Om situationen i Irak – och i Sverige

"Varför råder då ingen väpnad konflikt i Irak? Därför att Migrationsöverdomstolen och Migrationsverket bestämt så. Varför har de bestämt så? Jo, för om det rådde väpnad konflikt i Irak, vore Sverige bundet av sin lag att ge asyl åt många irakier, och det vill inte Sverige."

Så skriver Stefan Jonsson i en artikel med rubriken Skumt utspel om Irak på DN Kultur idag. Och han har kanske (troligen) rätt. Även om man fortfarande kan föra en diskussion om semantik – alla är inte av den åsikten att begreppet "väpnad konflikt" i den mening det enligt den svenska utlänningslagen anses innebära, råder i Irak. Man kan kalla det "ytterst svåra omständigheter", att där råder mycket svåra motsättningar" och att "våld, terror och förföljelse av vissa grupper och strider mellan grupper" förekommer i stor omfattning". Oavsett vilka ord och begrepp man använder så är situationen i Irak ytterst allvarlig och svår för väldigt många (inte alla), kan ingen ifrågasätta eller förneka. Vore situationen inte så svår så skulle inte hundratusentals, rentav miljoner människor ta sig därifrån till vilket pris som helst.

Sedan kommer vi till den del som handlar om Sverige. Nej, oavsett hur goda vi vill vara och hur solidariska och humanistiska så kan Sverige helt enkelt inte ta emot hundratusentals människor (de asylsökande plus sedan deras anhöriga). Inte om det inte finns dolda resurser som vi inte känner till, i form av undangömda skattemedel och även i form av människor som ska lotsa in alla dessa asylsökande och flyktingar i samhället, ordna skolgång, ge sjukvård, jobb etc. Det är ett faktum att om inga dolda resurser finns så är det en omöjlig ekvation hur mycket man än vill ta emot alla som flyr från det irakiska helvetet. Och det är dags att tala klarspråk om det. Det gör oss inte mindre solidariska, mindre humanistiska, inte alls.

Sverige har knappast en faktisk möjlighet att ta emot ytterligare hundratusentals människor och ge dem ett drägligt liv här. Punkt. Slut. Vad Sverige skulle kunna göra är att bevilja tillfälliga uppehållstillstånd under en begränsad tid, men det blir också ohållbart eftersom människor rotar sig efter några år och då uppstår nya tragedier när man får besked om att nu måste ni återvända även om läget inte stabiliserats. Vi kan, som migrationsministern gjort och gör, starkt uppmana andra EU-länder att ta emot fler asylsökande men även om de skulle gå med på det (vilket de ju inte gör), så kan vi inte tvångsförfllytta dem som har tagit sig hit eftersom vi måste efterleva Dublinförordningen som säger att man ska få sin asylansökan prövad i det första land inom EU (och Norge) som man kommer till.

Vad återstår – realistiskt – om Sverige anser att landet inte kan ta emot fler asylsökande och deras anhöriga i Sverige? Som jag ser det återstår två vägar:

1) Tillåt ingen anhöriginvandring eller tillåt sådan invandring när den som kommit hit kan försörja sig själv och sin familj
2) Regeringen kan använda sig av den möjlighet som utlänningslagen ger i bestämmelse i UtlL (2005:716), 5 kap. 25 §:

Sveriges regering får meddela föreskrifter om att uppehållstillstånd inte får beviljas för skyddsbehövande i övrigt enligt 4 kap. 2 § första stycket 2 eller 3, om det behövs därför att Sveriges möjligheter att ta emot utlänningar har blivit begränsade. Regeringen skall anmäla sådana föreskrifter till riksdagen genom en särskild skrivelse inom tre månader.

Till er som väljer att citera vad jag skriver (och till andra sm läser ovanstående):
Notera att jag inte lägger några värderingar i de olika alternativen som jag talar om ovan. Jag för ett resonemang om ett problem som är oerhört svårt för alla inblandade. Överhuvudtaget är det här område så svårt att ingen – och då menar jag ingen – kan ha några absolut tvärsäkra åsikter. Jag tar inte på mig ansvaret att föreslå en lösning. De som måste bestämma, som måste ta beslut som en del kommer att applådera och stödjja och andra kommer att förkasta och förbanna, det är SVERIGES REGERING! Ingen annan, inga andra.

“En hund behandlas bättre än irakiska asylsökande i Sverige”

"En hund behandlas bättre än irakiska asylsökande i Sverige", säger Susan Hussein som jobbar i det irakiska flykingrådet och leder själva demonstrationen, till SR Västmanland idag (9 juli).

Jag förstår att folk är upprörda över att Migrationsöverdomstolen fattat beslut som leder till att de flesta av de 1500 asylsökande från Kurdistan med tillfälliga uppehållstillstånd inte får stanna här, men myndigheterna har slagit fast att det inte finns asyl- eller andra skyddsskäl enligt gällande svensk utlänningslag för dem som kommer från norra Irak. Nog är det väl ändå på gränsen till oförskämt att påstå att Sverige, som faktiskt ensamt tagit emot tiotusentals och åter tiorusentals irakiska asylsökande och deras anhöriga genom åren, skulle behandla dem sämre än hundar. Någon måtta får det vara också om man är upprörd!

Läs mer och lyssna också på inslagen här.

Satumaa

Omslag till en nyare cd med Reijo Taipale (2006).

Efter Tangomarkkinat (se här och här) och två kvällars tittande på den stora tangofestivalen på TV Finalnd så är jag nu inne i en lite melankolisk och speciellt finsk stämning. Och lyssnar om och om igen på den tango – Satumaa (Sagolandet, komponerad av Unto Mononen år 1949) – som nog varenda finländare känner till och kan åtminstone nynna med i. En del kallar den "Finlands andra nationalsång".

Här på YouTube finns den i en inspelning med Reijo Taipale, en av tangons stora i Finland. När han sjöng in den 1962 sedan så gjordes inga musikvideos, men lite fina stillbilder till sentimentalt smäktande tangomusik har väl aldrig skadat? Här kan man lyssna på Reijo Taipale när han sjunger Satumaa och se den lugna "musikvideon". Och här finns orden.

Kuriosa: Det var Reijo Taipale som spelade in en cover av Kents låt Dom andra. På finska heter den Ihan Kuin Nuo Toiset och kan höras och ses här. Och till den finns en musikvideo…