“Finland takes karaoke crown”

Så lyder rubriken på en artikel på sajten Japan Today. Artikeln börjar:

Finland, the capital of silly world championships such as wife-carrying and phone tossing, now has a new claim to fame: the world record for karaoke, organisers said Wednesday.

The former record of 145 hours, held by China and approved by the Guinness Book of World Records, was beaten late Tuesday by the Karaoke Club in Kouvola, a small town of 30,000 people on Finland's southern coast.

Läs hela artikeln här.

Finland: Utländsk arbetskraft välkommen

De flesta finländare ser ut att vara välvilligt inställda till immigranter som kommer till Finland för att jobba. Endast två procent av de tillfrågade i Sunnuntaisuomalainens opinionsmätning var helt emot invandrare överhuvudtaget.

Mest välkomna är svenskar, britter, tyskar och amerikaner följda av kineser, polacker och ester. De tillfrågade förhöll sig mest avvisande till somaliska och arabiska invandrare.

Finländarna som tillfrågades förhöll sig avvisande också då de ombads ta ställning till invandring från Kratzenien. Landet Kratzenien existerar inte…

Alternativ till språkliga förvaltningsområden ska utredas

Integrations- och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni har gett före detta justitierådet Bertil Bengtsson i uppdrag att utreda frågan om det finns bättre alternativ till språkliga förvaltningsområden. Han ska redovisa uppdraget senast den 30 december 2007, vilket är föredömligt snabbt och ett klart avsteg från den förra regeringens långbänksutredningar.

Dagens lagstiftning kring de så kallade förvaltningsområden omfattar sju kommuner i Norrbotten. En utredning om de finska och sydsamiska språken, som analyserade behovet av att utvidga förvaltningsområdena, föreslog 2005 och 2006 att ytterligare kommuner bör omfattas av rätten att få använda finska respektive samiska i myndighetskontakter samt rätt till äldreomsorg och förskola helt eller delvis på dessa språk. I remissvaren framkom bland annat att det finns behov hos sverigefinnarna av service på finska också i andra delar av Sverige.

Utredaren ska, för att komplettera de lämnade förslagen, belysa alternativa modeller till det nuvarande systemet med geografiskt avgränsade förvaltningsområden. Utgångspunkten ska vara att sträva efter ett system som lever upp till de nationella minoriteternas rätt att behålla och utveckla sitt språk i privata och offentliga sammanhang.

I Sverige finns fem officiella minoritetsspråk: finska, tornedalsfinska (meänkieli), samiska (sáme-giella), jiddisch och romani chib. De tre förstnämnda fick, när riksdagsbeslutet om minoritetsspråk fattades 1999, ett antal kommuner utpekade som särskilda stödområden, där enskilda bl a har rätt att använda språken i sina kontakter med domstolar och andra myndigheter.

Jag vet att Nyamko Sabunis initiativ kommer att tas positivt emot av den stora finskspråkiga minoriteten i Sverige!

Riktigt svåra frågor måste kunna diskuteras

Uppgifterna om att Migrationsverket räknar med 40.000 asylsökande i år, nästan lika många år 2008, ca 35.000 år 2009 och lika många år 2010 är väl kända. Liksom att det tillkommer anhöriga till alla de asylsökande som fått uppehållstillstånd förra året och året/åren innan plus till dem som kommer de närmaste åren. Man får kanske räkna med – gissningsvis – i genomsnitt tre anhöriga per person. Samtliga behöver bostäder, försörjning, undervisning i svenska och många behöver också sjukvård. Men de resurser som behövs på alla områden finns helt enkelt inte. Det behövs mängder av handläggare och beslutsfattare samt personal på mottagningsenheter och i kommuner som ska hantera och administrera den stora inströmningen av människor, sfi-lärare och lärare i grundskolan, sjukvårdspersonal etc. Rättsväsendet belastas också när människor vana vid helt andra lagar och bestämmelser hamnar i klammeri med rättvisan. Och bostäder ska uppbringas åt alla som får stanna, inte sällan ganska stora familjer med behov av stora bostäder. Det kan röra sig om uppemot 100.000 människor varje år när man räknar in de anhöriga som ansluter sig när någon i familjen får uppehållstillstånd här, samtidigt som det redan råder bostadsbrist i de städer och närförorter där många av de nykomna vill bo.

Enligt uppgifter i Dagens Nyheter idag räknar Migrationsverket med 30.000 introduktionsplatser i kommunerna i år. Jämfört med idag aviserade medel saknas 8,6 miljarder kronor fram till år 2010. 8,6 miljarder! Alltså 8.600 miljoner kronor! Och då är inte sjukvård, skola, bostäder etc inräknat, om jag förstår det hela rätt.

Hur ska detta gå ihop? Man kan givetvis säga, som många gör, att asylrätten är absolut och att vi inte kan sätta ett pris på humanitet och medmänsklighet. Att vi måste hjälpa dem som är i nöd. Och jag håller med. Jag bara undrar, sedan jag läste siffran 8,6 miljarder kronor, varifrån dessa pengar ska tas? Och 8,6 miljarder kronor räcker ju inte på långa vägar eftersom kostnader för skola, sfi-undervisning, bostäder, sjukvård tillkommer med kanske lika många miljarder (det vet jag förstås inte, men ett visst antal miljarder måste ju också dessa delar kosta).

Vilken väg ska Sverige gå? Det handlar om en oerhört viktig fråga med betydelse för Sveriges framtid och för de mängder av människor som sökt sig hit för att antingen få asyl (ytterst få anses i Sverige ha asylskäl, kring 1 % av alla som får stanna varje år), skydd från förföljelse och inhuman behandling eller för att få det bättre och för att vänner och släktingar finns här. Utlänningslagen reglerar invandringen till Sverige och den medger inte, som den idag ser ut, invandring för att man vill ha ett bättre liv här eller för att ens släkt och vänner finns är. Den medger invandring för adopterade, för äkta makar och – än så länge till mycket liten del – för arbete. Förslag till generösare regler för arbetskraftsinvandring finns och kan komma att träda i kraft inom en ganska snar framtid. Men det handlar då givetvis om att man ska försörja sig själv och skaffa sin bostad själv, d.v.s. samhället försörjer inte den som kommer som arbetskraftsinvandrare.

Den stora inströmningen av asylsökande till det lilla Sverige med ca 9 miljoner invånare sätter en enorm press på landet, på alla plan. Sverige kan inte kräva att andra länder ska ta emot fler asylsökande än de gör, men vad Sverige kan göra är att kraftfullt framföra till samtliga EU-länders regeringar, att man anser det anständigt och rätt att mottagandet av de många asylsökande delas mellan dem alla. Saken är bara den att som lagen ser ut idag så ska det land till vilket de asylsökande först anländer hantera deras asylansökningar. Kanske borde här göras en förändring av lagar och konventioner så, att asylsökande kan slussas vidare till andra EU-länder när anhopningen blir för stor till ett land, eller till några få länder?

Om inga förändringar görs så att asylsökande sprids i flera länder, måste man satsa stort på att det finns kompetent personal på Migrationsverket som snabbare än idag kan handlägga och fatta beslut i asylärenden (inom högst sex månader, helst inom tre). För dem som får uppehållstillstånd måste det finnas fungerande system som ser till att de genast lär sig svenska och får kunskaper om hur lagar och regler ser ut i Sverige. För dem som får avslag på sina ansökningar bör överklagandet, som till nästan 100 % följer på ett sådant beslut, handläggas inom högst tre månader av migrationsdomstolen (som förstås också behöver personalförstärkning). Blir det avslag även där måste avvisning ske så snabbt som möjligt. Och här måste Migrationsverket, Polisen och, i förekommande fall, UD, arbeta betydligt effektivare än idag. Människor ska inte kunna gömma sig i åratal och sedan söka asyl på nytt när deras ärenden preskriberas utan har man befunnits inte ha asylskäl eller rätt till uppehållstillstånd i Sverige så måste man lämna landet när man får beslutet. Som det är nu så är "signalerna" från samhället otydliga och vaga och alltför många gömmer sig medan de väntar på en ny "amnesti" eller på att deras ärende ska preskiberas så att de kan börja om igen med hela proceduren. Under tiden hamnar de i svartjobb eller t.o.m. kriminalitet och många blir blir psykiskt eller fysiskt sjuka – utan rätt till sjukvård. Det finns också barn som far illa. Så småningom söker dessa gömda människor alltså asyl igen och systemet belastas ännu en gång med nya processer som involverar personal på Migrationsverket, migrationsdomstolen, ombud etc. Och så blir det ofta avslag på ansökan igen…

Om belastningen på samhället (bostäder, sjukvård, skola etc) blir så stor och kostnaderna blir så enorma som bland annat Dagens Nyheter rapporterar, och om det helt enkelt inte fungerar och systemet är nära kollaps, vilket många tecken tyder på, finns möjligheten att använda sig av 5 kap. 25 § utlänningslagen (2005:716):
Sveriges regering får meddela föreskrifter om att uppehållstillstånd inte får beviljas för skyddsbehövande i övrigt enligt 4 kap. 2 § första stycket 2 eller 3, om det behövs därför att Sveriges möjligheter att ta emot utlänningar har blivit begränsade.

Det är i Sverige ytterst känsligt att tala om asyl- och migrationsfrågor ur alla synvinklar och det är inte riktigt accepterat att helt öppet diskutera alla fakta och alla aspekter av dem. Media, som åtminstone hittills alltid haft "problemformuleringsprivilegiet" och vars tolkningar och vinklingar gällt som "sanningar", rapporterar inte sällan tämligen ensidigt. För tydlighetens skull (så att ingen ska missförstå vare sig medvetet eller omedvetet) påpekar jag att det jag skriver inte utgör några ställningstaganden åt något håll utan enbart är försök att se på en av de största och viktigaste frågorna i samhället idag – asyl- och migrationsinvandringen ur olika synvinklar och med så öppna ögon som möjligt. Och att påvisa det oerhört svåra i att klara av att kombinera samhällsekonomi och humanitet.

Här finns Migrationsverkets sajt med uppgifter om vilka lagar och regler som gäller, vilka som har rätt att invandra, statistik m.m. Och bland annat här, här, här och här finns mer att läsa om olika aspekter av asyl och migration.