Språkbruk: “Människosmuggling” och “Ensamkommande barn”

Som framgår av tidigare inlägg (under kategorirubriken Asyl&Migration i högerspalten) torde det vara svårt att fortsätta att tala om ”människosmuggling” i samband med de många irakier och påstådda irakier som kommer just till Sverige för att söka asyl. I själva verket handlar det allt mer om regelrätt resebyråverksamhet. Kunderna informeras om alla detaljer och även om att Sverige är lätt att lura och har man väl fått uppehållstillstånd – även om det är på falska grunder – så orkar de inte dra tillbaka det utan man sitter säkert. Enligt svensk lag ska man förstås kunna styrka sin identitet och man ska kunna redogöra för de skäl som ska ligga till grund för en korrekt bedömning av om man har asylskäl. Men i praktiken gäller lagen inte när det gäller främst dem som är – eller säger sig vara – irakier. Vem bryr sig om lagen när man har fått direktiv från regeringen om att fatta snabba beslut? Inte Migrationsverket. Det tycks inte falla Migrationsverket in att säga ifrån till regeringen att kraven på att de ska fatta beslut på högst tre månader generellt inte går att uppfylla…

Inte heller begreppet ”ensamkommande barn” är relevant. De bör i stället benämnas ”ensamkommande unga män” eller ”ensamkommande ungdomar”. Detta för att en överväldigande majoritet som kommer är pojkar i 16-, 17- och nästan 18 årsåldern. Inga små barn utan pojkar som i sina egna hemländer redan ses som män och som även här är mycket nära den ålder då man är myndig. Begreppet ”ensamkommande barn” ska användas för det ytterst lilla fåtal barn som kommer hit och som verkligen är vad man menar med ”barn”, d.v.s. under 14, 15 år gamla. Annars ger man bilden av att det handlar om små barn.

Enligt Migrationsverkets uppgifter anlände t.ex. under december 2007 124 asylsökande barn och ungdomar utan vårdnadshavare till Sverige och sammanlagt under året 1 264 (under 2006 totalt 820). De flesta är pojkar i åldern 16-17 år.