Rätt beslut av utbildningsminister Jan Björklund

Utbildningsminister Jan Björklund. Foto: Nina Rosenkvist

Utbildningsminister Jan Björklund har gjort det rätta när han nu fattat beslut om att skriftliga omdömen ska ges till alla elever från första klass. Att få skriftliga omdömen (betyg) är en rättighet som under alltför lång tid inte förunnats elever och deras föräldrar i Sverige. Jan Björklund säger bland annat:

"Föräldrar har rätt till tydlig information om hur det går för deras barn i skolan. Vi ger nu skolorna rätt att i full frihet själva utforma hur den informationen ska se ut. Att i lag bestämma hur skolor får informera föräldrarna är helt knasigt. Det är föräldrarnas barn inte statens."

Här kan hans pressmeddelande läsas och här finns departementspromemorian En individuell utvecklingsplan med skriftliga omdömen.

Rektor Eva Wikberg. Foto: Merit Wager

Jag har talat med rektor Eva Wikberg, Maria Elementarskola i Stockholm. Hon säger:

Äntligen ett kraftfullt och rejält beslut på skolans område, som legaliserar det arbete som redan idag utförs i många skolor. Skolan får äntligen i klartext redovisa elevens kunskapsutveckling för föräldrar och elever.

Beslutet om betygsliknande skriftliga omdömen från åkrskurs 1 kommer på sikt att höja skolans och lärarnas status och stärka skolan i dess egenskap som kunskapsförmedlare och utbildningsinstitution. Respekt för kunskap och insikt om det egna lärandet kommer att öka hos barn och ungdomar. Och det är bra med ett snabbt genomförande, redan från 1 juli i år. Vi är klara. Nästa steg är betygen – det ser vi fram emot!

Vi medborgare i Sverige har under decennier blivit itutade att barnen, våra barn, tillhör staten, inte föräldrarna. Jan Björklund tydliggör och stadfäster genom sitt beslut att barnen är föräldrarnas barn och ingen annans. Äntligen myndigförklaras svenska folket!

Här finns en artikel i Dagens Nyheter som berättar om reaktionerna bland föräldrar till barn i Maria Elementarskola.

Historien upprepar sig. Who cares…

När jag tar del av den skakande historien som berättas i GöteborgsPosten om myndigheternas slarv och dumhet i fallet med den amerikanska familjen som storljög och fick asyl här för ca 17 år sedan, så kan jag bara sucka djupt och tänka: "Historien upprepar sig. Och trots alla varningar, alla berättelser och alla larm som jag själv och andra kommit med år efter år och gång på gång, så är det ingen – INGEN! – i det ansvariga Sverige som lärt sig något eller som bryr sig överhuvudtaget".

I GP berättas (och visas videoklipp) historien om hur "regeringen i slutet av 80-talet beviljade uppehållstillstånd åt ett amerikanskt par och deras barn utan att kontrollera fakta. Om de hade gjort det hade de sett att ett av barnen, då 5-åriga Sabre, var kidnappad, att paret (Jim och Anita) var internationellt efterlysta och att mannen var en dokumenterad barnmisshandlare. När paret fått sitt regeringsbeslut, kunde de enkelt få skattemyndigheten att bevilja dem skyddade personuppgifter".

Idag kommer det hit människor som
1) påstår sig vara från Irak men lika gärna kan vara från Jordanien, Libanon, Syrien eller ytterligare något annat land. Vi har ingen aning om varifrån de är eller vilka de är – förfalskade dokument går det tretton på dussinet. Men Migrationsverket stämplar PUT (=permanent uppehållstillstånd) för glatta livet i stället för att se till att ordentliga utredningar görs, och att de som inte har laglig rätt till uppehållstillstånd och som begår bedrägeri genom att söka asyl i falsk nationalitet och falskt namn avvisas. Och att de, som man med minst 99,9 % säkerhet kan slå fast vilka de är och lika säkert visa sitt behov av skydd i enlighet med utlänningslagen får uppehållstilsltånd.

2) har flera barn med sig som de säger är deras. Migrationsverket har åtminstone hittills och under lång tid inte valt att göra dna-tester eftersom det sägs att de är rädda för att bli anklagade för att vara "rasister" (läs här och här). I stället tar de risken att samma sak händer som i det amerikanska fallet vilket är betydligt värre. Migrationsverkets inställning är ett stort svek mot de barn som tagits hit av andra än de som är deras föräldrar!

Jag minns när jag för något år sedan blev kontaktad av en somalisk man som hade bott i Sverige i några år. Han hade fått reda på att hans barn, som försvann 14 år tidigare från Somalia, levde och bodde i en annan familj som hade fått asyl. De hade alltså haft med sig barn som inte var deras och sökt asyl för hela "familjen". Nu ville alltså pappan ha tillbaka sina barn. Men 14 år hade gått och barnen hade rotat sig hos den andra familjen. Det var en tragedi som jag faktiskt inte vet hur den slutade. Men jag minns att papan sa till mig att det här bara är ett av många likadana fall…

Migrationsverkets generaldirektör har det högsta ansvaret för asylhanteringen i Sverige. För det politiska och för lagar och förordningar ansvarar regering och riksdag, men för implementeringen och för att det går korrekt till ansvarar enbart generaldirektören. Migrationsverkets snabbhantering av s.k. irakier och ovilja att kontrollera dokument och bakgrundshistorier samt rädsla för att agera för barnens bästa och se till att dna-prover tas av dem så att man vet om de tillhör de människor de följt med eller inte, gör att hela systemet har brakat samman. Och de ansvariga sviker alla: asylsökande, barn som följer med asylsökande och svenska folket.

Extrema skillnader

Så här skriver signaturen "barnkär" i en insändare i Expressen den 15 januari:

Farligt för våra barn
Vad ska våra små barn göra?

• De får inte blåsa upp balloger för det är farligt för dem.
• De får inte sjunga ihop edvuxna för då förstör de stämbanden.
• De får inte lleka var som helst, bara i EU-anpassade lekplatser
  med EU-anpassad sand, den som det inte går att baka sandkakor
  och bygga sandslott med.

Leka inne, går det bra?

Tonåringar, däremot, de får göra precis vad de vill, när de vill och hur de vill. Där finns inga gränser. De får ha fester med alkohol vid 15, 16 års ålder. I lokaler utan vuxna närvarande. De får vara ute på nätterna och trakassera och misshandla andra människor. De få köra moped kraftigt berusade och hota att döda människor som de redan terroriserat uder lång tid. Straffen, om de ens får några, är ofta oerhört milda. Och meningslösa.

Jag undrar:

• Är det bara jag som tycker att det svenska sättet att uppfostra (?) barn är lika med två extrema ytterligheter?
• Kan det vara så, att det absurda "beskyddandet" av mindre barn får till följd att barnen, när de blir äldre, gör revolt mot den sjukliga trygghetsnarkomani deras föräldrar hanterade dem med när de var små?

Viktigt: Läs om I trygghetsnarkomanernas land av David Eberhard!