• Kategorier

  • Arkiv från 5 maj 2005

  • Kalender

  • free counters
  • wordpress visitor counter
  • RSS Merit Wager

    • Utan titel lördag, 6 juni, 2020
        Sedan den 5 maj 2005 har jag ideellt granskat, redovisat, översatt, kommenterat och publicerat ofta unikt material, särskilt miggornas rapportering. Om ni uppskattar texterna, informationen, rapporterna, kommentarerna, stöd gärna via Subscribe med 1 krona om dagen = 30 kronor i månaden, eller med valfritt belopp via Donate, Swish eller Bankgiro.  Alla bidr […]

Matpengar och reskort till Thanh

Thanh 2007 utanför SHBIdag stämde jag träff med Thanh vid banken och hämtade sedan ut de pengar som ombryende medmänniskor skickat. Det är Fredrick Federley och så MA, TH och två med initialerna MR som bidragit till Thanhs uppehälle några veckor framöver. Man kan leva billigt när man köper nudlar och påssoppor och te! Men tandkräm och schampo och annat sådant som man behöver, det kostar också pengar. Allt kostar pengar.

Av pengarna som kommit in köpte vi också ett buss- och tunnelbanekort (620 kronor) för en månad framåt, så att Thanh kan röra sig. Det är viktigt att han kan åka kommunalt i hela regionen kring Stockholm, och jag kan berätta att det också är viktigt för en annan person, en vietnames som nu sitter inlåst på förvaret precis som Thanh gjorde i åtta månader år 2005. Och som också har ansökt otaliga gånger hos sin ambassad om återresehandlingar, men inte lyckats. Undrar hur länge han ska han sitta inlåst i onödan för ca 3.500 kronor per dygn – skattepengar som skulle kunna användas till viktiga saker…

Alltså: Thanh har alltid – hur svårt han än har haft det själv – orkat bry sig om andra. När han år 2005 helt i onödan och till en kostnad av över 700.000 kronor för skattebetalarna satt inlåst på Migrationsverkets förvar (i praktiken ett fängelse för icke-kriminella, utan möjlighet till minsta permission) och vi kom och hälsade på, då var det inte sig själv han i första hand tänkte på. Nej, han var mycket ivrig och angelägen om att vi skulle hjälpa en flicka som han – och vi – trodde var under 18 år. En liten, tunn, förskrämd flicka som talade ett språk som ingen annan på hela förvaret talade, och som satt där, inlåst vecka efter vecka, månad efter månad.

Inte förrän tredje gången vi hälsade på, och inte förrän på direkt fråga från mig berättade Thanh att han själv suttit där i över ett halvår och inte hade en aning om när han skulle släppas ut eller vad som skulle hända med honom. Detta var alltså sensommaren 2005, och redan då stod det klart att han inte kunde återsändas till Vietnam. Han hade då varit i Sverige i nära tre år. Flickan han ville att vi skulle hjälpa visade sig vara över 18 år – eller det var i varje fall vad Migrationsverket bestämde – och kom inte ut. Hon avvisades så småningom till sitt hemland, vilket troligen var helt korrekt. Det borde bara ha gjorts snabbare och man borde inte ha hållit en ung, ensam flicka som inte kunde kommunicera med någon annan, inlåst i flera månader. Och nu, när Thanh själv återigen befinner sig i en oerhört svår situation, då väljer han alltså att åka till förvaret för att hälsa på en olycksbroder! Han har redan gjort den långa resan (närmare fyra timmar fram och tillbaka från där han bor, tre gånger på några veckor. Han behöver sitt reskort, så att han kan besöka vietnamesen som sitter levande begravd på förvaret och inte har en aning om vad som ska hända honom idag, i morgon eller om en månad. Ungefär som Thanh själv, fast med skillnaden att han lever i ovisshet utanför den fruktansvärt själsdödande miljön på förvaret.

Thanh och Hoa är berättigade till dagersättning från Migrationsverket från den dag då de tillfälliga uppehållstillstånden gick ut den 24 maj, men de får inte denna mycket låga ersättning. Trots att de varken är gömda eller undanhåller sig utvisning! Kommunerna där de bor ger dem heller inget ekonomomiskt stöd. Thanhs ärende har dessutom – felaktigt – av Migrationsverket överlämnats till Polisen, så nu tvår man på verket sina händer och ”äger inte frågan” längre. Trots att a) beslutet att överlämna ärendet till polisen är felaktigt och inte har stöd i lagen och b) även om beslutet vore rätt så är det ändå verket som fattar beslut i verkställighetsfrågan och ska ge anvisningar till polisen om hur utvisningen ska gå till…

Myndigheter, UD, Polis etc kommer inte att göra eller säga något förrän något katastrofalt händer, som att någondera av Thanh och Hoa begår ett allvarligt brott (rån, stöld) för att kunna överleva eller att någondera tar sitt liv i desperation. Thanh har försökt hitta svartjobb, men har inte lyckats med det. Han har tre jobberbjudanden, men eftersom de är riktiga, vita jobb så får han inte tacka ja till något av dem… Alla sätt att få in pengar till uppehället är stängda utom att tigga på gatorna. Men det förbjuder honom hans stolthet, det kommer han aldrig att göra.

Om vietnameserna (igen)

Hoa och Thanh. Bilden tagen utanför Vietnams ambassad i mars 2006

Under kategorin Asyl&Migration i högerspalten har jag otaliga gånger skrivit om vietnameserna Thanh och Hoa och deras öde. Jag har skrivit om hur vi, när alla andra vägar är uttömda, vänder oss till utrikesminister Carl Bildt för att med hans och utrikesdepartementets hjälp försöka få till stånd att Thanh och Hoa ska kunna återvända till sitt hemland som hittills inte tagit emot dem under fyra resp fem år.

De svar vi fick från utrikesministern var oväntade. Antingen har utrikesministern inte alls läst skrivelsen och ändå låtit en underlydande förmedla ett”God dag, yxskaft!”-svar eller också har han läst det och ändå låtit en underlydande förmedla ett ”God dag, yxskaft!”-svar.

Medan skrivelser skrivs och ”God dag, yxskaft”-svar ges, försöker alla skjuta över ansvar och beslutsfattande på ”någon annan”, sitter två människor som på grund av främst Migrationsverkets men också Polisens märkliga agerande i ett totalt vakuum där de inte har pengar till mat för dagen och tak över huvudet och varken kommer in i samhället (där både har jobb som väntar…) eller ut ur det. Migrationsverket ”äger inte frågan” och där tvår man sina händer allt vad man orkar och från UD får vi ”God dag, yxskaft”-svar…

Utrikesministern valde alltså att – medvetet eller omedvetet – missförstå och att hänvisa mig och Fredrick Federley, som är ombud för Thanh och Hoa, först till Migrationsverket och sedan till justitiedepartementet. Trots att vi tyckte vi var tydliga med att tala om diplomatiska kontakter mellan Sverige och Vietnam, inte om migrationsfrågor. I alla andra länder hanteras diplomatiska relationer av respektive lands utrikesdepartement…

Thanh får väl sätta sig utanför justitiedepartementet, eftersom utrikesdepartementet hänvisat dit, och hoppas på att det därifrån tas diplomatiska kontakter med hans hemlands regering så att han (och Hoa) kan resa dit – med garantier om att de inte straffas för ”landsförräderi” för att ha sökt asyl i Sverige.