svenskar med utländsk bakgrund".

Men Ejemyr-Rojas var ute och cyklade så det bara skvätte om det: männen i Bulgarien var faktiskt också kurder, precis som den döde mannen i Kirkuk! Han hade inte brytt sig om att ta reda på fakta och skrev snabbt ihop en indignerad artikel som nu slår rätt tillbaka på honom själv. Så kan det gå när man ständigt och jämt ska försöka leta efter situationer och fall där man kan hävda att "svensksvenskarna" är så onda och elaka mot "svenskarna med utländsk bakgrund".

Förresten: det är märkligt att det ständigt påstås från – oftast – "invandrardebattörhåll" (ja, jag måste uttrycka det så, så att man ska förstå skillnade, som i detta fall är relevant) att alla, så snart de i princip satt sin fot på svensk mark och i varje fall när de har fått uppehållstillstånd, är svenskar! Det är helt befängt att tro att man automatiskt ska se sig själv som "svensk" bara för att man fått tillstånd att bo här! Själv har jag aldrig, trots decenniers leverne i Sverige, upplevt mig som svensk! Och inte heller tar jag illa upp om jag kallas "invandrare" eftersom jag ju är invandrad; eller om jag betecknas som "med utländsk/finländsk bakgrund". För det är ju sant, det är ett faktum! Jag kan inte begripa varför så många försöker upprätthålla en myt om att alla som sätter sin fot här genast är – och ska kallas – "svenskar"? Eller varför det är så fel att tala om "svenskar med utländsk bakgrund" eller "finländare/iranier/chilenare med svenskt medborgarskap"? Varför ska man skämmas över sitt ursprung? Jag begriper det verkligen inte!

“Somalier begår nu färre rån i Helsingfors”

Finlands flagga mörkare blått korsSomaliska ungdomar begår nästan inga rån längre, enligt Helsingforspolisens.  I år har endast en somalier i 20-årsåldern varit misstänkt för rån i Helsingfors. Ännu år 2005 misstänktes sammanlagt 20 ungdomar med somalisk bakgrund för rån. (Källa: Yle)

I augusti och september år 2005 begicks ett flertal våldsamma gaturån i Helsingfors centrum. En del av rånarna var unga män födda i Somalia. Polisen tog itu med problemet bland annat genom att öka bevakningen av i Helsingfors centrum, installera bättre belysning och fler övervakningskameror i stan. Polisen samarbetade också med Helsingfors stads socialverk.

Kanske har också besluten om utvisning av dem som begått brott haft en viss inverkan… Apropå artikeln i Hufvudstadsbladet: Kasta ut dem som begår brott!,så finns en tidigare artikel från den 9 juli i samma tidning som förklarar mer utförligt vad det handlar om. Den har rubriken Respass väntar tjugo somalier. Nedan ett kort citat ur artikeln:

Polisen ville ursprungligen utvisa hela trettio somalier, men utlänningsverket strök sex från listan. Resten ser man inga hinder för att skicka i väg. En person som har någon form av uppehållstillstånd och som gör sig skyldig till ett brott som ger minst ett år fängelse kan enligt lagen utvisas. Utvisas kan också sådana som gör sig skyldiga till upprepade brott eller som kan anses vara till fara för allmänheten.

De tre som dömts till utvisning har dömts till 4,5-8 år långa fängelsestraff. Männen är i åldern 20-24 år och alla tre har flera fall av misshandel av utomstående på sitt samvete. Arbetshistoriken är blygsam. Den som jobbat mest har plockat jordgubbar i två månder. Förvaltningsdomstolen motiverar utvisningarna med att brottens karaktär talar mer för utvisning än de faktorer som talar emot.

© Denna blogg.

Nu vill UD också ha svar

Bra, nu kräver UD klarhet i vad hela den här historien har handlat om, alltså med den "försvunne" 20-årige mannen med somalisk bakgrund, som nu enligt uppgift (om nu det är sant), befinner sig i Schweiz.

"På grund av de här uppgifterna har vi på UD lagt ner väldigt stora ansträngningar att på alla sätt försöka få klarhet i detta och hjälpa honom",
säger Nina Ersman som är chef för UD:s presstjänst.

Men nu verkar Björn Hurtig, advokaten, plötsligt inte lika villig och intresserad av att ha kontakt med UD som tidigare. Nu säger han att om en 20-årig människa väljer att inte kontakta sin familj så har han (Hurtig) inte med det att göra.

"Det får han förklara inför familjen. Jag är inte någon polis över honom", säger Björn Hurtig.

Men fullt så lätt (och fegt) kan man knappast komma ifrån det hela när man som ombud för familjen ställt stora krav och varit tämligen hård i sin kritik mot UD. Om man, som Björn Hurtig och mannens familj har krävt att UD ska lägga sig i vad en 20-årig människa gör och inte gör, då får man också lov att nu förklara vad denna 20-åriga människa faktiskt har gjort. It goes both ways. Det är inte ensidigt, man kan inte bara ställa krav och sedan, plötsligt, vända på klacken och två sina händer.

Är det kanske så att den 20-årige mannen var på väg mot familjens ursprungsland, ditskickad av föräldrarna, för att giftas bort mot sin vilja och för att på det sättet "fixa upppehållstillstånd" åt någon därifrån? I så fall har pappan ljugit – eller åtminstone undanhållit sanningen – kanske både för advokaten och alla andra "dumma svenskar". Eller så har också advokaten vetat om det, vilket i så fall gör hans agerande ytterst obehagligt.

Alla kort på bordet – det är det enda som gäller. Det är det enda som stoppar spekulationer och gissningar.