Grattis på födelsedagen idag, Thanh!

Thanh och Maud Olofsson när han ännu hyste hopp om en framtid

Idag, den 21 juli, fyller Thanh 27 år. Fem av sina 27 år har han tillbringat mer eller mindre i ett vakuum i Sverige. Den som har läst om hans öde här på bloggen vet att han nu varken får stanna här eller åka tillbaka.

Thanh Quang Tran, Vietnam, som jag har varit ideellt ombud för i drygt två år, har nu varit i Sverige i snart fem år som asylsökande. Han kan inte avvisas för att hans hemland inte tar emot honom eftersom han lämnat Vietnam illegalt och dessutom generat landet genom att söka asyl i ett annat land. Thanh har bl.a. suttit inlåst på Migrationsverkets förvarsenhet (utan anledning och till enorma kostnader för skattebetalarna) i åtta månader. Han arbetade hårt och försörjde sig själv så länge han fick arbeta. Han har flera jobberbjudanden, men får inte arbeta och försörja sig. Han får inte heller en krona i bidrag någonstans ifrån. Hur han förväntas överleva är det ingen som har sagt. Mer om Thanh och hans olycksbroder Hoa finns att läsa under kategorin Vietnameserna i högerspalten. Och i sitt förra Be my guest-inlägg daterat 17 maj 2006 skrev Thanh bland annat följande, efter att ha varit inbjuden till Centerpartiets fyra dagar långa kongress:

”All the members in the Party they were so nice and friendly to us. The way they have looked at us is the same way as they look at the Swedish people, no different! It really made us so surprised, we have asked ourselves why all of members in the Center Party, they are Swedish too, but why they are so very different from other Swedish people, those who are sitting in Migration offices and Police Offices? They were looking at us as we are fourth class human beings.” Läs hela inlägget här.

Här är Thanhs egna ord om situationen som den är nu.

Hur ska jag fortsätta att leva? Var ska jag bo? Vad ska jag äta? Vem ska jag vända mig till för att få svar?

Jag har tre jobberbjudanden och kan när som helst börja tjäna pengar till mitt eget uppehälle och dessutom betala skatt. Men jag får inte arbeta. Jag får heller inga pengar från Migrationsverket eller kommunen. Hittills har goda människor låtit mig bo hos dem och jag har klarat mig på det som vänliga människor skänkt mig via mina ombud. Men ingen kan låta någon bo hyresfritt hur länge som helst och andra kan inte heller försörja mig hur länge som helst.

Jag heter Tran Quang Thanh och jag kom till Sverige på svåra vägar från Vietnam i oktober 2002. Jag har fått avslag på min ansökan om uppehållstillstånd i Sverige och har suttit inlåst i åtta långa månader på Migrationsverkets förvar (som är som ett fängelse) medan myndigheterna försökte hitta ett sätt att utvisa mig. Det gick inte och till slut kunde de inte hålla mig inlåst längre utan släppte ut mig. Jag har flyttats hit och dit över landet som ett kolli av Migrationsverket: till Boden, Söderhamn, Vingåker och flera andra orter. Jag har aldrig kunnat rota mig någonstans och aldrig kunnat känna någon trygghet. Men jag hade rätt att arbeta i början av min tid här. Det gjorde jag, tjänade egna pengar och betalade för mig själv. Det var min bästa tid i Sverige!

I juni förra året stoppades utvisningen temporärt och den 2 november 2006 beviljades jag sex månaders tillfälligt uppehållstillstånd. Om man under de sex månaderna fortfarande inte kunnat återsända mig till Vietnam skulle det tillfälliga tillståndet gå över i ett permanent uppehållstillstånd. Det var vad överdirektören på Migrationsverket sa. Han sa att man inte kan ha människor väntande hur länge som helst, någon gång måste man anse att det finns hinder för utvisningen och bevilja tillstånd att stanna.

Men överdirektören slutade på Migrationsverket och då gällde inte längre hans ord och den lagparagraf han hänvisat till. Nya tjänstemän beslutade att jag måste lämna landet. I beslutet anklagar de mig för att inte medverka till min egen utvisning. De påstår att det är mitt eget fel att jag inte kan skickas tillbaka till Vietnam för att jag talat om för ambassaden (när man ville veta vad jag gjorde här) att jag har sökt asyl. Migrationsverket medger alltså att det inte går att utvisa mig, men beslutar ändå att jag ska utvisas! Enligt myndigheterna borde jag ha ljugit och sagt att jag är turist här och att jag har tappat mitt pass. Turist från Vietnam – i flera år!? Tror svenska myndigheter att de är dumma på ambassaden? Jag har själv besökt ambassaden fyra gånger och talat med dem och bönat och bett om ett pass men har fått höra att jag är en landsförrädare för att jag har sökt asyl här. Migrationsverket och Polisen har varit med mig på ambassaden en gång var och mina ombud har varit med mig vid två besök. Senaste gången, i slutet av maj i år, sa diplomaten att jag inte längre var välkommen dit och inte mina ombud heller.

Nu sitter jag här i Ingenmansland. Jag får inte tillstånd att stanna i Sverige trots att lagen säger att uppehållstillstånd ska beviljas när det är omöjligt att skicka hem en människa och trots att den förra överdirektören ansåg att jag skulle få det. Jag kan inte heller resa hem, Vietnams ambassad har genom åren gjort absolut klart att jag inte är välkommen till mitt land sedan jag sökt asyl här. Mina ombud har hela tiden hjälpt mig utan att ta en krona betalt, men de vet inte längre vad de ska göra. De har kontaktat UD för att be utrikesminister Carl Bildt om hjälp med kontakter med mitt lands regering så att jag ska kunna återvända med garantier om att inte bli behandlad som kriminell. Men han hänvisar först till Migrationsverket och sedan till Justitiedepartementet. Migrationsverket hänvisar till Polisen men Polisen har ju bara med själva utvisningen att göra så de kan inte agera när mitt land inte tar emot mig. Och Justitiedepartementet handlägger inte enskilda ärenden…

Varje morgon när jag vaknar är min första tanke: Vad har jag gjort för fel? Varför behandlas jag så här? När ska jag kunna leva ett normalt liv – i Sverige eller i Vietnam? Jag var 22 år när jag kom hit. Idag, den 21 juli fyller jag 27 år. Jag har inget liv. Vad ska jag ta mig till?

Tran Quang Thanh
asylsökande från Vietnam

Översättning från engelska: Merit Wager

Jämlikhet? Inga skillnader mellan män och kvinnor? Jaha, men varför är då så många dårar som styr världen män?

USA:s president George W Bush har gett order om att säkerhetstjänsten CIA:s fångläger och förhör ska skötas så att Genèvekonventionens förbud mot tortyr av krigsfångar efterlevs. Det rapporteras nu i media över hela världen, bland annat här (AP), här (Time), här (BBC) och här (DN).

Jaha. Ska vi applådera att mannen som är USAs president och en av de mäktigaste männen i världen NU, efter sex år, vaknar upp och kommer på att man kanske inte ska tortera, förnedra och kränka människor, allra minst när de inte ens är dömda för något??!!

En annan dåre, den lille mannen med det löjliga håret och de fjantiga platådojorna, Kim Jong Il, alltså den kortväxte diktatorn i Nordkorea, tillåter inte karaokesång för vanliga medborgare eftersom det "hotar det socialistiska systemet". Läs bland annat här (Canadian Press) och här (DN).

När man tänker efter så är väl alla dårar som regerar diktatoriskt, själviskt och inte sällan korrupt och utan att ta verkligt ansvar för sina folk män! Eller finns det några kvinnliga motsvarigheter till Bush, Castro, Kim Jong Il, Khadaffi, Ahmadinejad och allt vad de heter? Och om det enbart är män som blir galna och farliga ledare, vad kan i så fall det bero på?

Det vore intressant om någon av alla dem som ständigt och jämt pratar om jämlikhet och att det inte är någon skillnad på män och kvinnor, kunde förklara vad det i så fall beror på att det är män som dominerar så starkt på "dåraktiga ledare"-fronten? Det finns absolut skillnader mellan män och kvinnor vilket bland annat bevisas av att världen inte har några kvinnliga motsvarigheter till de män jag tidigare nämnt vid namn – och en massa män som jag inte nämnt vid namn. Alltså: jag är övertygad om att diktatorer som förtrycker och torterar och startar krig i huvudsak kommer att vara män så länge världen består – helt enkelt för att män och kvinnor inte är vare sig lika eller jämlika.