Nya märkliga turer i “fallet Thanh”

Jag har sysslat med asylfrågor sedan 1995. Jag har varit inblandad i de mest fruktansvärt illa hanterade ärende, t.ex. där man velat separera en gravid kvinna med ett spädbarn från pappan och skicka dem till kvinnans hemland dit mannen inte kunde resa, där man skickade en kvinna gravid i åttonde månaden, till Azerbajdzan trots att hennes make och barnets far hade uppehållstillstånd i Sverige m.m, m.m. Jag har också haft en del lysande välskötta fall, som t.ex. fallet med uiguren X och fallet med jemeniten Y vilkas ärenden hanterades professionellt, effektivt och korrekt av Migrationsverket. Båda erhöll flyktingstatus i första instans, vilket var absolut rätt. Hade de haft otur och haft ett annat ombud och andra handläggare/beslutsfattare än de kunniga och kompetenta personer som hanterade deras ärenden så vete gudarna vad det hade blivit av deras liv. Just så slumpartat är det ofta. Det är ingen överdrift utan något som bekräftas av alla som varit – och är – inblandade i asylärenden: asylsökande, ombud, offentliga biträden och – inte minst – miggorna själva.

Jag tror jag kan säga att ”fallet Thanh” är ett av de mest illa skötta ärendena jag varit inblandad i, och ett av dem som orsakat samhället mest kostnader – främst på grund av myndigheternas ineffektivitet och inkompetens och ovilja att agera i enlighet med lagens intentioner. Nu har ”fallet Thanh” återigen (efter 5 år, 1 månad och 3 dagar) tagit nya märkliga vändningar när generaldirektören själv lagt sig i och agerat på ett sätt som jag bedömer vara icke korrekt gentemot justitiedepartementet. Han har till mig och flera andra närvarande sagt en sak ena dagen och agerat på ett annat sätt nästa dag.

Senast den 6 november måste talan i ärendet slutföras. Så sent som fredagen den 2 november kl 10.35 (dagen före Allhelgonalördagen) fick jag mig tillfaxad från Migrationsdomstolen en tjänsteanteckning gjord av Mirationsverkets generaldirektör, som gjorde mig ganska förbryllad och som jag också ska yttra mig över. Jag mejlade departementsrådet som nämns i tjänsteanteckningen och begärde att få ut underlaget för det som generaldirektören hänvisar till. Departementsrådet hade vänligheten att ringa upp när han fått mejlet och han lovade också att under måndagen försöka se till att jag får det underlag jag bett om.

Eftersom inlagan ska vara Migrationsdomstolen tillhanda senast tisdag den 6 november och jag har ett jobb att sköta på eftermiddagen idag (måndag den 5 november), har jag nu inlämnat mitt slutförande av talan utan att ha kunnat ta del av underlaget från justitiedepartementet eftersom jag inte har fått det i tid. Skulle det visa sig mycket viktigt och ha betydelse för ärendets hantering i Migrationsdomstolen, hoppas jag kunna göra en komplettering.

Jag upprepar till slut rubriken på föregående inlägg i detta ärende: ”Hur många miljoner ska EN asyslökande få kosta?” och lägger till en ny fråga: ”Hur många fel ska få begås i ETT enda ärende?” Fortsättning följer.

Läs mer under Vietnameserna i vänsterspalten.

Hur kunde det bli så olika?

Under en enda månad, oktober, kom 3.475 asylsökande personer till Sverige. Under nio månader, januari-september kom totalt 1.046 asylsökande till Finland, i genomsnitt 116 personer per månad. Att det kommer så få till Finland handlar inte om att Finland inte tar emot asylsökande, som många verkar tro. Inte heller om att Finlands utlänningslag skulle vara väldigt annorlunda än Sveriges, tvärtom: lagarna, flykting- och asylgrunderna är mycket lika. Finland har också, precis som Sverige, förbundit sig att efterfölja den s.k. Genèvekonventionen från 1951.

De enorma skillnaderna i antalet asylsökande har många orsaker. En av dem är att det i Sverige redan finns så många f.d. asylsökande, många av deras släktingar och vänner söker sig därför hit. Ju fler som finns här, desto fler kommer hit – det är naturligt. I Sverige är det också lättare att bli medborgare, det krävs att man varit här en viss tid och att man inte begått några allvarliga brott. I Finland måste man förstås också uppfylla ett tidskrav (fyra års oavbruten boendetid för asylsökande och flyktingar, annars sex år) men därtill kommer att man

– inte har gjort sig skyldig till någon straffbar handling eller meddelats besöksförbud,
– inte har försummat underhållsskyldighet eller offentligrättslig betalningsskyldighet,
– tillförlitligt kan redogöra för sin försörjning
– har nöjaktiga kunskaper i finska eller svenska språket eller motsvarande kunskaper i finskt teckenspråk. Språkkunskaperna visas genom att man avläger språkexamen.

Två länder så nära varandra men med så totalt olika resultat vad gäller asylinvandringen. En tjänsteman på Utlänningsverket i Helsingfors suckade och sa: "Vad ska vi göra om det inte kommer folk hit och söker asyl? Vi kan ju inte tvinga dem att komma hit och ju fler som väljer att ta sig till Sverige och vet att de i princip aldrig behöver lämna landet om de inte vill, desto färre kommer till Finland. Vi ser en tydlig trend som går ut på att antalet asylsökande i Finland minskar kraftigt ju fler som söker sig till Sverige."

Antalet arbetskraftsinvandrare har däremot ökat markant till Finland, och Finland behöver arbetskraft. Redan i september i år var antalet personer som sökte arbetsuppehållstillstånd 15.302 medan det för hela 2006 var 12.171, en ökning på 26 procent. De flesta ansökningarna kom från Ryssland (3 989), Kina (1 030), Indien (985), Somalia (924), Ukraina (845), Turkiet (671), Förenta staterna (543), Afghanistan (311), Nigeria (289) och Irak (289). I Sverige fick endast 6.094 medborgare från länder utanför EU arbetstillstånd år 2006, d.v.s. bara hälften så många som i Finland. Detta trots att Sverige har ca nio miljoner invånare och Finland fem miljoner… Man prioriterar tydligen även här helt olika.

Utlänningsverket konstaterar:
Ett bevis på Utlänningsverkets effektivare verksamhet är att i januari-september fattade verket ungefär 30 procent fler beslut om uppehållstillstånd än under motsvarande period år 2006. Ungefär 91 procent av alla beslut om uppehållstillstånd har i år varit positiva. Den höga kvaliteten på besluten om uppehållstillstånd framgår av det faktum att endast 0-2 procent av alla ansökningar som förvaltningsdomstolarna har återförvisat till verket har varit oriktiga.

Som sagt: två länder så nära varandra och med mycket lika lagar och förutsättningar. Men i det ena landet är asylmottagandet mycket nära att haverera helt (Migrationsverkets gd uttalade sig själv om detta i Dagens Nyheter häromdagen), tiotusentals människor lever utan tillstånd och få har fått komma för att arbeta. I det andra landet fungerar hanteringen av asylsökande och andra som kommer väl, antalet asylsökande är lågt (kunde gärna vara högre, anser många, bl.a. tjänstemannen på Utlänningsverket) och finns nästan inga som stannar kvar när deras ärenden är prövade enligt lagen och de har fått beslut om avvisning, annat än kanske en kortare tid. Reflektion: till Sverige kommer nu ca 70 irakier per dag. Till Finland har under tiden januari-september, kommit i genomsnitt 0,7 irakier, alltså färre än en per dag. Dessutom: i Sverige omsätter enligt uppgifter i Kaliber i P1 (läs och lyssna här) smuggelligor flera miljarder kronor – alltså flera tusen miljoner! – på att smuggla hit irakier…

Hur kunde det bli så olika?