Max Arhippainen, ledarskribent på finlandssvenska Hufvudstadsbladet (Hbl) skriver idag med anledningen av den tragiska händelsen i Jokela bland annat:
Den kollektiva implicita kontroll som skapas av gemenskap och intresse för ens medmänniskor är positiv. Det är ett kollektivt nederlag för samhällsgemenskapen om tragedin i Jokela är en följd av att Pekka-Eric Auvinen ensam och i fred kunde utvecklade sina snedvridna ideologiskt färgade våldsfantasier till något som han till slut var beredd att förverkliga. Ingen vet om Auvinen hade spårat ut så totalt i en mer empatisk miljö eller ens om han saknade en sådan, eller om hans galenskap var så djup att den hade utvecklats i vilken miljö som helst. De svaren får vi aldrig.
För drygt fem år sedan stod Finland i en situation som motsvarade dagens. En annan ung och rätt begåvad manlig enstöring, Petri Gerdt, vandrade in i köpcentret i Myrbacka med en hemgjord bomb och sprängde ihjäl sig själv och flera runt honom.
Efter Myrbackabomben rubricerade Hbl sin ledare Offra inte det öppna samhället i chocken (13.10.2002). Hbl såg händelsen som ett öppet hån mot det öppna samhället som medborgarna har rätt att känna sig trygga i, sade att det visserligen är en naturlig ryggmärgsreaktion att nu efterlysa flera vakter och poliser, mera kraftåtgärder, mera grävande efter potentiella skurkar, mera slutenhet mot en omvärld som hotar, men drog slutsatsen att vi inte skall besvara en attack mot vårt öppna samhälle genom att själva göra samhället mindre öppet. Resonemanget är lika tillämpbart i dag som då.
En avslutande fråga som många säkert ställer sig i dag är: innebär massakern i Jokela att Finland förändrats? Nej. Alla dessa pekkaericauvinenar och petrigerdtar ju vandrat ibland oss hela tiden. Att deras förvridna tanke värld materialiseras i form av ett ofattbart våldsdåd förändrar inte det.
Finland förändras bara om vi i hämndlystnad och raseri över dådet förråar oss själva och våra värderingar. För att avsluta precis som ledaren 2002: eftersom vi då kapitulerar inför den som attackerar.
Läs hela Max Arhippainens text här.
Filed under: Finland, finlandssvenskt, finskt | Leave a comment »