Kan ett svenskt statsråd ha en lila Porsche?

Den första frågan en förnumstig journalist frågade vid presskonferensen där den nya handelsministern va Björling presenterades var: "Kan man ha en lila Porsche som statsråd?"

Vad ÄR det här för land? Journalistgamarnas största intresse är vad ett statsråd har i sitt bagage, sett bagage som liknar deras eget och de flesta andra svenskars. Det största intresset är alltså inte hennes kompetens och lämplighet för posten. Märkligt land, märkliga journalistiska prioriteringar. Därmed inte sagt att jag tycker att det är okej att man t.ex. har använt svart arbetskraft, men så som systemen ser ut i Sverige så är det inte helt lätt att undvika sådant om man har levt hela sitt liv här i landet.

Det är pinsamt att statsministern i Sverige känner sig pressad att redogöra för sådant som att en minister äger en lila Porsche och att hon vräkt ut jordmassor utanför sin tomtgräns. Sluta upp att rabbla upp sådant, Fredrik Reinfeldt! Du behöver inte berätta sådana saker, du är statsminister och utser dina statsråd. Punkt. Slut. Svenska folket kommer inte att skrika "avgå"! Tänk på hur G Persson fick hållas med sina översittar- och pampfasoner utan att folket krävde hans avgång! Det är mest hysteriska journalister som driver sina drev och har sina egna agendor och vill känna makten av att kunna "make or break" människor.

Prata med Nyamko Sabuni, Fredrik Reinfeldt, hon är rak i både rygg och uttalanden. Hon står för sina val och det kan du också göra. Har du valt att utse någon till statsråd så ska du stå för det. Och låt gamarna gräva – något måste de ju också ha att göra!

Varför skulle Nyamko Sabuni dansa efter journalisters pipor?

Återigen har integrationsminister Nyamko Sabuni varit föredömligt rak och tydlig. Det är hon ofta. Nu handlar det om att hon sagt nej till att debattera med Kurdo Baksi i Uppdrag ganskning. Men SVTs programdirektör Lena Laurén, som tydligen tror att det är medierna som dikterar alla villkor, utbrister: "Jag är fullkomligt chockad över hur mycket villkor de ställer, vem de kan tänka sig att debattera mot eller inte."

Den här totalt verklighetsfrämmande och självgoda inställningen har jag mött hos många journalister och mediemänniskor. I den ligger underförstått att "du ska vara tacksam att vi, i vår stora nåd, ens bevärdigar dig med en förfrågan om medverkan". Jag har också själv många gånger tackat nej till medverkan i radio och tv, efter att ha blivit "bränd" av hur inslag klippts och ha sett hur journalister vill använda människor för att bevisa sina egna teser eller vinkla på sitt eget sätt. Det man har sagt har satts in i sammanhang och redigerats så, att det man själv ville säga inte kom fram.

Att tacka nej till att debattera med någon, så som Nyamko Sabuni nu har gjort, är en självklar rättighet för alla. Varken SVTs programdirektör eller folk i andra medier har rätt eller makt att kräva att folk (politiker och andra) ska ställa upp på deras scenario, det är snarare de som får acceptera att folk inte är statister i deras stora spel.

Jag har själv tackat nej otaliga gånger till medverkan i radio och tv och varje gång mötts av total förvåning. Som om det vore varje människas högsta dröm att få synas och höras i etern. Som om jag helt självklart skulle bli så glad och smickrad över att bli tillfrågad att jag omedelbart tackar ja oavsett förutsättningarna! Jag har också tackat ja när det känts bra och relevant och när jag dessutom har känt att "här kan jag ha något att tillföra". Det har varit i sammanhang där jag har känt att jag kan lita på journalisten/programledaren och då har det oftast blivit bra. Utom i några fall som – som sagt – gjort att jag känt mig "bränd" vilket då har gjort mig än mer försiktig.

Nyamko Sabuni har i skrift, offentligt, av Kurdo Baksi anklagats för att vara "en maktlysten Onkel Tom" och "karriärlysten" (jaha, och även om så vore: vad är det för fel med det?) m.m. – varför i hela fridens dar skulle hon utsätta sig för att behöva lyssna när han kastar samma ord rakt i ansiktet på henne?

Läs Kurdo Baksis obehagliga påhopp på Nyamko Sabuni – Regeringens perfekta alibi – och bedöm om ni själva frivilligt skulle ställa upp i en tv-debatt med honom. Och förresten: who the hell is Kurdo Baksi?

Be my guest # 52: Kai Jaskari

Under den här vinjetten skriver olika människor om företeelser och händelser som kan vara av intresse också för andra. Denna gång berättar Kai Jaskari, chef för finska redaktionen på Sveriges Television, om en taxiresa som kostade honom absurt mycket och som visar hur ett taxibolag – Suher Taxi – skörtar upp folk och lurar dem på pengar. Kuriöst nog har jag själv råkat ut för samma sak som Kai Jaskari, med samma oseriösa och oskäligt prissättande taxibolag, läs Hur dyr får en taxiresa vara? Del 1 och Hur dyr får en taxiresa vara? Del 2 (maj 2006). Och den som vill läsa en tidigare gästbloggning av Kai Jaskari kan göra det här. I en text från november 2005 berättar han om en annan taxichaufför, i Budapest, där han då jobbade.

TAXI SUHARI – TAXI SUHER

Det finska ordet "taksisuhari" betyder "en skurkaktig taxiförare eller taxientreprenör". Vilket sammanträffande (!), måste jag konstatera, efter att ha gjort en 5,6 kilometer lång resa med taxibolaget Suher Taxi.

Resan började i Värtahamnen i Stockholm en vardagsmorgon strax efter klockan 10. Inga etablerade taxibolag i sikte. Två olika chaufförer hänvisade mig till köns första lediga bil runt hörnet. På navigationsapparaten framför vindrutan stod texten "ur funktion". Inget bra tecken. Jag frågade om det ändå fanns en taxameter i bilen. Föraren satte tickaren på och genast blev det 45 kronor. Den höga startavgiften gjorde mig nyfiken på den oläsliga prislistan bredvid chauffören.

"Om jag har verklig otur kostar nöjet 200 kronor", tänkte jag, eftersom resan var så kort. Men 314 kronor blev det! När jag bad chauffören att visa mig mig hur han hade kommit fram till detta hutlösa belopp upplyste han mig om att "allt står här på prislistan, taxa ett, 30 kronor per kilometer". Han medgav ändå att priset var mycket högre än hos andra bolag och tillade att "länsstyrelsen borde sätta ett takpris". Väl hemma tog jag fram kvittot och började räkna. 5,6 (kilometer) gånger 30 kronor gör 168 kronor. Därpå startavgiften 45 kronor. Alltså totalt 213 kronor,
inte 314 som jag fick pytsa ut ur min plånbok.

Jag ringde bolagets ledning för att konfrontera den ansvarige om prissättningen. Personen i telefonens andra ände tyckte att det är jag som borde ha läst (den, som sagt, oläsliga) prislistan ordentligt. Han sade också att taxametern kan ha fingerats men att den är ju godkänd av länsstyrelsen. Vilket enligt honom gör att ansvaret inte är bolagets utan myndighetens. Nåväl. Flera hundralappar fattigare tar jag bussen nästa gång.