En riksdagsledamot som bryr sig

Riksdagsledamoten Elisabeth Svantesson (m), träffade idag (11 september) Thanh efter att han kommit tillbaka från Polisen för tredje gången med oförrättat ärende. Hon var skakad och kunde inte förstå att en människa kan behandlas som Thanh och samtidigt skrattade hon – och även jag och Thanh – åt alla absurditeter och vansinnigheter som han tvingats gå igenom. Vi skrattade för att det är så vansinngt att det blir komiskt. Men skrattet fastnade i halsen när vi pratade om den totala, 100 %-iga bristen på normal medkänsla och på egna initiativ och på vilja att lösa problemen hos alla inblandade. Alla slår ifrån sig, alla sparkar iväg ”problemet” (=människan) till ”någon annan”. Sedan går alla hem och äter middag, tittar på tv, leker med sina barn, tar ett bad, betalar några räkningar, sover. Och så går alla upp till en ny dag där de kan fortsätta att behandla människor som de behandlar Thanh, helt utan risk, eftersom tjänstemannaansvaret är borta och de lika gärna kan fila naglarna som att försöka hjälpa en människa i nöd.

Tack till Elisabeth Svantesson som tog sig tid att träffa och lyssna på Thanh och som bär med sig hans öde i sitt viktiga värv som ledamot i Sveriges riksdag!

(Elisabeth Svantesson skrev också på sin blogg om Thanh den 11 september).

Thanh till Polisen för tredje gången på tre dagar

Läs först tidigare inlägg i den här absurda farsen under kategorirubriken Vietnameserna i högerspalten.

Thanh har av Värmdö kommun anmodats att gå till Migrationsverket i Solna för att begära dagersättning. Värmdö kommun vill inte ge honom försörjningsstöd (många andra kommuner gör det, men inte alla). Enligt Värmdö kommun skulle man på Migrationsverket i Solna känna till hans ärende. Men naturligtvis (säger jag, av erfarenhet) så visste ingen någonting när han kom dit torsdagen den 6 september, och i stället för att få hjälp av Migrationsverket skickades han till Polisen för att begära – och sedan ta det till Värmdö kommun! – ett "intyg om att han samarbetar". Trots att Polisen tidigare påstått motsatsen, nämligen att Thanh inte samarbetar… Och trots att både Migrationsverket och Polisen den 24 augusti 2007 starkt kritiserats av JK för hanteringen av Thanh…

Jag uppmanade ändå Thanh att delta i den här vansinneskarusellen på det att ingen nu – igen! – måtte kunna påstå att han "inte samarbetar". (Hänger ni som läser detta med?). Alltså: jag bad honom att göra som Migrationsverket i Solna sagt åt honom: bege sig till Polisen på Kungsholmsgatan för att be om ett intyg på att han samarbetar (i frågan om sin egen avvisning). (Hänger ni fortfarande med, i så fall har ni stor hjärnkapacitet och jag ber att få gratulera. Själv håller jag på att tappa koncepterna och det är inget mot hur det måste kännas för Thanh…

Efter att i fredags (7 september) ha fått beskedet att det inte fanns någon på kontoret eftersom det ju var fredag (fyradagarsvecka!?), skulle Thanh gå tillbaka till Polisen på måndag (10 september). Det gjorde han. Men då var det ju måndag och "på måndagar har vi så mycket att göra", sa man hos Polisen på Kungsholmsgatan. "Du får återkomma en annan dag". Och Thanh återkom en annan dag, nämligen tisdagen den 11 september. Och då hände följande:

Thanh gick till receptionen (som vanligt). De ringde in i huset efter någon som kunde komma och prata med Thanh. Thanh hörde att de plötsligt verkarde förstå vem han var, att det var honom som JKs skarpa kritik mot Migrationsverket och Polisen handlade om. Tonen blev lite nervös och samtalet avslutades. Och sedan fick han beskedet – håll i er nu – att han måste gå därifrån och sedan ringa till Polisen och boka tid! Trots att han ju var där, på plats, för tredje gången! Och inte nog med det: han fick ett telefonnummer och uppmanades att ringa till samma polis som nämns med namn i  JKs beslut som en av dem som påstått att Thanh inte samarbetat för att han vägrade ljuga för sin ambassad och säga att han var turist i Sverige och hade tappat sitt pass!!!!

Nu vet vi inte längre vad vi ska ta oss till!

Pavarotti, Zucchero och en barnkör (och Cheb Mami)

Jag tröttnar inte på att, om och om och om igen, lyssna på den här underbara låten som är en fantastisk blandning av Pavarottis starka och samtidigt mjuka röst. Zuccheros lätt raspiga, personliga röst och barnens klara, ljusa stämmor. Njut av Cosi Celeste, live från galan Pavarotti & Friends 1995 – "War Child – Together For The Children Of Bosnia" Live at The Parco Novi Sad In Modena (Italy)!

Och när ni lyssnat på den versionen, lyssna då också på den här! Samma låt i en helt annan tappning, lika bra men alltså helt annorlunda: Zucchero tillsammans med marockanske Cheb Mami!

Mejl från en bloggläsare med anledning av Thanhs situation

Så här skriver en bloggläsare bosatt i ett annat land än Sverige, efter att ha tagit del av både de tidigare och de senaste vändningarna i Thanhs fall. Texten publiceras med tillstånd av skribenten men utan att ange vederbörandes namn:

Du skriver att Thanh har flera erbjudanden om vita jobb. Finns det verkligen ingen enda arbetsgivare som är beredd att ta risken att anställa honom och se genom fingrarna med det faktum att han saknar ett litet papper? Typ betala honom kontant om han inte får bankkonto. Kontantbetalning är också ett sätt att ta tillbaka makt från maktfullkomliga myndigheter (som ändå inte bryr sig). Cash is king.

Svenska myndigheter vill ju inte ta i honom med tång hur mycket han än försöker. Så varför inte byta strategi, och strunta i myndigheterna? Varför fortsätta slå skallen i betongväggen? Svenska myndigheter är ändå papperstigrar. Varför skulle de plötsligt börja bry sig om honom ifall han skulle börja arbeta? De har ju struntat i honom i fem års tid och om en människa lämnas vind för våg så har den personen inget ansvar för någon annan än sig själv. Thanh har ingen anledning att bry sig om vare sig svenska eller vietnamesiska myndigheter såvitt jag kan se. De har ju aktivt visat att de struntar i honom. Då är det den pokerhanden han har att spela med. Strunta tillbaka.

Kommer de med synpunkter nu, ja då kan Thanh med gott samvete säga: "Ni har ignorerat i mig i fem år, nu har jag fixat problemen själv, försvinn!". Inte kan det vara myndigheternas sak att lägga sig i om han börjar jobba. Har det även blivit formellt kriminellt att arbeta i Sverige nu?

Men skulle det nu vara så att myndigheterna – efter fem års inaktivitet – plötsligt rycker ut med blåljusen om Thanh skulle börja arbeta, har vi då inte precis fått bevis på att hela staten är så korrupt, så totalförstörd att det faktiskt blivit rätt att bryta mot reglerna, och fel att följa dem?

Den svaga punkten i hela den här historien är inte Thanh själv. Utan att läget dessvärre kräver att någon modig arbetsgivare vågar strunta i att Thanh inte har arbetstillstånd. Och så fort man blandar in tredje part så tenderar alla eleganta planer att falla ihop som korthus.

Ett fullständigt realistiskt alternativ är ju att jobba svart. Detta kan ju rimligen inte vara något problem eftersom Thanh uppenbarligen inte existerar enligt myndigheterna, och om en osynlig, icke-existerande individ börjar arbeta osynligt kan de ju knappast ha synpunkter på det.

Det märks att skribenten inte bott i Sverige på några år eftersom han/hon inte känner till de nya kontrollerna av företag (och krav på närvarolistor etc) som gör det mycket svårare än tidigare att ha svart arbetskraft. Och att svenska arbetsgivare skulle våga ta beslutet att låta Thanh jobba vitt när han inte har arbetstillstånd, det finns inte på världskartan, inte ens på kartan äver hela universum! Men det var ett uppfriskande mejl, ett mejl med en konstruktiv och positiv ansats. Jag önskar verkligen att något av det skribenten föreslår skulle kunna genomföras!