Tosi tarina – En sann historia

Den 8 juli såg jag i TV Finland ett av de mer gripande dokumentärprogram jag sett på mycket länge. Det var ett program i serien Tosi tarina (En sann historia) med namnet Den låga vägen hem och var gjort år 2005.

Dokumentären handlade om finländaren Karl Aho, född 1913, och hans fullkomligt otroliga livsöde och hur han tvingades leva i Sovjet i 59 år innan han fick återse sitt älskade fädernesland. "När jag fick komma hem till Finland i juni 1990 föll jag på knä och kysste mitt fosterlands jord", sa Karl Aho och tårarna rann utför hans 92-åriga kinder.

Som 18-åring hamnade han i Stalins fångläger (för att han var finländare) och hölls där i ett femtontal år under ohyggliga umbäranden. Ingenting att äta, ingenting att värma sig med. Ständig kyla och hunger och omänskligt hårt arbete. Lyckan var stor när lägerfångarna lyckades fånga hundar och stycka och laga till dem. Och när de fick otjänligt majsmjöl fullt av vita larver att laga gröt av. "Jag åt och åt och återfick en del av min kraft", berättade Karl Aho med sin tydliga och klara röst. Som 92-åring minns han varenda detalj, namn, datum. Och han minns känslan, den totala, svarta depressionen, den förtärande bitterheten, rädslan.

Karl Aho berättade om hur han fick gräva mask ur sin sängkamrats ruttnande ben. Säng och säng, förresten – de låg på brädor… Och hur han själv fick lunginflammation och fick komma till fängelsets lasarett i några dagar. Där fick han sova i en mycket enkel men ändå riktig säng med kudde och filt. Vilken lycka! Men i samma ögonblick som febern gått ner var det bara ut i lägret igen och arbeta, det gavs ingen möjlighet till återhämtning. När han kom till lägret hade han fått ett paket från sin mor.

"Man fick ta emot ett paket om året från sin familj", berättade Karl Aho, "och mammas paket innehöll lite bröd och några ägg och en litet, litet paket smör. Min mammas matpaket räddade bokstavligt talat mitt liv". Tårarna rann nerför kinderna igen, minnena överväldigade honom flera gånger under programmets gång och hans starka känslor hade inte redigerats bort.

Karl Aho skrev ett brev till Finlands president Mauno Koivisto. År 1990 fick han ett samtal där någon på finska frågade om han talade med "herr Aho". Att för första gången på nära 60 år kallas "herr" överväldigade Karl Aho. Den höge tjänstemannen meddelade att presidenten hade fått och läst hans 12 sidor långa brev och att Karl Ahos begäran att få komma tillbaka till Finland skulle "handläggas i positiv anda". Och det gjorde man. Karl Aho och hans hustru Mirjami fick komma hem i juni 1990. Och han berättade, återigen med tårarna strömmande nerför kinderna, hur han föll på knä och kysste sitt fosterlands jord.

Ett och ett halvt år hann hustrun Mirjami leva i Finland innan hon dog. Karl Aho besöker ofta hennes grav och i dokumemtären lägger han rosa rosor och ställer ett gravljus på hennes snöklädda grav, håller ena handen på sitt hjärta och bugar. På frågan hur han mår och har det idag, svarar den här otrolige mannen, som trots nära 60 år borta från sitt land och sitt språk talar finska utan minsta brytning, att han är lycklig. Han är 92 år gammal, frisk och lever i sitt älskade Finland. "Olen onnellinen", säger han med eftertryck i slutet av filmen. "Jag är lycklig."

Källa: