• Kategorier

  • Arkiv från 5 maj 2005

  • Kalender

  • free counters
  • wordpress visitor counter
  • RSS Merit Wager

Det kom ett hjärtskärande mejl som handlar om skolan…

Det kom ett hjärtskärande mejl från en frustrerad och fötvivlad mamma. Jag har hennes tillstånd att publicera det och respekterar hennes val att vara anonym eftersom hon inte vill riskera att hennes son blir lidande av vad hon berättar…

Kära Merit!

Tack för en intressant blogg. Jag håller så helhjärtat med dina synpunkter på den svenska skolan, jag har stora problem med den just nu. Jag och min 7-åriga son flyttade för ett halvår sedan hem från England då jag ville att vi skulle ha en lugnare och tryggare livsstil – i en liten by. Jag trivs, men min son – som i England var mycket duktig och framgångsrik i skolan – har inte alls ”landat” här. Detta beror på den svenska skolan.

I England har han gått i skola sedan han var 4 år och trots detta, så ”fick” han inte börja direkt/hoppa in i ettan när vi kom hit i januari. Istället skulle han börja i en förskoleklass ”så får vi se hur det går”. Det var mycket uppenbart att han inte trivdes, då han bara efter några veckor tyckte det var tråkigt i skolan och inte ville gå dit. ?”Jag kan redan allt”, sa han. Jag pratade med fröken många gånger under terminen och bad att min son skulle få stimulerande uppgifter. Då och då fick han sådana men absolut inte kontinuerligt.

Inför denna höst bad jag om ett möte med rektor och lärare, för att se om det fanns en möjlighet att han skulle kunna få börja tvåan istället för ettan. Då han har alla baskunskaper redan (och mer än så!) så tyckte jag att det var ett väl befogat förslag. Han läser och skriver mycket bra, mattekunskaperna har han tyvärr ”backat” med på de sex månader han har varit i Sverige. Men tro inte att han fick göra det, istället bad de mig att först ”testa” denna höst och se hur han tycker att det går!

Min son får mer läxor än de andra och det är ju bra, men det är ju tiden i skolan som är mer viktig och jag är orolig över! Det är ju ändå denna tid som skall utnyttjas på ett utmanande och uppmuntrande sätt. De hade två ynka argument för att han skulle gå i klass 1 denna höst:
1. Jag som förälder måste tänka på vad som händer när han blir äldre och då han är ett år yngre än de andra och inte ”hänger med” sina kompisar i kroppsutvecklingen.
2. Det skulle bli en utmaning för honom, då han till exempel inte kunde klockan.

”Utmaning” tyckte jag lät bra (men det är dock långt ifrån den utmaning han behöver för att vara lycklig och stimulerad). Jag informerade att klockan kunde han lära sig på en eftermiddag. Jag höll dock tyst om kommentaren om den fysiska utvecklingen, mest för att jag var chockad över en sådan kommentar. Det fysiska yttre är väl inget som skall hindra honom från att utvecklas intellektuellt och få en stimulerande utmaning? När jag sedan frågade om det var något mer de hade som motargument – så hade de inget svar. Dessutom himlades det med ögonen (när jag i ett motargument förklarade att min son redan läser och skriver mycket bra) och svaret till mig var: ”Det är det många som kan” (!!). Med det menades att min son inte är den enda och med den tonen som användes och himlandet med ögonen så kändes det lite som att jag ska inte komma här och ”tro att jag är något”. Förtvivlad över denna incident, där vi långt ifrån låg på samma diskussionsnivå och de missförstår mig, förklarade jag för dem att jag skulle mycket gärna tala för alla barnen som redan kan läsa och skriva – men jag som förälder kan bara tala för min son.

I England skuttade min son till skolan och han fick tre gånger i veckan tillbringa tid i en ”elitklass” med extra svåra uppgifter. I engelska skolans läroplan finns inkluderat att man skall ta hand om elever som faller bakåt men likaväl skall man också ta hand om dem som ligger framåt! Där ser man till att ingen hämmas. Mycket rättvist system tycker jag. Där prisas elever då de är ambitiösa, här får de inte ens chansen att visa vad de går för på flera plan. Det känns i stället som att man är till besvär när man måste be och ”tjata” om stimulerande uppgifter.

Min sons tidigare lust och entusiasm för skolan är nu borta. Grattis Sverige! Nu skuttar han inte längre till skolan, istället går han som en hösäck – liksom ”punkterad”. Varenda morgon beklagar han sig och säger att han vill stanna hemma. Han har till och med varit ”uppkäftig” mot fröken en gång och detta har minsann uppmärksammats. Då han förut alltid haft högsta betyg i ordning tycker jag detta är ett tydligt exempel på att han nu är ett frustrerat barn. Ilskan måste ju komma ut någonstans! Jag säger förstås inte att det är rätt att han varit uppkäftig mot fröken (en gång), men detta borde ses som ett tydligt tecken på att något är fel.

Allt detta har gjort att jag helt har tappat sugen och lusten att bo i Sverige. Jag tror inte att jag står ut här länge till (och detta efter endast sex månader!). Även om jag skulle vilja bo här så kan jag inte utsätta min son för detta längre. Gensvaret jag får är inte positivt även om det sker förändringar i mycket små portioner, där jag hellre skulle vilja se stora kliv framåt.

Förlåt att jag har rabblat på, men jag känner att jag vill skriva av lite av min frustration.

Varför släcker de nyfikenheten hos vetgiriga barn med denna understimulation i skolorna? Varför får barnen inte vara olika när allt annat nuförtiden skall vara så ”individuellt”? Det verkar som att det enda man får vara duktig på, alltså där man utmärks för att vara duktig, är idrott (placering, medaljer etc.). Varför kan de inte ställa upp starka och väl synliga mål och låta de elever som vill nå dessa få ”kämpa” sig dit och dessutom få stöd och uppmuntran till att ta dessa vägar? Det verkar som att det är först på högstadiet de i detta land lägger i en högre växel, och detta kan låta lite typiskt då det är just den perioden då eleverna börjar bli lite skoltrötta.

Jag önskar att den svenska skolan skulle våga vara vassare än så här. Att den skulle tillåta duktiga elever att vara duktiga, inspireras och även få ytterligare skjuts framåt.

Jag tror inte att jag står ut i detta land på grund av skolan!!!

Om något händer på resan…

RegeringskanslietJag har tidigare skrivit flera inlägg här på bloggen om människors eget ansvar när det gäller utlandsresor och om vad som gäller för dem som har dubba medborgarskap och även i vissa fall f.d. utländska medborgare med enbart svenskt medborgarskap där deras forna hemländer inte godkänner att man avsäger sig sitt medborgarskap. Det har förekommit en hel del fall (som verkar ha ökat de senaste åren) där människor krävt att svenska staten genom UD ska agera någon sorts hjälpande hand när man själv – frivilligt – försatt sig i prekära situationer. De konsulära biståndsmöjligheterna är reglerade i lag och innefattar inte att utföra polisiärt arbete eller agera försäkringsbolag för ansvarslösa människor på deras frivilliga resor till områden och länder som av UD utpekats som osäkra eller som UD direkt avråder från att resa till.

Förutom all information som resenärer till utlandet får av sin resebyrå eller sitt flygbolag, av respektive lands ambassad i samband med visumansökningar samt av sitt försäkringsbolag, så finns också mängder av information att ta del av på UDs hemsida. T.ex. UDs reserekommendationer och UD avråder från resor. Men inte nog med det. Det finns också en 23-sidig broschyr som på ett föredömligt sätt berättar om UDs uppdrag, med följande rubriker: Samarbete med försäkringsbolag och researrangörer, Exempel på nödsituationer, När UD avråder från resor, Råd inför utlandsresan samt Lagar, avtal och webbadresser.

I broschyren står bland annat:
UD:s uppdrag och skyldigheter begränsas av den lagstiftning som riksdagen beslutat om. I första hand måste den resande själv ta ansvar för sin resa, till exempel genom att ha ett fullgott försäkringsskydd.

Och här finns också uppräknat sådant som UD och utlandsmyndigheterna kan stå till tjänst med:
– hjälp till självhjälp, det vill säga råd och information
– bistånd i brottmål
– hjälp till brottsoffer
– ekonomiskt bistånd
– efterforskning av saknade
– förmedling av pengar till borgen eller böter
– åtgärder i samband med dödsfall i utlandet
– åtgärder i samband med större olyckor utomlands som rör svenska medborgare
– evakuering till en säker plats vid krigsfara, inre oroligheter, naturkatastrofer eller därmed jämförliga händelser.

Varje myndig människa måste ta ansvar för vart han/hon reser. När det gäller omyndiga som reser ensamma har föräldrarna ansvaret. I inget fall är det svenska staten som ska agera "hjälpgumma" om man medvetet och med öppna ögon utsätter sig för fara och problem genom att strunta i varningar och information som finns om det land man ämnar besöka.

Läs hela UDs broschyr här.

“Mycket av integrationsarbetet görs utan att folk tänker på det. Det kallas sunt förnuft.”

image2039"Mycket av integrationsarbetet görs utan att folk tänker på det. Det kallas sunt förnuft."

Dessa två, enkla och tydliga meningar är bland det bästa och viktigaste jag hört sägas om integeration! Det är Farbod Rezania som yttrar dem. Han är verksam vid Svenskt Näringsliv och säger det i samband med att Rådet för integration i arbetslivet bestående av Svenskt Näringsliv, Sveriges Kommuner och Landsting och Arbetsgivarverket, samt tre fackliga centralorganisationer, LO, TCO och Saco för nionde gången delar ut sitt integrationspris, denna gång till företaget Fexco Nordic.

Läs mer om evenemanget bland annat här.