Ur Epsilon, av JGU. Text 2.

Här fortsätter publiceringen av blandade texter skrivna av JGU, en man i sina bästa år, lite tilltufsad av livet, lite udda och därför inte helt inne i samhällets vanliga system. Men inte heller helt utanför. Dock ständigt pank och fimpletande, alltid med sin egen syn på saker och ting. Den första texten kan läsas här.

Det fungerade bra att använda hushållspapperet som melittafilter, den här sorten gav ingen otrevlig bismak till skillnad mot den mönstrade lite gråaktiga sorten som han en gång hade försökt med i sin egen maskin. Han övervägde att rulla en cigarrett av hennes tobak fast han visste att han inte fick, men han fick ju av henne när han fick en och annan om än inte det.
——-
I den stora världen utanför någon annanstans var det inte så in i helvete åt helvete som ibland och inte heller så mycket tjafs utan mera lite småtrist ungefär som den gråa men odisiga morgonen utanför fönstret som hade den enda fördelen att vara fullt kompatibel med hans sinnestillstånd där det inte ens regnade.
——-
Han gjorde sig ärende till staden. Hon räckte fram sin ena kind.

– Det var en eldig kyss så tidigt på eftermiddagen, slapp det så äntligen ur honom.
– Jamen, jag har ju nyss spytt.

Han vände när han såg vädret.

– Om du ändå inte ska gå ut idag så kanske jag kan låna ditt paraply? Det spöregnar.
– Men du har ju fått ett eget.
– Det har jag inte här.
– Ja okej, men tappa inte bort det. Regnar det så mycket?
– Det öser ner. Påminn mig att inte glömma med mig soppåsen på bussen.
– Ja, ja. Hur dags ringer du?
– Vid femblecket ungefär.

Bussen var någon annanstans alldeles för länge, solen skymdes av vattenånga och flytande vatten följde tyngdlagen och hindrades bara av det randiga paraplyet från att väta honom. Ändå hävdade han med en dåres envishet att han hade det bättre än de flesta han kände och ännu mer så än många som han aldrig hade träffat.

Ur Epsilon, av JGU. Text 11.

Här fortsätter publiceringen av blandade texter skrivna av JGU, en man i sina bästa år, lite tilltufsad av livet, lite udda och därför inte helt inne i samhällets vanliga system. Men inte heller helt utanför. Dock ständigt pank och fimpletande, alltid med sin egen syn på saker och ting. Det här är den sista i serien Epsilon, men eventuellt följer flera texter med andra namn. Tidigare texter kan läsas under kategorirubriken Texter av JGU i högerspalten.

– Jag tycker synd om korna, sa Henrietta.
– Nej da, de har de bra. De får gratis mat och har folk som städar åt sig.
– Ja, men tänk att sluta sina dar som ett middagstips!

Badvattnet hade blivit fisljummet ity att morgonfikat hade dragit ut på tiden. Han hällde i lite mer varmt vatten. Tåsvampskuren hade av det mesta att döma fungerat; det hade inte kliat nämnvärt sedan dess. Han tittade på byxan som dolde Henriettas gropiga och fläskmagra rumpa. Det var inte dess fel att han hade tappat lusten, det var det att hon hade sagt nej, eller snarare lagt in sitt veto för många gånger.

Han torkade mellan tårna och fick ett par rena strumpor. Eftersom han nu en gång för alla hade valt att vara en vit, medelålders man så fick han väl acceptera det faktum att allting som gick snett på ett eller annat sätt på ett eller annat sätt var hans fel.
—–
I kollektivfilen gick det lagom fort, men runtomkring satt en hel mängd människor i små plåtskal på fyra hjul utan att komma mycket framåt. Men likväl tycktes tillvaron utgöras av ett långt och segt motlut. Emedan han saknade simultankapacitet så kunde han nog aldrig bli kvinna, men det hade han heller inte tänkt sig. Han kunde pissa och borsta tänderna på en gång men inte samtidigt sikta rätt. Och ännu mindre prata i telefon under tiden.

"Grå är himlen, och dimmigt är det ute. Dimmigt i mitt inre; jag lever i gråheten", tänkte han medan en annan människa styrde bussen vidare mot innerstadens något högre puls. Om det fanns en social temperatur som kunde avläsas i hur många människor som syntes ute så skulle temperaturen i K. närma sig den absoluta nollpunkten.
—–
I kollektivfilen gick det lagom fort, men runtomkring satt en hel mängd människor i små plåtskal på fyra hjul utan att komma mycket framåt. Men likväl tycktes tillvaron utgöras av ett långt och segt motlut. Emedan han saknade simultankapacitet så kunde han nog aldrig bli kvinna, men det hade han heller inte tänkt sig. Han kunde pissa och borsta tänderna på en gång men inte samtidigt sikta rätt. Och ännu mindre prata i telefon under tiden.

"Grå är himlen, och dimmigt är det ute. Dimmigt i mitt inre; jag lever i gråheten", tänkte han medan en annan människa styrde bussen vidare mot innerstadens något högre puls. Om det fanns en social temperatur som kunde avläsas i hur många människor som syntes ute så skulle temperaturen i K. närma sig den absoluta nollpunkten.
—–
Han hade klarat sig i över tio år från att behöva röra hennes dammsugare, men nu gick det inte längre. Det gick dock ganska lätt att suga av hennes lilla lägenhet som i och för sig var betydligt större än hans egen.

– Tack för att du dammsög!
– Det var inte så svårt som jag trodde. Jag åker in till stan ett tag.
– Vill du ha den här vasen ?
– Nej, idag vill jag inte ha några prylar.
– Vänta ska jag hålla i katten.
– Har du grepp om djuret? Hej så länge.

Torrpuss. Solsken ute och nästan känsla av vår men inte mer än att handen nästan stelnade medan han rökte en cigarrett som han hade fått av henne, medan han väntade på bussjäveln.

Klimatets dagsform påverkade honom allt mer. Han hade inget minne av att så varit fallet förr. Efter att ha deppat i gråväder en längre tid blev han nu märkbart irriterad över att den närmaste stjärnan kastade sina fotoner rakt in i hans lätt myopiska synorgan. Hans före detta kompis Georg hade nog rätt: han blev aldrig nöjd.

Han hade ett på sitt sätt rätt så enkelt pappersjobb, men det kunde ändå kännas som att försöka strypa en elefant. Men det mest besvärande med arbetslivet var att han trodde sig vara tvungen att låtsas tycka om semlor för att inte verka alltför avvikande.

Ur Epsilon, av JGU. Text 10.

Här fortsätter publiceringen av blandade texter skrivna av JGU, en man i sina bästa år, lite tilltufsad av livet, lite udda och därför inte helt inne i samhällets vanliga system. Men inte heller helt utanför. Dock ständigt pank och fimpletande, alltid med sin egen syn på saker och ting. Tidigare texter kan läsas under kategorirubriken Texter av JGU i högerspalten.

Maggan bjöd på några mackor. Han tog brödskivorna ur rosten för att lägga på Bregott, men Maggan ville hellre göra det själv.

– Jag är rädd att du inte har tvättat händerna, sade hon och torkade av osthyveln på sin tröja.

Smörgåsarna blev i alla fall goda.

– Jag har inte några pengar.
– Det har inte jag heller.
– Jag har inte heller några pengar.
– Jag har inga pengar.

Men det kunde ändå kännas som något slags trygghet i tillvaron att tappa hår i sällskap med en väl utbildad frisör.
—–
Brunt kaffet och svart himlen. Morgon är vintermorgon. Han ur sängen hade klivit och en liten sak visat. Konstig ordföljd.

Henrietta tyckte att katten pratade för lite, så efter fyra år försökte hon lyfta honom i svansen. Då pratade han.

Han undrade vad det var för paragraf inom internationell rättsskipning som gav ett land rätt att avväpna ett annat och kräva dess ledares avgång, men denna nog så grundläggande fråga hade nyhetsförmedlarna hitintills inte berört.

– De räknar tre ägg per omelett, sade Henrietta som kopplade av efter Trissdragningen i TV4 med ännu ett matlagningsprogram.

"I K luft finns inte", tänkte han. "Långtråkigt är; snart jag till innerstaden skyndar tillbaka". Samma konstiga ordföljd igen. Henrietta hade gått och lagt sig igen och skulle troligen sova ett tag. Själv kunde han få tuppjuck av att först gå upp tidigt och sedan sova igen för att gå upp igen och sedan kanske sova en stund till. Det blev till slut varken dag eller natt. Men som han var på gång att åka och köpa vin på hennes bekostnad tyckte han sig inte kunna klaga att de hade det tråkigt.
—
Han diskade mekaniskt, det var mindre disk i baljan än ibland. Hemma hos sig diskade han betydligt mer sällan, men det gick bra det också. För övrigt gick det mesta rätt så bra, i jämförelse med vadå? Men inte blev han gladare för det.

Han övervägde att rymma med Henriettas enda femtilapp, men hon skulle ändå komma att låta honom dricka det mesta av vinet, så det föreföll onödigt att riskera den väskap som han så smått hade börjat tröttna på.

Ur Epsilon, av JGU. Text 9.

Här fortsätter publiceringen av blandade texter skrivna av JGU, en man i sina bästa år, lite tilltufsad av livet, lite udda och därför inte helt inne i samhällets vanliga system. Men inte heller helt utanför. Dock ständigt pank och fimpletande, alltid med sin egen syn på saker och ting. Tidigare texter kan läsas under kategorirubriken Texter av JGU i högerspalten.

– Det är inte lätt att sova. Jag skulle önska att jag hade lust att läsa tidningen. Men det har jag inte. Kan inte du läsa igenom den och berätta vad där står?
– Är det Dagens Nyheter?
– Ja
– Nej, hjälpe mej. Oj ,vad mycket mat det är kvar!
– Ja, du gjorde ju tio portioner.

Han råkade peta sig i näsan. Henrietta sa:

– Men snorkråkorna ska väl inte ligga i askfatet?
– Nehej, ska jag lägga dem på golvet i stället?
– Nej.
– Ska vi sova nu?
– Redan? Klockan är bara halv åtta.
– Då är det Rapport.
– Det är allt du gör här, äter och sover. Och pippar. Jag ska piska dej tills du blir levnadsglad.
– Då får du hålla på länge. Ibland är allt så jävla trist. Det är som att ingenting är roligt.
—–
Hans frisyr närmade sig allt mer om än ganska sakta en hästskoformad krans av hår, och hade det inte varit för hans lilla systerdotter som kom på den så hade han nog inte kommit på idén att tejpa ihop de undermåliga raggsockorna som han hade köpt lite före vintern för SEK 49 per par och som nu till stor del bestod av ingenting med någonting runtomkring det vill säga hål.

Maggans dotter som var fjorton skulle nog inte ha kläckt en så lysande idé, men det hade nog mera att göra med hennes begynnande så kallade mognad än med det faktum att hon inte hade det lika lätt i skolan som hennes mamma hade haft. Men det hade hon nog ärvt av sin far trodde Maggan som om sanningen ska fram inte alls var lika fet som hon var fattig
—–
–    Nu har jag i alla fall städat. Badrummet också. Men moppen gick av, så jag fick inte bort allting i hallen.
–    Ja, du runkar i ena hörnet och spyr i det andra. Där kan inte fan vistas!

Förmiddagen var lika grå som lättbetong, och efter 22 år som så kallad springvikarie hade han insett att lärarbanan inte var hans. Gå av banan kunde han och hade erfarenhet av, men vad annat ?

–    Jag har redan blivit lite lurig på det här, sade hon.

Själv kände han sig mer bara lite lugn, som om han hade tagit en 15 mg Sobril ungefär, men som tur var fanns det en Blue Marlin från Carlsbergs bryggerier i kylskåpet nu när förmiddagssherryn snart tog slut.

–    Vill du ha en smörgås? frågade hon.
–    Nej, jag har föga matlust, svarade han.

Hyckleriet i de ?högre? samhällsskikten hade nått nya höjder den senaste tiden, och han visste inte om han var mest arg eller besviken. Men han riskerade i alla fall inte längre att behöva åka berg-och-dalbana på grund av illusioner.

Ur Epsilon, av JGU. Text 8.

Här fortsätter publiceringen av blandade texter skrivna av JGU, en man i sina bästa år, lite tilltufsad av livet, lite udda och därför inte helt inne i samhällets vanliga system. Men inte heller helt utanför. Dock ständigt pank och fimpletande, alltid med sin egen syn på saker och ting. Tidigare texter kan läsas under kategorirubriken Texter av JGU i högerspalten.

"Hugo är min vän". Hade det brukat heta. "Och du är inte ett dugg bättre". Hade det brukat heta. Det var först under det senaste tertialet som Hannas attityd hade förändrats.

Henrietta fördjupade sig i ett stycke tabloidpress medan han bara satt där och blev mer och mer irriterad över att nästan aldrig ha pengar. Hon höll honom med en del mat, men han hade i gengäld lovat henne hälften av alla pengar som blev kvar på kontot efter betalda räkningar, skulder och lån ett bra tag framöver, så det skulle nog inte bli bättre framåt våren det här året heller.

– Jag åker in till staden; det är för tråkigt här i förorten.

– Ja gör det. Jag går och lägger mej några timmar. Puss da.

Han gjorde en ansats till försök att kyssa henne, men hon ville som vanligt bara torrpussas. Vintervädret var som det brukar kallas strålande: femton grader minus kändes knappt och bussen slirade lite i starten vid motlutiga hållplatser. Hemma i hans egen lägenhet såg det fortfarande relativt välartat ut efter den senaste "saneringen" som han hade blivit färdig med först efter midvinterhelgen.

Han drack en till kopp kaffe utan mjölk medan han väntade på en inte alltför nära kompis som skulle ha kommit för mer än en timme sedan för att få ställa några saker som han för närvarande inte hade egen plats för hos honom. Troligen utan avsikt att ge någonting alls i utbyte eftersom han bara hade grymtat i luren vid antydan om hyra per kvadratmeter.

Kaffet hade han fått av Maggan som hade det mindre fett än hon själv var. Vattnet var än så länge inkluderat i hyran och elräkningen var betald med följd att kaffebryggaren fungerade.

Den lilla mörkblåa telefonen ringde.

– Hej, har du inte åkt än ? Jag trodde att du var på väg!
– Nej, jag är kvar. får väl säga att jag inte vill vänta längre.

Han ringde motvilligt samtal till mobiler eftersom det var så förbannat dyrt.

– Ja?
– Hej Jakob, nu har jag väntat en och en halv timme extra. Igen. Du får lösa dina förvaringsproblem på något annat sätt.
– Jaha.

När han kom tillbaka till K så var mat snart på bordet. Potatismos och skinka den här gången. Han började så smått att vänja sig vid den här återigen uppkomna situationen. De åt mest under tystnad, kanske för att det var den första lagade maten på tre dagar.

– Tack för maten
– Nu får du inte bajsa ut alltihop meddetsamma som du brukar.
– Nej då, idag är rumpan stängd.
– Har du varit hos Maggan ?
– Ja, jag var över och fikade.
– Jag visste det.

“Hjältar i Filipstad bör belönas bra”

Hjältar i Filipstad bör belönas bra. Det skriver tidningen Norra Västerbotten, "Norran", idag den 23 juli 2007. Och vem kan väl ha en annan åsikt? Självklart ingen! Tvärtom, man kan bara hålla med om att de asylsökande irakierna som reagerade och agerade så snabbt och därmed med största sannolikhet räddade ett antal liv både ska belönas och hedras.

Det hela skedde när en brand bröt ut i en lägenhet i ett radhus i Filipstad på lördagsmorgonen. Irakierna tog sig utan att tveka upp på andra våningen och räddade ett litet barn undan lågorna. Barnets mamma omkom i branden. De väckte också de alla andra i radhuslängan och fick ut dem innan brandkåren kom till platsen.

Hjältarna som gjorde den här livräddande insatsen var asylsökande irakier, däribland såväl poliser som läkare. "Erfarenheterna från ett krigsdrabbat Bagdad, där bränder och terror är vardag, har lärt dem att agera snabbt för att kunna rädda liv", skriver Norran. Och, som sagt: de ska belönas och hedras och tackas för sina insatser. Men att uttrycka det som Norran gör fungerar tyvärr inte: "Belöna dem på bästa sätt – med uppehållstillstånd". Man kan enligt lagen, hur gärna man än vill, inte bevilja asylsökande uppehållstillstånd för att belöna dem, oavsett vilka heroiska och livräddande uppdrag de utfört.

Det skulle också skapa en märklig situation om belöning för insatser som dessa skulle ge uppehållstillstånd. Vem vet vilka situationer som skulle kunna iscensättas av desperata människor om "belöning för visat hjältemod" införlivades i utlänningslagen som ett kriterium för att kunna erhålla uppehållstillstånd i Sverige.

Vad jag kan önska och hoppas, och som är fullt tillåtet enligt utlänningslagen och som skulle vara en bra "belöning", ett sätt för Sverige att visa sin uppskattning är att Migrationsverket omgående tog upp dessa personers ärenden, gick igenom dem och – om det finns skäl att bevilja uppeållstillstånd enligt de kriterier som utlänningslagen stipulerar – så fort som möjligt bevilja dem det. Sverige behöver rådiga, osjälviska, kunniga, erfarna människor som dessa läkare och poliser som inte bara står handfallna när deras medmänniskor är i fara utan agerar på det utomordentligt förtjänstfulla sätt som de gjorde.

Ta genast upp Jalal al-Algams, Ali Abdulamir Ashours och Eli Ehsan Fadels ärenden, Migrationsverket!

Läs mer bland annat här (UNT 21 juli).

Arbetsgivaravgiften för unga sänks ju bara med ca 11 procent!

Ekot rapporterar bland annat:
Regeringen vill nu underlätta för ungdomar att komma in på arbetsmarknaden och har därför gjort det billigare för arbetsgivarna att anställa dem från den 1 juli. Arbetsgivaravgiften, med undantag för ålderspensionsavgiften, halverades då för personer som fyllt 18 men inte 25 år.

Ekot talar alltså om "halverad" arbetsgivaravgift" trots att så inte alls är fallet. Rapporteringen ger ett snedvridet intryck och man måste verkligen tänka till ordentligt och själv ta reda på hur det ligger till för att få fram sanningen. Det är lite trist, för Ekot lyssnar ju många på och det vore bra om man fick hela sanningen i deras rapporter.

Alltså: Arbetsgivaravgiften är 32,42 procent av lönen. Sänkningen, den som slarvigt kallas "halverad avgift", är följande: från arbetsgivaravgiften på 32,42 procent dras ålderspensionsavgiften på 10,21 procent eftersom den är undantagen och inte halveras. Kvar blir 22,21 procent, som halveras = 11,10 procent. Till detta läggs ålderspensionsavgiften på 10,21 procent i sin helhet. Alltså blir arbetsgivaravgiften för unga mellan 18 och 25 år 21,31 procent i stället för 32,2 procent. Det hade varit bra om Ekot talat om det!

Exempel: Om arbetsgivaren betalar t.ex. 16.000 kronor i månadslön till en ungdom, så blir arbetsgivaravgiften (21,31 procent) 3.410 kronor per månad i stället för 5.187 kronor (32,42 procent). Skillnaden är 1.777 kronor per månad. Det lockar knappast en arbetsgivare som ska stå för kostnaderna att anställa någon enbart för att spara ett så litet belopp när risker och andra kostnader är lika höga som för alla andra anställda.

Ekot förvånas – bara tre veckor efter att en viss sänkning (med ca 11 procent) av arbetsgivaravgifter för unga mellan 18 och 25 år införts – över att kommunerna inte planerar att anställa fler i den ålderskategorin. Men förutom att vi befinner oss mitt i semestertider och den sänkta arbetsgivaravgiften infördes den 1 juli, så det är inte särskilt märkligt. Vem/vilka tycker att 11 procent i sänkt arbetsgivaravgift är värt att ta de stora risker som en anställning medför, när både riskerna och kostnaderna ju fortfarande är så oerhört mycket större än den marginella sänkningen av arbetsgivaravgifterna?

P.S. I Ekots rapportering ställs också en mycket märklig fråga: "Var det värt att sitta här på ett friårsvikariat?". Undrar hur frågeställaren tänker, och undrar om man på Ekot inser vilka signaler man sänder ut med sådana frågor. Vad var alternativet? Menade reportern, underförstått eftersom hon ställde frågan, att Kim Lundgren, 23 år, som under ett års vikariat jobbar med administration på ett äldreboende, borde ha tackat nej och tyckt att det "inte är värt att jobba ett år eftersom det är ett vikariat"? Vad skulle hon ha gjort i stället? Suttit hemma och rullat tummarna tills en stekt sparv flög in i hennes mun, i form av en tillsvidareanställning? Skärpning anbefalles på Ekot, hela det här inslaget är både missvisande och märkligt.

Finland: Kyrkan erbjuder skydd åt asylsökande

Den evangelisk-lutherska kyrkan i Kuopio har erbjudit skydd åt en asylsökande kvinna från Sudan.

Enligt YLE:s nyheter hotas kvinnan av att utvisas från Finland. Hon kommer att skyddas från polisens försök att hämta henne, säger man på församlingen i Kuopio. Nu befinner hon sig på en hemlig adress.

Den sudanesiska kvinnan kom till Finland för ett och ett halvt år sedan tillsammans med flera andra familjemedlemmar. Utlännignsverket har varken beviljat asyl eller uppehållstillstånd åt kvinnan.