“Finländarna hedrar sina döda gemensamt” – om stora kulturella skillnader mellan Sverige och Finland

Det är ofta svårt att få människor (svenskar) att förstå att dess grannland Finland inte är särskilt likt Sverige – annat än på ytan. Visserligen har skillnader ibland diskuterats t.ex. i samband med företagsfusioner och man har då insett att det är om inte avgrunder så i alla fall en mycket stort dike mellan hur företagsklimat och ledarskap ser ut i de båda länderna. Men svenskar i gemen, som inte känner särskilt många finländare och inte har någon större kunskap eller någon egen relation till Finland och dess folk, har ingen aning om hur stora de kulturella skillnaderna faktiskt är.

Idag beskriver Anders Hellberg i Dagens Nyheter en del av de mycket stora skillnaden i en artikel i Dagens Nyheter. Hade fler autopilotstyrda svenska journalister som går på i ullstrumporna och rapporterar och analyserar det som hänt i Jokela, Tusby vetat lite mer om sitt grannland så hade de inte ställt sina svenskmallade frågor lika automatiskt som de nu gjort. Så här skriver Anders Hellberg bland annat:

Det är skillnad på finländsk sorg och svensk sorg. Den finländska nationen har i svåra stunder en förmåga att samla sig kring flagga och president som saknar motsvarighet i Sverige.

Trots att det i festtal brukar understrykas hur nära de två broderfolken står varandra, kan en tillrest rikssvensk snabbt se de stora olikheterna, särskilt när nationen sätts under press.

När jag i torsdags eftermiddag körde in i Helsingfors från det lilla samhället Jokela en bit norr om stan, var den finländska huvudstaden draperad i flaggor på halv stång. Inte bara på officiella byggnader som i Sverige i motsvarande läge, utan överallt. I stort sett varje hus hade det blåa korset på husfasaden.

Flaggorna var naturligtvis satta för att hedra de omkomna i tragedin i Jokela. Men utan att brista i respekt får jag också intrycket av att nationen också sörjer i ett större perspektiv – man minns sin dramatiska historia och sluter sig samman.

Anders Hellberg har helt rätt. Dessutom är det ett faktum att Sverige inte längre är "ett land, ett folk" – medan Finland är det. Det är också en förklaring. Sverige har heller ingen dramatisk (när)historia att minnas och förhålla sig till – det har Finland. Länderna är inte på något sätt lika varandra, annat än som sagt: på ytan. Den 6 december i år firar Finland sin nationaldag – självständighetsdag – lite extra eftersom det är 90 år sedan landet blev fritt. Sverige har ingen självständighetsdag. Anders Hellberg skriver vidare:

Skillnaden i hur man hanterar nationell sorg blev kanske allra tydligast under Estonia-katastrofen. i Åbo på Finlands sydvästkust där de flesta offren fördes i land, hölls en spontan gudstjänst i mörker och regn bland räddningspersonal, myndighetsersoner och journalister. Ingen som var med glömmer det. På finska Utö långt ute i havet stod en stram, beväpnad vaktpost utanför det bårhus där ytterligare omkomna förvarades.

När de svenska offren skulle föras hem användes nödtorftigt draperade kylbilar. Ingen offciell mottagning eller hedersbevisning vid färjan i Stockholm, trots att det finländska befälet stod i stram givakt på bryggan.

Finlands sätt att hantera kriser behöver inte nödvändigtvis vara bättre än det rikssvenska. Det jämlika Sverige har måhända andra sätt att minnas.

Jag är glad över att Anders Hellberg tog sig tid att beskriva dessa skillnader på ett så tydligt och lättbegripligt sätt. Eftersom Dagens Nyheter har massor av läsare så har han på det sättet bidragit till att belysa att det faktiskt finns stora skillnader mellan våra länder. Och hur man hanterar sorg är långt ifrån de enda skillnaderna. Det är viktigt för svenska autopilotjournalister att få dessa insikter, kanske kan de lära sig att vara lite mer lyhörda nästa gång de rapporterar från eller om broderfolket i grannlandet.

Läs hela Anders Hellbergs artikel med rubriken Finländarna hedrar sina döda gemensamt.

Förbjudet med Koranversringsignaler + råd till muslimer i väst

Islamiska Rättsliga Rådet (The Islamic Jurisprudence Council) har bannlyst användandet av verser ur Koranen som ringsignaler i mobiltelefoner. Detta för att det är stötande mot muslimernas Heliga Bok.

"Det är nedvärderande och förödmjukande att heliga verser ur Koranen upphör abrupt mitt i en recitation, vilket sker när de används som ringtoner i mobiltelefoner. Däremot går det bra att spela in Koranverser som man kan lyssna på i headsets om man avser att lyssna på dem i sin helhet", framhöll lärde män som deltog i ett möte med Islamiska Rättsliga Rådet i ett uttalande.

Under ett sex dagar lång möte i Makkah diskuterade ett sjuttiotal muslimska dignitärer och lärde ett antal viktiga frågor. Islamiska Rättsliga Rådet beslöt bland annat att muslimer har rätt att få reda på ett foster om det är medicinskt nödvändigt, som t.e.x. när det gäller att fastställa sjukdomar som misstänks drabba pojkar men inte flickor och vice versa. Läkare måste bekräfta att proceduren krävs av medicinska skäl. Rådet godkände också att man förstör ett ägg som kan leda till ett handikappat barn, men att försök att bestämma kön på barn är absolut förbjudet.

Islamiska Rättsliga Rådet uppmanade muslimer i västländer att delta i val i icke-muslimska länder och att spela en mer aktiv roll politiskt, speciellt i frågor som handlar om välfärd och att förhindra social ondska. Rådet uttalade att detta är enda sättet för muslimer i väst att säkra sina rättigheter. Vidare uppmanades muslimer i väst också att integrera sig i de västliga samhällena men varnade dem för att ta till sig västerländska vanor som strider mot islam och betonade särskilt vikten av att de, genom dialog med icke-muslimer och med understöd från välförberedda medier, möter anti-islamiska kampanjer.

Ingrid Lindgren om medierapporteringen om tragedin i Jokela, Tusby

Det kom ett mejl från Ingrid Lindgren (återgivet med hennes tillstånd):

Tack för inlägget idag om reaktionen bland svenska journalister över tragedin i Tusby. Jag läser din blogg nästan varje dag och med stor behållning.

På torsdag eftermiddag (den 8 november) lyssnade jag på Studio Ett klockan 17.00 och hörde till min häpnad hur programledaren med ledande frågor och val av personer att intervjua framhöll hur mycket bättre de svenska skolorna är framför de finska. Jag blev så upprörd över det oblyga sättet att dagen efter tragedin framhäva den svenska skolans "trivselfaktor" i jämförelse med den finska skolans "kravfyllda" inriktning att jag måste skriva av mig.

Upprördheten kommer sig också av att en journalist i ett public service-företag, som man antar skall vara objektiv och spegla olika ståndpunkter, på detta sätt river i de djupa såren dagen efter dödsskjutningarna, och visar upp total brist på respekt för människor och grannland som drabbats så hårt. Det antyddes i inslaget att den tragiska händelsen var den finska skolans fel genom att man inte uppmärksammade hur eleverna mådde!

Jag undrar så om jag hörde fel eller har missuppfattat samtalet mellan reportern och de intervjuade personerna från Finland.

Studio Ett-inslaget som Ingrid refererar till finns här (klicka på 8 november och lyssna på den del som börjar 17.00).