Två vietnameser som sparkbollar

Thanh och Hoa, de två vietnameser som jag skrivit så mycket om under kategorirubriken Asyl&Migration i högerspalten, är ett tydligt exempel på vad som kan hända människor i ett land där ansvarskulturen är sådan att ingen – INGEN! – vill ta personligt ansvar, knappt ens kollektivt sådant, utan alla vill sparka krågliga frågor vidare, bolla dem till "någon annan".

Migrationsverket slår ifrån sig och säger – trots att det är de som har gjort fel och borde rätta till det – "vi äger inte frågan, vi kan inte göra något". När vi vänder oss till Utrikesdepartementet (UD), som jag hittills har trott sköter diplomatiska relationer mellan Sverige och andra länder, och ber om hjälp med att få Vietnam att ta emot sina medborgare och att garantera att de inte fängslas för att de sökt asyl när de återvänder, väljer UD att medvetet missförstå vår begäran och svarar på ett "goddag, yxskaft"-sätt:

"Tyvärr handlägger inte Utrikesdepartementet frågor om uppehållstillstånd. Ärendet handläggs för närvarande av Migrationsverket, varför jag får hänvisa dig dit."

Migrationsverket har, mycket tydligt, meddelat att ärendet inte handläggs av dem längre och påstått att det är Polisen i det ena fallet och oklart vem som handlägger i det andra. Som om Polisen hade rätt att fatta beslut om uppehållstillstånd eller inte! Det enda Polisen ska göra i vissa fall (inte i alla!) är att verkställa utvisningar och när det föreligger svårigheter i samband med det så ska de vända sig till – guess who! – jo, Migrationsverket för anvisningar. Och när det inte går att utvisa en person så ska Migrationsverket bevilja uppehållstillstånd. Snacka om rundgång! Så när verket försöker få det till att det är Polisen som "äger frågan" så har de rätt vad gäller själva utförandet av den fysiska utvisningen (om det hade varit möjligt…), men fel när det gäller frågan om verkställighetshinder. Det är Migrationsverket som, när som helst, kan fatta beslut om uppehållstillstånd just för att det inte går – och inte gått på fyra, fem år – att utvisa dessa personer. Och varför Migrationsverket har överlämnat ett av de två ärendena till Polisen är också obegripligt och, så vitt jag kan se, felaktigt och i strid med lagen. Troligen av slentrian, som så många gånger tidigare.

På UD låtsas man tro att jag, som sysslat med den här typen av frågor i mer än ett decennium, inte vet att UD inte handlägger migrationsfrågor. Det är att både nedvärdera mig och att förolämpa min intelligens och kunskap. Och det är utrikesminister Carl Bildt själv som bett en av sina anställda att skriva så här till mig så det är inte – som så ofta annars i myndighetssammanhang – någon underlydande som själv hittar på ett sätt att försöka komma undan jobbiga frågor. Det här svaret är dessutom totalt okänsligt mot de levande människor det handlar om: Thanh och Hoa. Men de finns liksom inte ens med i leken, utan det handlar bara om att putta ifrån sig jobbiga frågor och uttrycka sig nedlåtande mot den/dem (mig och Fredrick Federley) som försöker hitta en lösning för dessa två unga vietnameser.

När jag framhärdar hos UD, kommer nästa avvisande, bortbollande svar, som återigen börjar med ett "goddag, yxskaft"-uttalande:

"Utrikesdepartementet handlägger inte längre frågor som rör migration. Ansvarigt departement är Justitiedepartementet, varför jag får hänvisa dig dit."

Samma nedlåtande, nästintill oförskämda ton – som om inte jag som flyktingombudsman och Fredrick Federley som riksdagsledamot mycket väl visste att migrationsfrågor handläggs av Justitiedepartementet!

Det är inte bara de asylsökande vietnameserna som bollas hit och dit och nu befinner sig i luften och aldrig verkar få ramla ner. Det är också vi som ideellt och med kraft och energi försöker hitta en lösning, som bollas hit och dit av de allra högsta s.k.ansvariga för de här frågorna. Aldrig har det stått så tydligt för mig som nu, att som människa (medborgare, invånare, asylsökande) i Sverige är du totalt rättslös och kan hanteras hur som helst av dem som är satta att hantera svåra frågor. Det finns ingen ansvarskultur att tala om, inte en känsla för personligt ansvar , inte en känsla för de levande människor det faktiskt handlar om, och det drabbar hela landet och dess framtid. För när våra ledare och högsta tjänstemän inte tar ansvar, varför ska då folket göra det?

Och här står vi nu. Vad ska vi nu göra för att Thanh och Hoa ska kunna leva sina liv någon annanstans än i luften i Ingenmansland? Och kunna leva på något annat än luft? Att gå till Europadomstolen är kanske nästa steg, men processen där tar minst ett år. Vad ska vi göra under tiden?

Och allt detta för att beslutsfattare på Migrationsverket i maj, när de skulle ha fattat beslut om att låta Thanhs och Hoas tillfälliga uppehållstillstånd övergå i permanenta dylika på grund av att det föreligger hinder för verkställighet av utvisning, inte gjorde det. Och nu påstår sig verket bekvämt nog inte längre "äga frågan". Fast de gör det. Men vägrar bry sig. Och UD som snabbt bollar vidare till både Migrationsverket och Justitiedeparementet – samtidigt. Allt för att slippa nudda bollen. Moment 22 upphöjt i kvadrat och kubik.