• Kategorier

  • Arkiv från 5 maj 2005

  • Kalender

    februari 2008
    M T O T F L S
     123
    45678910
    11121314151617
    18192021222324
    2526272829  
  • free counters
  • wordpress visitor counter
  • RSS Merit Wager

    • Utan rubrik lördag, 6 juni, 2020
        Sedan den 5 maj 2005 har jag ideellt granskat, redovisat, översatt, kommenterat och publicerat ofta unikt material, särskilt miggornas rapportering. Om ni uppskattar texterna, informationen, rapporterna, kommentarerna, stöd gärna via Subscribe med 1 krona om dagen = 30 kronor i månaden, eller med valfritt belopp via Donate, Swish eller Bankgiro.  Alla bidr […]

Sverige är ett rikt land. Det går bra att chartra ett plan och skicka iväg en enda asylsökande för över en halv miljon kronor.

sr1”Flögs till Eritrea men är nu på väg tillbaka”. Läs rapport från SR Ekot här om den chaterplansavvisade eritreanen.

Strunta i det lidande det förorsakar en människa att likt ett djur fraktas till ett hemland som han fruktar starkt att återvända till. Det är inget att bry sig om, det har Migrationsverket (”vi följer bara lagen”) och Kriminalvårdens transporttjänst (”vi lyder bara order”) tydligt visat. Igen. Bry er inte heller om att det är skattepengar som går till wild goose chases som att skicka en ensam, förskrämd eritrean i ett plan chartrat för cirka en halv miljon kronor, tillsammans med några ”ledsagare” som ska ha traktamenten och sova över på första klass hotell (var sov eritreanen?). Varför ska ni bry er om det? Sverige är ju ett rikt land och dess skattebetalare är säkert bara glada över att få bidra till massor av sådana här och andra mycket dyra avvisningar för att bli av med enstaka asylsökande.

Allvarligt talat: är det någon idé att reagera längre över vansinnigheterna i den svenska asylhanteringen? I åratal har myndigheterna – Sverige! – också hållit vietnamesen Thanh ”på sparlåga”, fråntagit honom rätten till ett liv trots att det bevisligen inte gått att avvisa honom eftersom Vietnam hårdnackat och absolut (trots fyra besök på ambassaden) vägrat ta honom tillbaka. Trots att det enligt svensk utlänningslag föreligger verkställighetshinder med råge. Alltså hinder att verkställa avvisning. Hinder därför att det inte går. För att det inte går i och med att Vietnam inte tar emot honom.

5 år 4 månader och 12 dagar har gått. sedan han kom till Sverige Han har haft flera jobberbjudanden som han inte fått ta eftersom han inte får arbeta. Han vill bara leva sitt liv och bidra till samhället genom arbete och genom att betala skatt. Men icke! Snart chartar väl myndigheterna ett plan för en halv miljon skattekronor igen och skickar ett par traktamentsberättigade ledsagare som övernattar på fint hotell och åker iväg och försöker få in Thanh i Vietnam. Och så kommer de tillbaka igen, allihop. Och Sverige är ytterligare någon halv miljon fattigare for no good reason at all. Läs Thanhs sorgliga historia under kategorirubriken Vietnameserna i högerspalten.

Jag har undrat förut, jag upprepar min undran: Var finns den eller de personer som kan få ordning på det totala kaos (OBS! Ingen överdrift) som råder på den asylområdet i Sverige?

Till slut: Missförstå mig inte, jag anser att människor som fått avslag på sina ansökningar om asyl eller uppehåll ska återvända. de har inte befunnits ha skäl enligt lagen att få rätt att bosätta sig och leva i Sverige. Men verkligheten är sådan att det inte alltid går. Sunt förnuft och de lagliga möjligheter som finns att använda detta sunda förnuft måste råda. Och krafttag måste tas för att avvisa alla som inte har rätt att stanna här – alla som går att avvisa. Det är inte acceptabelt att mer än 17.000 med avvisningsbeslut bara stannar kvar, de allra festa måste faktiskt lämna landet. Men inte för drygt en halv miljon kronor per styck…

“Svenska elever mår dåligt av Alla hjärtans dag”

I trygghetsnarkomanernas land”Elever mår dåligt av Alla hjärtans dag. I en undersökning som anti-mobbningsorganisationen Friends har gjort, säger sex av tio elever att de känner sig utanför firandet p.g.a. av utdelningen av rosor, kort och gåvor på Alla hjärtans dag.” Detta rapporterar SVT text.

I Sverige får aldrig någon ”må dåligt”. Svenska elever får absolut inte drabbas av besvikelser, allra minst ska de behöva stå där utan en ros på Alla hjärtans dag – ett fruktansvärt öde för en svensk ungdom, tydligen. Svenskar – inte minst dagens barn och unga – invaggas i falsk trygghet när de ska skyddas mot allt som är jobbigt och svårt. Men i verkliga livet, när de blir vuxna, då finns det ingen där som bäddar in dem i bomull.

En del skolor stoppar rosutdelningen för att ingen ska behöva bli ledsen – vilket innebär att ingen samtidigt får bli glad. Så typiskt Sverige!

Läs om David Eberhards bok I trygghetsnarkomanernas namn här, här och här.

Jag upprörs av giriga, bedrägliga och okänsliga människor

Jag upprörs av
vidriga typer som utnyttjar människor från olika länder i Afrika, som betalar dem urusla eller inga löner; som har dem boende i människo-ovärdiga kyffen; som flinar när reportern i Uppdrag granskning, Janne Josefsson, påpekar att det behövs arbets- och uppehållstillstånd för att jobba här. "De har affärsvisa, de är här och köper reservdelar", flinar en Christer Pedersen vid Disab. Och han som har Bongo Städ visar sig inte, han bara utnyttjar människor och struntar i att ens betala löner (och skatter och arbetsgivaravgifter) till människor som är utlämnade åt hans godtycke.

Jag upprörs också av
de båda kvinnorna som stod i studion i slutet av programmet Uppdrag granskning (titta på samtalet efter inslaget här) och uttryckte sig så okänsligt och verklighetsfjärmat att klockorna stannade. Catharina Elmsäter-Svärd (m), ordförande i arbetsmaknadsutskottet i riksdagen, försökte dra politisk poäng åt Alliansen genom att börja prata om att "alla måste ta sitt ansvar, vårt system bygger på att alla tar sitt ansvar". Hon säger: "Om företag inte tycker att de har råd att anställa och om människor inte tycker att de får behålla tillräckligt mycket efter skatt, då är vi på rätt väg genom att vi nu gör det billigare för företagare att anställa på riktigt och att de som jobbar får betala lägre skatt." Men vad i Herrans namn har det med de slavarbetande afrikanerna att göra?

Det förvånar mig storligen att Catharina Elmsäter-Svärd är så här okänslig och att hon inte inser att så här kan hon bara inte säga. I rikstäckande tv på bästa kvällstid. Hur kan det komma sig att hon inte förstår att här går det inte att köra med den gamla vanliga politiska retoriken? Hon yttrade inte ett enda ord av medkänsla med dem som utnyttjats å det grövsta. Hon visade ingen känsla av indignation över att människor behandlas nästan som djur. Inte en muskel rörde sig i hennes välmejkade ansikte. Jag tyckte att det var obehagligt. Och nu ska Catharina Elmsäter-Svärd med sitt prydliga yttre och sitt svala inre bli nytt finanslandstingsråd i Stockholm. Hå hå ja ja! Medkänsla, empati, inlevelseförmåga står tydligen lågt på moderaternas önskelista när det gäller dem som ges politiska toppositioner. Men sådana egenskaper behövs kanske inte så mycket av när man sysslar med finanser.

Och Ella Niia, ordförande i Hotell- och Restaurangförbundet var inte ett enda dugg bättre. Helt verklighetsfrånvänd svamlade hon bara – verkligen svamlade = rabblade en massa ord efter varandra – som inte betydde något alls för de människor programmet handlade om. Hon blev nervös och svarslös ett par gånger, bland annat när Janne Josefsson frågade varför facket kan ha fem personer stående utanför en salladsbar i tre månader där det kanske skiljer en krona i timmen i lön mellan dem som arbetar där och dem som jobbar någon annanstans där det finns kollektivavtal (ett heligt begrepp i Sverige) men inte kan kontrollera det här slavarbetet. Det lyste igenom starkare än någonsin att hon inte bryr sig för fem öre om människorna – utom som blivande medlemmar i facket. Det gäller desperat för facket att få fler betalande medlemmar, inget annat. 400.000 medlemmar har ju lämnat det senaste året, så… Och det gäller att alla (även pyttesmå företag, bl.a. familjeföretag) ska teckna kollektivavtal vare sig de vill eller inte. Och kan alla tänkbara tvångsmedel, blockader och trakasserier fritt användas.

Vidare upprörs jag av
Landstingsdirektörer som, utan att blinka, tar ut löner på 140.000 – 150.000 kronor i månaden medan sjuksköterskor och annan livsviktig personal har 19.000 – 22.000 kronor och däromkring i månaden! (Se TV4 Nyheterna 13 febrruari). Sparka ut landstingsdirektörerna och det märks ingenstans – utom att staten (skattebetalarna) sparar pengar. Sparka ut sjuksköterskor och människor dör! Där har vi proportionerna och dessa proportioner måste synas i lönekuverten.

Råd till svenska sjuksköterskor: gör som era systrar (och bröder) i Finland: säg upp er allihop. Samtidigt. Och inte bara som en tom gest utan på riktigt. Vad tror ni händer? Ta reda på hur det gick i Finland, det är lätt. Jag kan bara säga att sjuksköterskorna fick rejäla lönelyft: 22-28 % under en fyraårsperiod. Läs mer på finska sjuksköterskefackets hemsida (texten är på svenska).