Det var en gång…

Svenskt Näringsliv har de senaste dagarna publicerat sagoannonser i de stora dagstidningarna. Läs sagorna här:
Sagan om företagaren som inte ville tjäna pengar
Sagan om flickan som inte ville fick chansen
Sagan om gumman som handlade för lite

Var och en som vill kan läsa sagorna och tycka vad de vill om dem. En del känner igen sig och håller med, andra har helt andra åsikter. Oavsett vad man tycker om sagornas innehåll så kan man konstatera att idén att berätta om allvarliga saker i sagoform är mycket bra. Själv skrev jag för ett drygt tiotal år sedan Sagan om Bror Duktig och de andra grisarna i Folkstian, som bland annat publicerades i någon inte alltför stor tidning, vilken minns jag inte längre. Sagoformen är ett mycket lämpligt format för den som vill berätta något så att människor kanske tar till sig på ett annat sätt än om man bara berättar det rakt upp och ner. På DN Kultur skriver Malin Ullgren, inspirerad av eller som en reaktion på Svenskt Näringslivs sagor, en egen saga – Sagan om gubben med råbiff i skägget.

Tänk på Astrid Lindgrens Sagan om Pomperipossa i Monimanien som publicerades i Expressen den 10 mars 1976! Det berättas att det en marsmorgon år 1976 ringde på chefredaktören Bo Strömstedts telefon i hans rum på Expressen i Stockholm:

”Här talar Astrid Lindgren, före detta socialdemokrat. Jag har skrivit en saga om Pomperipossa som betalar 102 procent i skatt. Vill du trycka den?”

”Ja, tack”, svarade Strömstedt.

Astrid Lindgren skrev i sagans form om hur hon själv och andra egenföretagare tvingades betala 102 procent i skatt. Hon skrev om hur Pomperipossa som bodde i ett rike långt borta satt och skrev böcker för barn, men trots att hon jobbade och slet så fick hon bara 5 000 kronor om året kvar att leva på. Vilket rabalder det blev när verkligheten förklarades i sagotermer! Astrid Lindgrens sannsaga blev ett viktigt inlägg i debatten om höga marginalskatter och var en bidragande orsak till att socialdemokraterna förlorade makten i riksdagsvalet 1976, för första gången på 40 år. (Tro förresten inte att det har blivit särskilt mycket bättre för egenföretagare sedan dess…).

Att sagoskrivande människor kan medverka till stora förändringar är Astrid Lindgren ett lysande exempel på. Svenskt Näringslivs grepp – att i sagoberättande form föra fram sina åsikter och vad de vill att människor ska uppmärksamma, känns nytt eftersom det är 30 år sedan sagan om Pomperipossa publicerades och inte så många valt – eller klarat av – att skriva om samhällsfenomen i sagoform sedan dess. Och att det engagerar är en underdrift, massor av reaktioner av alla de slag har kommit på ”sagokampanjen”. Det skulle inte förvåna det allra minsta om LO snart drog i gång med en egen sagokampanj och så får vi bevittna Story Wars (i stället för Star Wars).

Den som lever får se. Och så lever vi alla lagom lyckliga i alla våra dar!

(Min numera avslutade satiriska sagoserie om Landet Megalomanien, det som Astrid Lindgren kallade ”Monismanien, kan läsas under kategorirubriken Megalomanien).

Julhyacinter

De ringde från en blomsteraffär och undrade om de kunde komma upp med bommor som någon skickat till mig. Och eftersom blomsteraffären ligger runt hörnet från där jag bor så stod snart en man utanför min dörr och räckte över en kasse.

Jag anade vem blommorna, de fyra hyacinterna, var ifrån och jag hade rätt! Från Britt-Marie, min jättegoda vän, som jag känt sedan urminnes tider och som jag haft så himla mycket roligt med (och delat sorger med också). Den vackra vita krukan är en kruka designad av prins Eugén och kan köpas på Waldemarsudde – och det är Britt-Marie som har gett mig den också, för tiotals år sedan. Läs mer här och klicka på "museibutiken".

För några år sedan flyttade hon från Stockholm till en mindre stad söderöver, och nu ses vi alltför sällan. Men varje år, säkert som amen i kyrkan, kommer det blommor till jul från Britt-Marie. Det gjorde det medan hon bodde närmare mig och det gör det nu när hon har flyttat. Och varje gång får jag anledning att tänka tillbaka på hur mycket hon har betytt för mig genom åren.

Ospråkligheter

Språket förflackas i offentligheten, både hos myndigheter och i media för att inte tala om i skolan. Här är några av de många autentiska språkliga horrörer som jag kommit i kontakt med under den senaste veckan:

situationstecken
när det heter citationstecken eller citattecken. Även högutbildade personer talar märkligt nog om "situationstecken".

triologi
säger många – också "kulturmänniskor" som borde veta bättre – trots att det heter trilogi.

få bukt på
hörde jag ett av nyhetsankarna i Aktuellt säga häromdagen. Det heter "få bukt med".

Det var det som fick droppen att rinna över
sa en reporter i P1 när han menade "det var droppen som fick bägaren att rinna över".

På Expressen vägrade webbredaktörerna att låta mitt "göteborgspolitikern" skrivas just så (i en artikel som jag skrivit), de ändrade till "Göteborgspolitikern" vilket är lika fel som att skriva "Svenskarna" i stället för "svenskarna".

Och här är en autentisk mening ur ett intyg från Polismyndigheten i Stockholm:
Polismyndigheten konstaterar att X medverkat till allt som inte innebär att Utlänningsnämndens beslut kan verkställas till hans hemland eller annat land.

Kunskaperna i det egna språket är ofta förvånande dåliga bland svenskarna, och alltför många slänger sig med ord och uttryck de inte behärskar. Att uttrycka sig väl i skrift är, lika lite som att uttrycka sig väl i tal, tycks inte upplevas som viktigt; listan med exempel på slarviga uttryck och rena felaktigheter också i "det offentliga rummet" kan göras milslång. Undrar varför det är så här språkligt illa ställt i Sverige och varför svenska inte ens är officiellt språk i Sverige?