• Kategorier

  • Arkiv från 5 maj 2005

  • Kalender

    februari 2008
    M T O T F L S
     123
    45678910
    11121314151617
    18192021222324
    2526272829  
  • free counters
  • wordpress visitor counter
  • RSS Merit Wager

    • Utan rubrik lördag, 6 juni, 2020
        Sedan den 5 maj 2005 har jag ideellt granskat, redovisat, översatt, kommenterat och publicerat ofta unikt material, särskilt miggornas rapportering. Om ni uppskattar texterna, informationen, rapporterna, kommentarerna, stöd gärna via Subscribe med 1 krona om dagen = 30 kronor i månaden, eller med valfritt belopp via Donate, Swish eller Bankgiro.  Alla bidr […]

Avtal klart om att Irak ska ta emot sina egna medborgare

Iraks flaggaSveriges flaggaSverige har äntligen fått Irak att göra det självklara: ta emot sina egna medborgare som inte har rätt att vistas i Sverige. Att det ens ska behövas ett avtal är ju egentligen helt vansinnigt. Varje land ska givetvis ta emot sina egna medborgare utan att ställa villkor till andra länder. Men nu är det i alla fall helt klart att de som inte fått uppehållstillstånd och de som begått brott och dömts till utvisning till Irak ska skickas tillbaka.

I ett första skede berörs 400 irakier som befinner sig i Sverige men som fått nej på sina asylansökningar. De har tidigare inte kunnat återvända till Irak eftersom landet inte har accepterat avvisningar som sker mot de asylsökandes vilja. 13.000 irakier är enligt justitiedepartementet inskrivna i asylsystemet och av dem har 11.000 ännu inte fått sin ansökan prövad. Många fler än de 400 kommer därmed med stor sannolikhet i framtiden att också avvisas till Irak.

Återvändandet ska ske under ordnade former, men de som inte reser frivilligt kommer att att avvisas i vllket fall som helst. Har de fått avslag och därmed inte fått uppehållstillstånd och rätt att bo i Sverige så måste de lämna landet.

Källor bl.a. justitiedepartementet och Svenska Dagbladet.

Enligt Sveriges Radio är Irakiska Riksförbundet positivt till avtalet:
"Har man inte skäl att stanna i Sverige ska man åka tillbaka", säger Fleyeh Ahmed, informationssekreterare vid Irakiska Riksförbundet. "Det finns folk som inte har tillräckliga skäl. Det går inte att ta emot hela världens flyktingar. Sverige är ett litet land. Det går inte att göra allt."

Vakna för Guds skull upp, svenskar!

En mycket, mycket, mycket viktig artikel, den första i en serie, har publicerats i Dagens Nyheter söndagen den 17 februari. Jag upprepar: mycket, mycket, mycket viktig.

Jag har själv talat om de här diskriminerings- och känna sig kränkt-syndromen under lång tid (kränktsjukan…), men Maciej Zaremba beskriver katastrofen som dessa osorterade möjligheter till anmälningar hit och dit skapar. Ett kort exempel på vilka typer av lärare (om de blir godkända genom anmälningar och hot om anmälningar) som kommer att drabba era barn i den svenska grundskolan:

Trakasserierna består i att Lärarhögskolan har avrått Darabi från att fortsätta utbildningen till svensklärare. Det är skolan skyldig att göra, när ”ansvariga lärare bedömer att studenten är olämplig att utöva det yrke som utbildningen syftar till. Beslutet att avbryta utbildningen ligger hos studenten”, står det i Studentens rättigheter och skyldigheter.

När Darabi skulle praktisera på en grundskola upptäckte lärarna att hon hade svårt att uppfatta vad barnen sade. Och när bokstaven ”V” skulle läras ut till första klassarna förstod inte lärarkandidaten orden ”vik” samt ”virka” i läroboken. Där någonstans gick gränsen för lärarna på denna förortskola. Det blir svårt för Darabi att lära barnen ett språk som de redan behärskar bättre än hon, antydde de. Då fick de höra från Darabi att de var rasister.

I Sverige är man av någon fullkomligt outgrundlig anledning så livrädda för invandrare som lärt sig (och det är ni själva som lärt dem det!) att i varje tänkbar situation så går det att anklaga svenskar för rasism och främlingsfientlighet. De har lärt sig att skrämma sig till bättre behandling och till stora skadestånd genom att påstå att de känner sig ”kränkta”. Alltså ”kränkta” för att de är utlänningar och t.ex. inte får bada i en massa tygsjok (ohygieniskt, det vet varenda människa) och för att de inte får bli svensklärare när de absolut inte behärskar språket. Varför ska barnen i ett land som redan ligger illa till kunskapsmässigt hamna ännu längre ner på alla internationella listor och bli ännu sämre för att de påtvingas lärare som inte klarar ens de låga kraven som gäller för svenska lärare? Det var inte så här lagar och regler om diskriminering var tänkta att fungera och här måste både anställda vid Lärarhögskolan och vid DO sätta ner fötterna och bestämt avfärda uppenbart ogrundade och löjliga anklagelser och anmälningar. Annars är de medskyldiga till att ytterligare försämra utbildningen för svenska barn och ungdomar.

Läser ni inget annat på länge så måste ni åtminstone läsa Först kränkt vinner av Maciej Zaremba. Många svenska barns och ungdomars framtid hänger på att man inser vad som pågår och ser till att det stoppas! I Finland, t.ex., skulle aldrig, aldrig någonsin någon med annat än perfekta eller åtminstone mycket goda kunskaper i modersmålet få behörighet att lära ut det ens en enda lektion!

Thomas Bodström fakturerade 250 kronor för promenader på 3,5 minuter

I Expressen berättas om förre justitieministern Thomas Bodströms dubbelspel, om hur han är riksdagsledamot och ordförande i justitieutskottet och för detta får ordinarie riksdagsledamotslön plus 10.000 kronor extra, summa 62.000 kronor i månaden. Detta torde vara mer än ett heltidsjobb. Men Bodström hinner dessutom jobba heltid som advokat (läs några av Expressen artiklar här och här):

”I dag arbetar jag som riksdagsledamot cirka 45 timmar i veckan och som advokat 20. Så lite har jag inte arbetat sedan jag började som biträdande jurist 1990. Som minister arbetade jag säkert 80 timmar.”

Herre Gud vilket ramaskri det hade blivit om en kvinna sagt detta! Men det är i o f s lite beside the point. Fyrabarnspappan har dock under sina barns uppväxt jobbat 80 timmar och tyckt att det är helt okej. Nu jobbar han ”bara” 65 timmar och det funkar tydligen också fint med familjen.

Som advokat har han fakturerat för i genomsnitt 72.000 kronor i månaden. Det är obegripligt att det är tillåtet för ledamöter i Sveriges riksdag att utnyttja sin position på det sättet, att man har två krävande uppdrag/jobb samtidigt. Det faktum att det går att göra så visar med stor tydlighet att det är alldeles för många ledamöter i riksdagen! Skär ner med minst hälften och se till att sådana som Bodström och andra som jobbar dubbelt inte får uppehålla en plats som bättre kan förvaltas av någon som ger hela sin tid och energi i det viktiga arbetet som riksdagsledamot.

Och varför ska en skattebetald pressekreterare i riksdagen sköta Bodströms advokatverksamhet? Det kan väl ändå inte vara lagligt? Bodström säger till Expressen att hans pressekreterare ”får avgöra vilka frågor som enbart härrör till något enskilt mål”. Varför det? Varför avgör han inte sådant själv?

Bodström tycks skapa egna regler och är arrogant när han anser att han har rätt att göra precis som han vill. Han fortsätter på sin inslagna maximalt utnyttjande stig, samma stig som han trampat redan innan han plockades in i den förra regeringen som justitieminister. För vem kan glömma hur han redan 2002-2003 smackade till med rejäla räkningar för ”tidsspillan” för sina promenader på tre, fyra minuter från advokatbyrån vid Kungsholmstorg 6 där han jobbade till Stockholms tingsrätt på Scheelegatan några kvarter bort. Detta skrev jag om bland annat den 28 december 2006 under rubriken Thomas Bodströms agerande var inte särskilt etiskt. Läs också inlägget Strunta i vad lagen säger, tycker Thomas Bodström från den 4 februari 2008.

”Justitieminister Thomas Bodström tjänade 1000-tals kronor i månaden på sina fötter”, skrev Aftonbladet när Bodström utsågs till minister. Han fakturerade nämligen 250 kronor för varje promenad, en sträcka på ca 350 meter, som Aftonbladet tidstestade och kom fram till att den tog 3,28 minuter att gå. Bodström rundade av uppåt till 15 minuter och för de mycket korta promenaderna i alla de åtta fall som Aftonbladet granskade kvitterade Bodström ut 30.000 kronor. Det motsvarade därmed, enligt tidningens uträkning, en nätt timpenning på 4.000 kronor! I ett fall skrev han: ”Kontoret-tingsrätten-kontoret, 4 ggr – 1.990 kronor”. I en annan faktura kvitterade han ut 7.462 kronor för promenaderna.
 Eftersom Bodström var offentlig försvarare var det skattebetalarna som fick
 stå för alla kostnader.

Bodström bestred naturligtvis att han skulle ha gjort något fel och påstod att: ”I den tidsspillan jag begärde ersättning för ingick förutom promenaden från
 kontoret till tingsrätten, även sådana åtgärder som att söka upp klienten,
 besöka advokatrummet, ta reda på förhandlingssal och inställa sig vid den. Om jag skulle ha lämnat kontoret några minuter före varje förhandlings början
 skulle jag ha kommit för sent till varje rättegång och därmed ha försummat mina 
klienter.”

Ovan är ett citat ur Aftonbladets artikel. Ha ha ha ha ha ha ha! Snacka om konstruerade och haltande (bort)förklaringar!

Ecpat logoSammantaget: Med allt man fått reda på om Thomas Bodströms agerande som omfattar att han före rättegången mot Tito Beltran sade att han ”vet” att Beltran är skyldig; att han är ordförande i Ecpat, organisationen som agerar mot sexuellt utnyttjande av barn och där också den ifrågasatta f.d. polisen Monica Dahlström-Lannes är ledamot i styrelsen (hon som anmälde Tito Beltran för våldtäkt); att han har mer eller mindre dubbla heltidsjobb som riksdagsledamot, ordförande i justitieutskottet, advokat; att han dessutom har fyra barn och hans minst sagt tvivelaktiga agerande när det gäller 3,5 minuterspromenaderna undrar jag med fog: vem har förtroende för Thomas Bodström?

“Jag blir aldrig svensk”, sa han som är född och uppvuxen i Sverige

Jag medverkade i en tv-debatt om ”det mångkulturella samhället” och ”integration”, som spelades in häromdagen. Jag tycker ganska illa om de här begreppen, de är tämligen meningslösa, påhittade och konstlade och har ganska lite med den verkliga verkligheten att göra. Det är mest begrepp som goda svenskar använder i sina debatter och samtal och artiklar och promemorior.

En av de andra debattörerna, Aydin Özkaya, sa: ”I Södertälje, till exempel, där har vi inget mångkulturellt samhälle, där har vi ett monokulturellt samhälle. Alla är invandrare”. Det här är Sverige och här bor en massa människor av skiftande bakgrunder, kulturer och kulörer. Så är det bara. Det blir ju inte annorlunda för att man står och pratar om det i en tv-studio eller skriver avhandlingar och gör utredningar. Man måste inte ha en rubrik, man kan bara leva sitt liv och acceptera att det är som det är och att vi alla är här och ska leva här tillsammans med varandra, vid sidan av varandra, mixat, monokulturellt, mångkulturellt etc.

Och vad är egentligen ”integration”? ”Integration” verkar vara svenskarnas vilja att göra alla oss invandrare till svenskar. Som om det var varje invandrares högsta dröm att vara – eller känna sig som – svensk!!?? Varför skulle det vara det? Inför vår debatt hade man gjort en liten enkät bland folk på stan och bland annat frågat en uppenbart invandrad man om han kände sig som svensk. Han funderade en lång stund och sa sedan: ”Nej”. Jaha. Då sa Aydin och jag att vi inte heller känner oss som svenskar. Programledaren sa: ”Ja, men ni bor ju här?!” Han var genuint förvånad och välmenande. Han trodde kanske att det faktum att vi bor här gör att vi känner oss ”svenska”. Men varken jag, som bott här i över trettio år, eller Aydin som också bott här i över trettio år kunde påstå att vi ”känner oss svenska”. Och vad är förresten att vara – eller känna sig som – svensk? Hur ska man vara och känna sig då? Vi känner oss delaktiga i det svenska samhället, absolut. Vi lever här och är helt inne i systemen och respekterar och följer landets lagar. Men vi har ett annat ursprung och det försvinner aldrig, inte så länge vi lever. Så är det bara, men det förstår inte svenskarna utan de ska prompt integrera” människor och vill, i all välmening förmodligen, att alla ska ”känna sig som svenskar”! Jag var alltid emot Integrationsverket och hörde till dem som var mycket glada när det lades ned.

Jag åkte taxi hem från studion. Föraren var en ung man, kurd från Turkiet, född och uppvuxen i Sverige, har aldrig bott någon annanstans. Vi pratade lite om det som debatten hade handlat om och han sa: ”Det spelar ingen roll att jag är född här och alltid har bott här. Jag känner mig som kurd. Jag är en kurd i Sverige. En sverigekurd eller kurdsvensk. Men aldrig bara svensk”. Och så var det inget mer med det.

Välvilliga svenskar måste sluta försöka integrera folk och sluta tro att allas högsta önskan är att kunna definiera sig som svenskar för så är det absolut inte. Däremot ska alla som tas in i samhället genom att de får uppehållstillstånd både ha rätt och skyldighet att få intensiv och god undervisning i svenska – av riktigt bra infödda svenska lärare. För en stor, kanske rentav avgörande sak för att kunna fungera i Sverige – oavsett hur man väljer att definiera sig och oavsett graden av integration – är att man behärskar språket och åtminstone en del av de både synliga och osynliga koderna. Sedan kan var och en definiera sig som den vill. Den som vill kalla sig svensk kan göra det. Den som inte vill det kan låta bli. Att helt komma in i et nytt land och samhälle tar tid, det går inte över en natt. Inte över en eller två generationer heller. Ju förr alla berörda begriper det, desto bättre.

Till slut: tror någon människa på fullt allvar att svenskar som flyttar till Australien, Tyskland, Spanien, Thailand eller vart som helst, inom något eller några år ”känner sig som australiensare, tyskar etc? Tvärtom! De blir bara mer och mer svenska ju längre bort de flyttar och ju längre de bor i ett annat land och svenska midsommar-, jul-, Lucia- och andra traditioner blir viktigare än någonsin. Så varför tror svenskar att utlänningar som flyttar till Sverige är annorlunda?