Be my guest # 54: Marja Urpanen

Här gästbloggar Marja Urpanen som bodde i Sverige i 20 år men för sex år sedan flyttade tilllbaka till Finland. Marja är en driftig person som, efter några år inom vården (där många finländska kvinnor hamnade för några decennier sedan), startade hon har ett antal butiker i Finland och en butik, by Marja på Götgatan 28, i Stockholm där hennnes egna kläder säljs. Hon har erfarenheter från sin dotters skolgång i både Sverige och Finland, och skriver denna text med anledning av det skakande skottdramat i Jokela skolcenter i Tusby,

När min dotter Laura gick i tvåan i en skola i Kista (förort till Stockholm), ringde fritidspersonalen till mig strax före sommarlovet och frågade om jag hade märkt någon förändring hos henne. Andra barn hade berättat att läraren var riktigt elak mot Laura och att alltid när något hände utpekades Laura som den skyldiga.

Jag blev förstår helt utom mig och pratade först med fritidspersonalen, sedan med läraren och senare också med skolans rektor. Läraren spelade förvånad – "skulle jag ha varit elak mot Laura?" och bla bla bla, men började så småningom göra vissa erkännanden. Men rektorn och Lauras lärare var nära väninnor. Det började i alla fall hända saker, och först fick rektorn gå och sedan läraren. Det visade sig att Laura var långt ifrån den första som mobbats av den här läraren.

När vi några år senare hade flyttat tillbaka gick Laura i skolan i Finland. Där visade det sig att Laura anklagades för att mobba andra. Skolan reagerade direkt och jag kallades genast till samtal. Laura förnekade anklagelserna helt, och det kom fram att den flickan som sagt sig vara mobbad av Laura, varje vecka anklagade nya elever för mobbning. Flickan mådde mycket dåligt psykiskt och fick på det här sättet hjälp. Men vad hade kunnat hända om inge reagerat? Jag försvarar inte min dotter när hon gör fel, Laura kan precis som alla andra unga vara oerhört irriterande och retsam, men från det är det ändå en bit kvar till mobbning.

När nu den fruktansvärda tragedien i en skola i Tusby här i Finland har inträffat och krävt nio människors liv, kom dessa tankar till mig. Jag kan av egen erfarenhet tala om hur oerhört viktigt det är att man reagerar i skolan, att det finns personal som genast tar tag i saker och ting som annars kan eskalera. Skolorna sådana idag ofta sådana jätteinstitutioner att enskilda elever lätt drunknar i mängden.

Man får inte spara pengar på skolan, och eleverna – det kan få fruktansvärt ödesdigra följder!

Lite talkoanda i Sverige också skulle inte skada!

Tragedin i Jokela skolcenter i Tusby i Finland, är fruktansvärd. Nio människor miste sina liv, nio familjer och släkter miste en anhörig, massor av människor miste en vän när skolans rektor och sju elever sköts ihjäl av en 18-årig elev, som sedan tog sitt liv. Finland har sorg, pesidenten och statsministern kondolerar och det flaggas på halv stång i hela landet, inte bara vid den skola där det hemska skedde. Och finländarna tacklar sorgen och chocken nationellt och går samman, som man alltid gjort och varit vana att göra sedan krigen.

Svenskarna tror att finländrana är som de, och svenska jurnalister ställer sina frågor enligt givna mallar och tror sig veta svaret på varje fråga och därför kunna fortsätta frågandet efter svenskt manus. Det finns liten eller ingen kunskap om andra folk, deras kultur och historia (inte ens om grannlandet Finland). Bland annat detta gör att man, mindre än ett dygn efter tragedin, ställer en fråga som: "Hur ska såren läkas efter en sådan här tragedi?" (SR Ekot).

Man kan väl inte ställa en sådan fråga bara timmar efter att nio människor dött och människor är i ett tillstånd av chock och djup sorg!!!? Varför tror svenskar att man omedelbart kan – eller ens ska – börja "läka sår"? Varför förstår de inte att människor först måste få vara just så chocade som de är och sörja ordentligt, på sitt eget sätt innan de ens kan börja tänka på att några sår ska läka? Dessutom: det handlar här inte om några "sår", det handlar om amputation! Och man måste förstå, att en amputation aldrig kan läka, en amputation måste man lära sig att leva med.

I Finland lever ännu till viss del den s.k. talkoandan kvar. Till skillnad från i Sverige är det i Finland inte förbjudet att hjälpa sina grannar med allt möjligt: att bygga en bastu, att meka med bilen, att klippa gräsmattan, att hjälpa till med barnen etc, etc. Tvärtom: det är önskvärt och det finns ett eget ord för detta: talko.

I Finlandssvensk ordbok (Schildts förlag) står följande att läsa:
Talko (kommer från finskan) = närmast "arbetsfest, arbetsgille. Gemensamt arbete som utförs frivilligt utan egentlig betalning; ett motsvarande ord saknas i rikssvenskan. Exempel: talkoanda, talkoarbete, talkostädning.

"Jag tror att det finska folket reagerar väldigt sunt. Det finns en vilja att kollektivt hjälpa grannen. Den så kallade grannhjälpen existerar fortfarande och det är vi lyckliga över", säger den finländska kriminalpolisens präst Kaj Engström.

Lite av det finländska sättet att reagera, att låta saker och ting ha sin gång, att leva med sorgen i stället för att genast tro att den kan läka genom en massa konstgjorda inatser samt talkoandan borde importeras till Sverige. Och lite ödmjukhet och förståelse för att våra kulturer skiljer sig väldigt mycket åt kunde vara på plats bland svenska journalister (och inte bara när det gäller Finland…)

Talk Tank-möte igen

Det finns sannerligen enormt mycket att diskutera på vårt Talk Tank-möte ikväll! En kväll, en natt, en vecka räcker inte för att prata om allt som man borde eller skulle vilja prata om. Men det blir spännande att e vad som tas upp och vad vi hinner med. Viktigt är i alla fall att man träffas IRL och att man håller en levande dialog och diskussion i gång!

Läs min kolumn Fria tankar tänks över öl och gurka i Svenska Dagbladet här!

“A Stressful Situation”

"…and on any given day, 13 percent of working-age Swedes collect sick benefits – a greater percentage than in any other Western nation."

Sverige utmärker sig och det uppmärksammas i andra länder. Läs hela artikeln här.