UD är varken polis, försäkringsbolag eller detektivbyrå. Del 1.

Detta bör läsas först: Och så var det dags igen (19 juli 2007), Försvunnen 20-åring funnen. Men VAR har han varit? (25 juli 2007), Än en gång – och på förekommen anledning (25 juli 2007) och Nu vill UD också ha svar (25 juli 2007).

Det blev märkligt tyst om 20-årige Mukhtar. Alla medier rapporterade dag ut och dag in om honom i mitten av juli och UD fick sina slevslängar för att det inte snabbt nog fick fram information om killen som påstods ha gripits och fängslats i Addis Abbeba. Advokaten som anlitades av Mukhtars far betedde sig synnerligen "oadvokatiskt" när han, utan att ha någon som helst täckning för det, sade att: "Om UD sitter inne med info om var 20-åringen befinner sig och inte berättar det utsätter man familjen för psykisk terror."

Man tycktes tro att det svenska utrikesdepartementet hade en kristallkula att skåda i och att det var dess skyldighet att agera både försäkringsbolag, polis och detektivbyrå åt enskilda medborgare när det faktiskt är de verkliga försäkringsbolagen, den riktiga polisen och t.ex. Svenska internationella detektivbyrån som man ska vända sig till för sådant.

Undringar:

• Vad säger advokaten nu efter att han, förhoppningsvis, har bett UD om ursäkt för sin kommentar?
• Har advokaten klargjort för UD vad som har hänt, han var ju så engagerad så engagemanget kan ju inte bara ha tagit slut från en minut till en annan.
• Var är medierna nu?
• Var är Mukhtar?
• Varför var Mukhtar borta så länge, ända sedan slutet av juni?
• Vad var bakgrunden till att han inte ville eller vågade kontakta sin familj?
• Har han kommit tillbaka till Umeå? Hur har han haft råd att vistas i Europa under så lång tid?
• Hos vem/vilka har han varit och vem/vilka har bekostat hans uppehälle?

  Relevanta frågor som allmänheten har rätt att få svar på eftersom hela spektaklet gjordes offentligt av familjen och advokaten.

Förutom att man via eniro.se/nyhetssok kan finna informationom den här historien och läsa de artiklar, se de tv-inslag och höra de radioinslag som gjordes, ska jag berätta lite om vad som försiggick bakom kulisserna. Och det var inte lite som hände, det var inte få människor som blandades in och det var inte några små resurser i form av tid och pengar som lades ned på denna fullständigt "wild goose chase". Jag börjar här:

Den 10 juli 2007 faxade en person från något som heter VIVA Kompetens Centrum i Umeå, till UD. Han hänvisade till tidigare telefonsamtal och faxade ett personbevis för Mukhtar. Han skrev att Mukhtar enligt uppgift är försvunnen sedan den 29 juni "då han vid ankomsten till Addis Abbebas flygplats ska ha gripits av etiopisk polis". Sedan angav han namn och adress på Mukhtars far och uppgav honom som kontaktperson.

Den 11 juli skickar UD ett meddelande till svenska ambassaden i Addis Abbeba med rubriken: Frihetsberövad sv. medborgare MOHAMMED Mukhtar Ahmed (plus personnummer). Här ges information om att:

"Departementet har mottagit information från bekanta i Sverige att rubr. är försvunnen sedan 070629 då han enligt uppgift ska ha gripits av etiopisk polis på flygplatsen i Addis Abbeba.

Departementet kan efter kontakter med RPS och Interpol bekräfta att rubr. inte är efterlyst i Sverige och att han innehar ett giltigt svenskt pass."

Redan vid första kontakten som togs med UD från en person på VIVA Kompetens Centrum borde UD ha hänvisat familjen att göra en regelrätt polisanmälan. Om en person tros eller misstänks vara försvunnen är det en polissak, inte något man kontaktar UD om. Polisen kan sedan, om den finner det nödvändigt, begära diplomatisk hjälp via UD. UD var förmodligen lite rädda för att blir kallade "rasister" om de inte genast agerade så fort det rör en svensk medborgare med utländsk bakgrund. Men det finns inget rasistiskt i att hänvisa människor till rätt instans, men hysterin speciellt i media på det här området kan – jag vet inte om så är fallet, jag säger bara kan – ha påverkat UD att börja agera i något de inte skulle ha agerat i.

Fortsättning följer.

Rätten att vara med liksom rätten att inte vara med i en förening måste gälla också i Sverige

Det är en mänsklig rättighet att själv, fritt och frivilligt, välja om man vill vara med i en förening. "Föreningsfrihet", kallas det. Men på något konstigt sätt har fackföreningarna i Sverige ställt sig utanför och ovanför det som gäller alla andra föreningar och har blivit (tillåtits bli) så megalomaniskt i Sverige att de anser sig stå ovanför lagen och anser sig ha rätt att agera i strid med dessa mänskliga rättigheter. I Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, artikel 11 punkterna 1 och 2 står:

Artikel 11
1. Envar skall äga rätt till frihet att deltaga i fredliga sammankomster samt till föreningsfrihet, däri inbegripet rätten att bilda och ansluta sig till fackföreningar för att skydda sina intressen.

2. Utövandet av dessa rättigheter må icke underkastas andra inskränkningar än sådana som äro angivna i lag och i ett demokratisk samhälle äro nödvändiga med hänsyn till statens säkerhet, den allmänna säkerheten, förebyggande av oordning eller brott, skyddandet av hälsa eller moral eller av annans fri- och rättigheter. Denna artikel förhindrar icke, att för medlemmar av de väpnade styrkorna, polisen eller den statliga förvaltningen lagliga inskränkningar må göras i de nämnda rättigheternas utövande.

Således är föreningsfriheten stadgad i Europakonventionen (som den kallas eftersom dess namn är så långt). Envar ska äga rätt till föreningsfrihet, och "föreningsfrihet" betyder både frihet att vara med i föreningar och frihet att inte vara med i föreningar. Fackföreningar är inte på något sätt undantagna från föreningsfriheten: alla som vill har rätt att vara med, alla som inte vill vara med har rätt att stå utanför. Självklart ska inte facket förhandla för myndiga, kapabla, vuxna människor som inte är med i en fackförening! Det borde ju vara lika självklart som att på dag följer natt och på natt följer dag.

Facket har inte någon gudomlig rätt att utöva förmyndarskap över myndiga medborgare! Det uppstod för över hundra år sedan för att människor frivilligt slöt sig samman för att agera mot hårda och tuffa arbetsgivare som utnyttjade arbetarna och hade all makt och rätt att anställa och avskeda precis som de ville. Facket var en rörelse som allså växte fram underifrån. Facket var sina medlemmar. Så är det ju knappast längre och det vet alla, inklusive fackpamparna som har som yrke att vara – ja, just det: fackpampar! För så fjärran som de är från gräsrötterna så kan man ju knappast säga att facket längre är en underifrån-rörelse, en bransch(=fack)förening. Och så få medlemmar som engagerar sig på annat sätt än genom att betala medlemsavgifter till facket så är det ju kristallklart att facket inte är sina medlemmar utan sina pampars. Fackpamparna som har mångdubbelt högre löner, än medlemmarna, som har lysande pensionsförmåner och otroliga fallskärmsavtal, som sitter i styrelser och i s-organ samt flyttar in i av facket ägda lägenheter och semestrar på av facket ägda ställen. Det är de som är facket idag, och de kämpar med näbbar och klor för sin egen behagliga existens. Därför vill de tvinga arbetsgivare och arbetstagare som inte är intresserade av deras föreningar att ändå falla under deras diktat.

Inte heller medlemmar som är med i facket borde tvingas av sin egen förening att agera mot sina arbetsgivare om de inte själva vill. Som det är nu tar facket enväldigt ut medlemmar i strejk på av facket utvalda arbetsplatser, vare sig de anställda, d.v.s. deras egna medlemmar, vill det eller ej. Under paroller som att man ska vara solidarisk och att man inte ska vara svartfot, tvingas ansvarstagande anställda som oroar sig för om deras arbetsplats ska överleva en strejk, att rätta in sig i fackpamparnas dikterade led. Det är ett barockt och rättsvidrigt system och det är bra att Maud Olofsson tar tag i fackpamparnas orimligt stora makt på svensk arbetsmarknad. För vi har lagar och regler som gäller på arbetsmarknaden, helt oavsett vad LO, TCO och allt vad de heter finns eller inte. Att ständigt trumpeta ut (som facket gör) att arbetsgivare kommer att dumpa löner och försämra villkor etc, etc vid första bästa tillfälle, det är bullshit som också allt fler har börjat genomskåda. Bland annat därför går allt färre med i facket. Och bland annat därför är facket allt mer desperat.

Med Maud Olofssons förslag får vuxna och myndiga människor tillbaka sin självklara rätt att själva förhandla och agera som de vill. Nästa steg måste bli att ingen – inte heller fackligt anslutna – ska tvingas ut i en strejk som de inte vill delta i.

P.S. Facket sådant det var för ett sekel sedan, var en äkta gräsrotsrörelse. En rörelse som behövdes. De människor som då gick samman var modiga, de hade verkligen något att förlora men agerade ändå. De bidrog till en nödvändig förändring och en rättvisare balans mellan arbetsgivare och arbetstagare. Och de drevs av äkta solidaritet och inte av en vilja att sko sig själva och skaffa sig själva så många förmåner som möjligt på andras bekostnad.

Valresultatet måste förstås gälla

Läs först min bloggning från den 10 augusti, Moderater blir socialdemokrater.

Idag berättar Svenska Dagbladet att moderaternas partisekreterare Per Schlingmann kräver att de två moderaterna som gått över till socialdemokraterna ska lämna kommunfullmäktige i Sundbyberg. De har skrivit på en kandidatförsäkran där de lovar att lämna sina fullmäktigeplatser om de går ur partiet. I denna försäkran sägs att de har en moralisk skyldighet att omedelbart avsäga sig uppdraget om de lämnar partiet.

Det är väl helt och odiskutabelt självklart – vare sig man har skrivit på någon försäkran eller ej – att man inte kan sitta kvar på m-mandat om man gått över till s, lika lite som man skulle kunna sitta kvar på s-mandat om man gått över till m! Mandaten tillhör partiet, i detta fall m, inte de häre männen som bytt parti mitt under mandatperioden. Valresultatet ska gälla och då kan inte två män komma och hitta på egna regler för just sig själva i Sundbyberg.

Nu får de här herrarna arbeta sig upp inom s och kanske, så småningom, få politiska förtroendeuppdrag inom det partiet. Inte för att jag förstår hur någon någonsin ska ha förtroende för dem och och "förtroendevälja" dem till några viktiga politiska poster. Men det är deras problem.

Ur Epsilon, av JGU. Text 7.

Här fortsätter publiceringen av blandade texter skrivna av JGU, en man i sina bästa år, lite tilltufsad av livet, lite udda och därför inte helt inne i samhällets vanliga system. Men inte heller helt utanför. Dock ständigt pank och fimpletande, alltid med sin egen syn på saker och ting. Tidigare texter kan läsas under kategorirubriken Texter av JGU i högerspalten.

– Om vi målar dej randig så kan du bajsa tillsammans med dom andra zebrorna! Vill du ha en smörgås med mozzarella och basilika?
– Jag är inte så hungrig; vi åt ju nästan nyss.
– Vill du inte ha en smörgås da?
– Nej, jag tänkte mej att läsa ut den här boken som du sade är så bra.
– Ska jag sätta på lite kaffe och göra en smörgås?
– Ja, det skulle vara gott.
– Du bara kräver och kräver. Du äter mej ur huset!
—–
Sedan kom det snö och lagom kyla till nyår och "jag är så illa tvungen att fira nyår med HONOM, annars jävlas han med både dej och mej". Det var ju till stor del sant att döma efter de senaste månadernas brev- och kortskörd och de textmeddelanden som brukade följa efter ett pip i hennes mobiltelefon, allt som oftast medan de försökte sova vilket båda två ibland hade det svårt med. Men det sades utan någon som helst synbar ledsenhet.

Så då for han väl hem till sig då. Kärleken dog inte helt men nästan, och han fann till sin egen förfäran att han längtade efter henne, hon som till skillnad från Henrietta bodde så nära. Sedan kom dimman eller det som vanligtvis och i vardagligt tal benämndes "minneslucka".
—–
– God morgon älskling !

Orden föreföll bekanta, men rösten var annorlunda. Så vaknade han: det hade varit en dröm liksom drömmen för många år sedan där den asiatiska kvinnan lämnade honom att ta hand om hennes lilla barn. Men att sitta mer eller mindre inlåst i en trist förort tillsammans med en kvinna utan mycket till lust och samtidigt förföljd av en man med mycket liten hjärna hade han, vad han kunde minnas, aldrig gått och drömt om.